ADD symptom hos vuxna

Jag känner lite att man blir behandlad som om man berättat att man gått med i nå'n konstig sekt eller nå't!?

Hej vännen!

Vi kämpar alla här för att få vardagen att funka, för mig kan det vara riktigt tufft ibland men jag har gjort som så att jag skriver scheman som jag försöker följa. Ju mer nitiskt jag följer dem, desto bättre går det.
Sen för att underlätta städningen har jag lagt upp det så att ALLT i hemmet har en given plats. Vet jag exakt var en viss pryl ska ligga så går det fort och lätt för mig att städa, men då gäller det att man håller på de platserna så rätt sak ligger på rätt plats.
Sen har jag märkt att det känns lite mindre övermäktigt om jag t.ex. sätter upp delmål som "idag ska jag städa toan" "imorrn viker jag tvätt" "på onsdag tvättar jag" "på torsdag byter jag sängkläder och plockar i sovrummet" o.s.v. Ska man städa hela hemmet på en gång brakar man lätt ihop innan man ens kommit igång...

Lite tips bara. :o)
KRAM

Hej alla! Forst far jag borja med att be om ursakt for att vissa bokstaver saknas, befinner mig utomlands och har inte tillgang till svenskt tangentbord.

Far aven be om ursakt for att detta inlagg blir sa langt men jag kanner att jag har sa mycket att saga och manga tankar som flyger genom huvudet just nu. Jag hoppas verkligen att ni orkar lasa igenom det for jag behover lite respons. Hur langt det har inlagget an blir sa kanner jag att jag inte ens ar i narheten utav att kunna fa med allt som jag vill ha sagt.

Anledningen till att jag skriver har ar for att fa lite respons da jag inte vet sa mycket om ADD. Har alltid kant att nagot har varit fel/annorlunda med mig och sista tiden har jag provat en vans ADHD medicin och det har andrat otroligt mycket for mig (till det battre). Detta gjorde att jag googlade mer om ADD och ADHD och jag kanner igen mig i otroligt mycket som star skrivet om dessa sjukdomar, speciellt ADD.

Jag tycker att man ska vara forsiktigt med att diagnostisera sig sjalv men efter att jag har last om ADD samt gjort simpla test online som har kommit tillbaka med svaren att det ar mojligt att jag har ADD sa vill jag iaf inte utesluta det, darav att jag skriver har.

Svarigheten jag finner med detta ar att alla har olika personlighetsdrag, men nar blir ens personlighet en sjukdom? Ett brutet ben kan latt ses pa en rontgen bild men att fa diagnosen ADD verkar vara desto svarare. Efter att ha last ADD samt reflekterat over mig egna situation sa har jag kommit till en slutsats att mycket av det jag upplever och kanner inte bara ar ett jobbigt problem utan det hindrar mig pa manga satt i mitt liv, jag forklarar mer langre ner i denna text.

Mycket av det jag har upplevt jag sjalv innan har jag kopplat till dalig sjalvkansla och daligt sjalvfortroende. Men nar jag borjade lasa om ADD sa var det for mycket som stamde overens for att jag skulle kunna rakna bort det helt och hallet.

For att gora detta sa latt som mojligt sa tankte jag anvanda denna lista relatera nagra saker som jag kanner igen mig i valdigt mycket. Ar valdigt svart att satta fingret pa exakt hur jag kanner men jag ska gora mitt basta. Jag hoppas och ber att ni har pa forumet kan kommentera lite da jag inte vet vem jag ska prata med om detta. Alla kommentarer ar valkomna!

Låg koncentrationsförmåga: Har alltid haft svart i skolan. Svart for matte och lasa bocker har inte varit latt, nagra rader i en bok om historia och jag tanker pa nagot helt annat. Kan “lasa” en paragraf eller en sida och nar jag ar klar har jag inte en susning om vad jag precis har last. Har aven svart att ta till mig vad folk sager om dem talar under en langre tid.

Ljudkänslig: Har helt omojligt for mig att gora nagot om de tar nagot som droppar, bankar eller for annat oljud.

Svartvitt tänkande - tänker ofta "antingen eller" eller "allt eller inget": Ar jag i ett notskal, detta leder ofta till problem da jag inte kan gora ngt halvdant.

