Jaha, då har jag varit sådär äckligt duktig igen men jag kunde inte låta bli. Jag har under dagen skrivit ner en hel del från min bibel (Vuxna med DAMP/ADHD) för att låta er, gamla som nya trådskrivare, ta del av detta och förhoppningsvis minska den förvirring som jag vet finns angående ADHD och ADD, skillnaden på dem etc.
Tyvärr är det alldeles för mycket text för att klistra i trådstarten. MEN det kanske är möjligt att klistra en notering i TS om vart eller vilken sida i tråden denna information finns så att nya trådskrivare hittar dit? Nåväl... här kommer det.
Det är många som är förvirrade angående det här med ADHD och ADD, vad skillnaden är mellan dom båda, OM det är någon skillnad osv.
Tydligen är det så att ADD mest används i USA medan man här i Sverige vid ställande av diagnos får diagnosen ADHD samt en notering vid sidan om den om vart den huvudsakliga problematiken ligger. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att ADD är ADHD men utan hyperaktiviteten. Jag har förklarat detta lite mer ingående nedan.
Såhär står det i boken Vuxna med DAMP/ADHD:
I den amerikanska diagnoshandboken DSM IV delas ADHD upp i tre undergrupper:
1) Den hyperaktiva/impulsiva
2) Den med huvudsakligen bristande uppmärksamhet (predominantly inattentive) (ADD)
3) Den grupp som kombinerar de båda ovan nämnda grupperna
Vissa experter, som te.x den amerikanske forskaren Russel Barkley, går så långt att de tror att det rör sig om två distinkta störningar som inte borde blandas ihop."
Vidare står det såhär:
De amerikanska diagnostiska kriterierna är normerade utifrån barn. De hyperaktiva barnen (alltså grupp 1) kan som vuxna ha kvar en del av sina symtom men passar oftast bäst in i gruppen "kombinerad under- och överaktivitet."
Strulmajas kommentar: Därefter tar boken upp, beskriver och ger exempel på de tre ovan nämnda grupperna. Jag citerar några saker (ej exakt) ur varje grupp för att ni lättare ska se och förstå skillnaden.
Ur boken alltså:
Gruppen med hyperaktivitet: (den klassiska ADHD-diagnosen)
Den klassiska bilden av DAMP/ADHD är åttaåringen som inte kan sitta still i skolan, som ständigt klättrar, springer, ramlar och slår sig.
För de flesta vuxna tar sig hyperaktiviteten "mindre" uttryck eller har nästan helt gått över.
Ex: Någon vickar ständigt på foten när han sitter med korslagda ben, en sitter alltid och väger upp och ned på hälen när han har foten i golvet. Någon vill alltid ha ett litet papper att snurra mellan fingrarna. Somliga gillar bättre att stå än att sitta, andra springer alltid litet när de flesta skulle gå. En amerikansk specialist säger att de här tecknen är så vanliga att redan receptionisten på hans klinik kan ställa diagnos på dessa vuxna.
Strulmajas kommentar: Ovan beskrivning är nog så som de allra flesta tror att ADHD visar sig. Bland annat. Vi som inte har ADHD med huvudsakligen hyperaktivitet blir därför inte tagna på allvar (tror jag), därför att just hyperaktiviteten inte är det mest utmärkande hos oss.
Därmed inte sagt att vi inte har ADHD.
Vidare om samma grupp står det såhär:
Ofta är man själv ganska omedveten om sådana små ovanor.
Långt mer besvärande är den inre oro eller drift man känner att ständigt hitta nya vinklar, nya sysselsättningar och ny stimulans. Låt det gamla avslutas snabbt och geschwint, nu börjar ett nytt kapitel. Blir man förtjust i en flicka ska man gifta sig med henne, ser man ett par snygga skor ska man köpa dem. Är inte det gamla jobbet roligt säger man upp sig och försöker något nytt. Blir studierna i franska för sega, varför inte prova historia?
Verkar vardagen trist kanske man kunde lyssna på vad Jehovas vittnen har att erbjuda osv, osv.
Inga ansträngningar verkar för tunga för att nå det nya målet, då kan man mobilisera stor uppfinningsrikedom och företagsamhet för att komma därhän.
När man väl har nått det blir man tom och nedslagen, det var ansträngningen som gjorde att man kunde koncentrera sig. Men det kan också hända att något annat verkar roligare på vägen och då provar man det. Det betyder att den som står mitt i livet ofta kan se tillbaka på en radda med halvstickade tröjor, oavslutade studiegångar, kraschade förhållanden och halvfärdiga reparationsprojekt. Det kan vara deprimerande. Eller också går man obekymrat vidare.
Strulmajas kommentar: Åtta sidor i boken ägnas åt att beskriva denna grupp. Jag orkar inte citera allt utan går nu vidare till nästa grupp...
Gruppen med huvudsakligen bristande uppmärksamhet (även kallad ADD)
Många vuxna för vilka barndomens hyperaktivitet har vuxit bort hör till gruppen som brukar sägas ha "huvudsakligen bristande uppmärksamhet". Andra har aldrig varit hyperaktiva.
