ADD symptom hos vuxna

*läser nu*

Anonym (oj): Det var en bra men kort artikel. Jag önskar att fler kunde "komma ut ur garderoben" sådär och berätta "Så var/är det för mig" och öppna människors ögon.

Det märks att du är i en "downperiod". Du tänker och reflekterar mycket kring detta. Jag läste att när man kommer till insik kommer först som en lättnad, därefter sorgen över allt man gått miste om. Jag pendlar mellan dem båda och när det känns som värst försöker jag intala mig själv att inte ta ut något i förskott. Ok, det är mycket som pekar på att jag har ADHD/ADD men jag vet ju inte med säkerhet än och jag tänker att att då, när jag vet, då ska jag ge mig tid att sörja sen ska jag fanimej resa mig som alla ggr förr och fortsätta leva men med mer medventenhet, kunskap och insikt om mig själv och jag ska göra allt jag kan för att använda det till min fördel.
Det är inte försent, så tänker jag. Det är fan inte försent.

 Nu måste vi ju nästan anordna en fest bara därför hahaha

NEEEEEEJ! Var det idag??? Fan fan fan!
Jag löööööööööööööööve det programmet och det är exakt sådant jag tycker är kul. Men jag har kommit på att det jag tycker är allra roligast är andra människors minspel när dom blir utsatta.
Såg ett dolda kameran program för en massa år sedan där en person i dolda kamera-gänget började med att följa efter en random gubbe på stan, efter en stund hakade nästa i dolda kamera gänget på, sen ytterligare en och tillslut hade gubben en sisådär 15-20 personer på rad som gick bakom honom på stan och när gubben försökte "göra sig av" med dom fortsatte dom följa efter utan att röra en min... som om det dom gjorde var normalt och jag höll på att döööööö av garv av gubbens förvånade ansiktuttryck .. typ What the fuck? hahahahahahaha  

Hm. Det beror på tror jag. Är jag ensam äter jag gärna i sällskap med tvn, datorn eller något annat som kan stimulera mig... att äta är tråkigt tycker jag. Men att äta till hög musik eller ha tvn högt på i ett rum funkar inte.... det stör. Det är som att försöka backa rakt, fickparkera eller hitta en adress när man sitter i bilen och att då ha på skithög musik går bara inte, då ska det helst var absolut tyst annars kan jag inte koncentrera mig. Men... fan det är svårt detta... jag tror inte att just ätandet kräver någon större koncentration ifrån mig så därför störs jag kanske inte? Att äta eller mat överhuvudtaget har aldrig haft någon "laddning" för mig som jag vet att det är vid ätstörningar... det är som ett nödvändigt ont bara, ytterligare en tråkig grej jag inte har tid med men som måste göras. Fick du svar på det du ville?

Jag har mitt samtal den 10:e, vilket är snart. Och jag går med liknande tankar som du, tänk om jag inte bli betrodd? inte tagen på allvar? och tänk om det faktiskt inte är adhd/add jag har, vad är det då för "fel"? och vart ska jag ta vägen då? Kan inte låta bli att känna det som att detta är sista anhalten, om du förstår hur jag menar. Vad det än är så vill jag veta det samt vad jag kan göra åt det/hur jag kan lära mig leva med det etc. Sen det här som vi var inne på för ett tag sen, att inte ha någon (förutom här i tråden) som till fullo förstår och som kan stötta känns också tungt. Jag kommer typ vara gråtfärdig efter mitt samtal oavsett vad dom säger och jag tror du känner likadant. Det är pirrigt och jävligt läskigt, allt på en och samma gång.

Tack! Nersparad nu bland alla mina andra miljoner oorganiserade favoritlänkar
  

Det är ju så sjukt... det här... jag menar, sen jag blev medveten om adhd/add och började misstänka det hos mig själv tänker jag på det nästan konstant och så fort jag gör något som av någon annan anses udda tänker jag: är det för att jag har adhd/add?

Som tidigare ikväll. Kl var 23 och sambon frågade mig hur jag mådde (jag har varit magsjuk) och jag svarade "Bra men trött".
- Och ändå gör du kaffe? sa han och skrattade
- Ja, sa jag, jag ska ha min egentid nu.
- Mhm, sa han, det ska jag också, fast i sängen, sovandes.

Ni förstår, det är inget konstigt alls att kaffekokaren går igång här kl 23. Jag har aldrig tidigare reflekterat över att det ens skulle anses konstigt eller onormalt. Vafan, är jag sugen på kaffe så gör jag mig väl lite kaffe. Men nu, ikväll, kunde jag inte låta bli att tänka och reflektera över det, hur pass relaterat det är till en ev adhd-diagnos. För jag BORDE ju ta mitt ansvar och gå och lägga mig. Jag har trots allt två barn att ta hand om. Å andra sidan är det min tur att ta sovmorgon i morgon. Men när ens sambo suckar och tröttsamt säger: Snälla, försök att komma upp tidigare än kl 13-14 imorgon, så kanske det är ett tecken på (hos mig) att något inte står rätt till? eller? Eller som när våra grannar sa: Ja, när vi släcker vid 22-23 och ibland vid tolv så lyser det fortfarande hos er. Ja, svarade jag, jag kan sitta uppe till en 2, 3, ibland längre. Och när jag såg deras ansiktuttryck, typ  blandat med  insåg jag att oj då, det kanske inte är så normalt trots allt. Bara det att jag har ju ALLTID varit sådan här, alltid levt såhär och även om jag ibland tänkt tanken och funderat på vad som är fel har jag aldrig riktigt förstått vidden av det.... förstår ni? Fan...  

Jag tror dig  Jag skulle berätta hur många sånna saker som helst där jag på ett eller annat sätt "sticker ut" från mängden hahahaha. Lite komiskt är det allt

Tack tjejer! Snart kan jag bilda min alldeles egna humorklubb  Tänk att det ska krävas adhd/add-människor för att uppskatta en humor som min.... konstigt