Bär på en inre oro och rastlöshet - känner sig aldrig 100% tillfredställd eller nöjd:  Detta ar jag pa flera satt. Ar valdigt orolig over manga saker, speciellt framtiden. Detta har fatt mig att sluta med facebook tex. Manga tycker att de tar kul att halla kontakten med folk samt se vad gamla klasskamrater har for sig. For mig blir det problematik da jag jamfor mig sjalv med andra pa helt fel satt och det skapar forvirring och oro over min egna situation. Har jag tagit ratt beslut? Vad ska jag gora I framtiden? Racker det/jag till? Ar valdigt svart for mig att ta vissa beslut och det sista jag behover ar ta in andra manniskors prestationer i berakningen.

Allt ska förresten helst alltid ske på ens egna villkor: Ar har jag kanner igen mig mest och pa flera olika satt. Det ar inte det att jag har svart att anpassa mig utan det ar mer eller mindre omojligt da det gor mig orolig. Detta ha gjort att jag har kant mig valdigt egoistisk, speciellt i mina relationer till vanner samt flickvanner.

Jag har otroliga problem med att aka ivag i grupp da jag inte kan bestamma sjalv vad och nar saker och ting ska ske. Tex Om jag blir bjuden pa fest sa aker jag inte om jag inte kan ta mig hem sjalv utan ar beroende utav att fa skjuts hem utav nagon annan.

Att umgas i grupp, ga pa fest eller nattklubb har jag extremt svart for. Ar alltid den “trakiga” da det ar helt omojligt for mig att socialisera under dessa forhallanden. Ett vanligt scenario ar att jag traffar ngn i skolan tex, vi pratar och har trevligt, personen bjuder mig pa fest och jag gar dit och ar mer eller mindre helt tyst vilket far folk att tro att jag ar varldens trakigaste manniska.  Ar svart att forklara hur jag kanner mig men allt blir sa jakla fel. Jag kan inte hanga med i diskussionerna och det hela slutar med att jag ar tyst, folk kallar det att vara blyg jag sager att det kanns extremt fel. Nar jag var yngre sa tvingade jag mig ivag men nu nar jag ar lite aldre sa struntar jag i det. Har slutat upp med att forsoka passa in da jag inte orkar langre.

Jag har alltid tillbringat mycket tid sjalv. Trana och ga pa gym ar ngt jag tycker om att gora och detta  ar ngt jag gor sjalv. Anledningen till att jag tycker om det  ar att jag slipper alla masten fran samhalle och andra manniskor. Jag kan bestamma hur lange jag kan halla pa, vad jag ska gora, och nar det ska utforas.

Kommer ur balans/blir lätt störd när ens rutiner rubbas: Detta ar en anledning till att jag ar mycket sjalv. Sag tex att jag har bestamt att jag ska plugga en dag och nagon ringer mig pa morgonen och fragar om vi ska traffas pa eftermiddagen sa har jag extremt svart att omgruppera och fa ngt gjort, denna andring far mig helt ur balans och aven pa daligt humor da jag kan blir jakligt stressad over det. Tom dagen efter paverkas da jag kan undra om jag kommer fa tillrackligt med somn osv.

 

Dessa saker som jag har namt ar inte allt jag kanner igen mig i. Har kommer en grov summering utav resten: Ar distra och tankspridd, gillar inte forandringar,  ar mer eller mindre konsant trott, vill sova varje eftermiddag, mar ofta daligt och ar nedstamd, har lag sjalvkansla, kanner ett stort utanforskap. Finns aven mycket mer att saga men detta inlagg ar langt nog kanner jag.

Nar jag tittar pa det jag har skrivit sa kanns det som jag framstaller mig sjalv som en komplett dare, men det vill jag vill inte tycka om mig sjalv. Har dock alltid kant mig valdigt annorlunda(pa ett daligt satt) och aven fatt det forklarat for mig manga ganger, “du borde forsoka vara mer social” osv. Jag har verkligen forsokt men har inte fatt det att funka.  Men ar fa saker som ar sa svara som att anlysera sig sjalv.

Anledningen till att jag skriver har ar att fa nagon respons. Skriv vad ni vill, tror nig att jag har ADD sa skriv det, skriv aven om ni inte tror jag har det utan har nagra andra forslag eller funderingar.  

år det någon som har svårt att prioritera rätt nä ni är eller har varit i ett förhållande?

sin egna sysslor typ om din parter lägger sig sent och du vet att du måste sova för att orka med din dag.
jag har haft jättesvårt att prioretera mig själv.
har svårt att lägga mig även om jag är trött som att jag e rädd för att missa nåt .