Kanske gick de igenom hela skolan utan att någon insåg att de hade en uppmärksamhetsstörning som de kunde fått hjälp med. De kanske bara var normalt aktiva eller rent av underaktiva, hypoaktiva och passiva. De störde inte. Att de hade svårt att koncentrera sig och blev lätt distraherade var kanske förklaringen till att det inte gick bra för dem i skolan. Denna grupp brukar anses utgöra 15 procent av barn med DAMP/ADHD, men säkerligen avsevärt fler vuxna.
Kvinnor anses oftare höra till denna grupp. Flickorna stör inte i skolan och väcker inte sådan uppmärksamhet som leder till besök hos utredningsteam.
Först i tonåren börjar flickornas problem märkas på allvar och då tar de sig ibland uttryck i ätstörningar och depression, ibland i att de skolkar, börjar missbruka, blir "pojktokiga" eller vagabonderar. Oftast tänker ingen på att dessa flickors "tonårsproblem" kan behöva diagnosticeras noga.
De som tillhör den här gruppen har mer diffusa symtom som är svårare att se och förstår.
Det är som om hjärnan är trögare och mindre exakt i sin informationsbearbetning.
Kanske kan det liknas vid närsynthet. Man kan inte fokusera riktigt utan måste anstränga sig mycket för att se klart. Och ansträngningen räcker ofta inte till slutet, så bilden blir ändå vag.
Man halkar lätt över detaljer när man läser och måste gissa sig till hur meningen slutar.
Man orkar inte höra på hela förklaringen som ens barn kommer med, man klarar inte en intstruktion som består av flera led, man hänger inte med i alla förvecklingarna i en film.
Man har också svårt att komma ihåg just när det behövs. I vuxenåldern minns man inte namnet just när man möter en vän i korridoren, eller anvisningarna vid strömavbrott eller koden till bankomatkortet. Fastän man vet att ett test är viktigt och man "vill" klara sig bra, så kan man inte mobilisera den kraft och uthållighet som behövs för att bemästra tråkigheten.
Några amerikanska forskare anser att det är just denna brist i "mobiliseringsförmåga" som är kärnan i ADD som gruppen med "huvudsakligen uppmärksamhetsstörning" ofta kallas i USA.
Ett annat problem är uppskjutandet. Kanske är det en konsekvens av att man så lätt blir distraherad, eller av att man är så beroende av motivation. Det blir svårt att göra tråkiga saker. Man lämnar inte in sin deklaration i tid. Man söker inte stipendier eller utbildningar därför att det inte blir av att man kopiera betygen. Hela ens framtid kan påverkas av det.
Ibland blir uppgifterna gjorde i sista minuten, och hafsigt, ibland blir inget gjort och man blir kallad passiv, loj och lat.
Många i den här gruppen är blyga och tystlåtna och socialt tillbakadragna.
Kanske upprepade misslyckanden gör att de inte vill utsätta sig fler gånger för att verka dumma eller bakom, utan hellre håller sig i bakgrunden och väntar på andras initiativ.
Många känner sig klumpiga och utanför och isolerar sig.
Slutligen ..
Gruppen kombinerad under-och överaktivitet (alltså en kombination av båda ovan nämnda grupper)
Det finns inga höga murar mellan de tre grupperna av uppmärksamhetsstörning.
De flesta som har DAMP/ADHD kan hitta drag som de känner igen från alla grupperna, och det allra vanligaste är kanske en växling mellan över-och underaktivitet både hos vuxna och barn.
Den som har svårt att koncentrera sig, kan å andra sidan ibland koncentrera sig alltför mycket på en sak (hyperfokusera). Om man sitter och ser på TV kan man bli mycket upprörd om någon börjar prata eftersom man riskerar att förlora den koncentration man just hade uppnått.
Det kan också vara svårt att låta uppmärksamheten pendla från en sak till en annan, man fastnar lätt i det man håller på med. När man putsar fönster fortsätter man att putsa på en enda fönsterruta och har svårt att börja med nästa. Att städa en hel våning kan vara svårt, men hallen kan bli jättefin eftersom det var där man började, och fastnade.
I många arbetsuppgifter kan det vara svårt att vara "lagom" slarvig, antingen blir man för nogrann så att jobbet tar för lång tid, eller också anklagas man för att hafsa över.
Förmågan att koncentrera sig varierar från en situation till en annan och från en dag till en annan. Det kan skapa svårigheter i umgänget och i arbetet. Många börjar tänka på annat när frun berättar om vad som hänt under dagen. Man orkar inte höra färdigt när arbetskamraten berättar om sina barn. Det skapar lätt intrycket att man är ointresserad och neagtiv. En annan dag kan man vara en engagerad och deltagande samtalspartner.
Svängningarna visar sig också i vad man kan prestera på sitt arbete och hur det går med skola och studier. Detta att symtomen varierar så mycket hänger säkerligen delvis samman med behovet av motivation. Vid en testning hos psykologen, där man får den uppmuntran som hans fulla uppmärksamhet innebär, har man kanske lätt att koncentrera sig och prestera bra resultat. Nästa gång känner man sig uttråkad redan i väntrummet därför att man vet vad som ska ske."
Strulmajas kommentar: Gruppen ovan, kombin, verkar vara den grupp man kan hitta de flesta (alla?) i den här tråden. Jag känner rent intuitivt att det är i den jag själv hör hemma bäst.
Jag uppmuntrar verkligen alla som är nyfikna på och som vill veta mer att låna eller köpa boken!
.