Idag genomför de flesta öppenvårdsmottagningar inom psykiatrin neuropsykiatriska utredningar som inkluderar adhdh, autism, utvecklingsstörning, begynnande demenser etc. Det är psykologer i samarbete med läkare som gör dessa utredningar till en viss komplexitetsgrad. Om det är för avancerat och komplext, dvs om det finns personlighetsstörning, missbruk i anamnes eller andra tyngre psykiatriska tillstånd remitteras dessa oftast vidare till specialistteam, sk neuropsykiatriska team, om sådana finns i det länet. Det ser även lite olika ut beroende på vart man bor vad gällande hur öppenmottagningarna jobbar.

Kontaktar du VC för en ADHD utredning är det väldigt olika vad som händer eftersom läkare på vårdcentraler (om ej psykolog där) ofta har väldigt dålig koll på diferentialdiagnosticering vid neuropsykiatriska tillstånd. Därför kan vi på psykiatrin få in helt befängda remisser från Vårdcentraler som ofta går tillbaka eftersom det i allt för många fall inte ens är befogat med en utredning.

För att en neuropsykiatrisk utredning skall komma till (det är verkligen ingen rättighet att få en np utredning, psykiatrin lyder under hälso och sjukvårdslagen, inte SOL) krävs att de symtom som utgör exempelvis ADHD skall skapa stora problem inom minst två områden i ens liv, exempelvis arbete/studier och relation/socialt umgänge. Utredningar skall INTE till ENBART eftersom en patient efterfrågar det och 'vill veta' av rent intresse utan det måste skapa signifikanta problem i vardagen enligt ovan. Detta är både VC och många privata aktörer mycket dåliga på eftersom det finns ekonomiska aspekter, inkompetens och ibland ren lathetsfaktorer som spelar in.

Jag tror hon menar att man måste uppvisa vissa symtom och uppleva det som handikappande. Om man lever ett helt normalt och fungerande liv men är lite nyfiken om man kanske inte har någon diagnos, trots att allt fungerar men man kanske är lite mer aktiv än "normala" tex, så kan man ju tycka att det finns folk som är i större behov av en diagnos och hjälp. Så tolkar jag det.

Tror det var ett svar till min, för en gångsskull, korta utläggning om hur man gör för att få en utredning. "Kontakta vc."

Okej, det kanske är jag som feltolkar då. Det visar väl sig om hedmanpazio återvänder till tråden.
Nej, jag tycker inte heller att någon ska "sättas på plats", däremot kanske man bör poängtera att det är en långdragen process och ingenting som kan konstateras vid ett vanligt psykologbesök, och att det inte är säkert att det går vidare ens om man diskuterar en remiss. Som jag förstår det jobbar hedmanpazio på "insidan", och har säkert träffat på en hel del som missförstått syftet med en diagnos och vad handikapp innebär. Såna personer finns garanterat. Som jag nämnde tidigare, folk med missbruksproblem, folk som slussats runt och inte hittat den rätta diagnosen trots att någonting uppenbarligen är fel, och de som önskar att en diagnos kunde förklara sina ovanor (tro mig, jag har mött personer som de jag nyss beskrivit som blivit rabiata över att dom vägrats remiss, trots att det är SÅ tydligt att det är någonting annat än neuropsykiatrisk problem dom har). Vet inte riktigt vad jag ville komma med det här inlägget, tappade lite tråden. Men iallafall, jag la bara upp min tolkning av inlägget, och hoppas att hedmanpazo återvänder med sin förklaring, jag är nyfiken. Nu ska jag se på film och frossa lite gotte med min sambo, så jag återkommer senare. ^-^

Ja, jag försöker tänka på vad jag skriver denna gång för att inte hamna i den situationen som uppstod senast. Jag vet att jag är klumpig och kör en mer faktamässig stil när jag skriver och jag försöker verkligen att skriva varmare och personligare och är absolut inte ute efter att såra, klanka ner på eller peka finger åt någon, poängterar det redan nu.

Som jag skrev till (Oj) så tror jag att det handlar om att jag, som jag nämnde, dels läser inlägg för det som står och inte är bra på att "läsa mellan raderna", och dels så är vi i lite olika situationer för tillfället och eftersom inlägget går hårt åt de som ännu inte blivit diagnoserade, och på sätt och vis befinner sig i eran situation, så är det klart att ni tar åt er på ett annat sätt än jag.
Det jag menade med mitt exempel är att inte alla har rätt till en utredning. Om jag kommer in och säger att jag vill till neuron men beskriver symtom som snarare stämmer in på, säg Borderline. Ska jag ändå få komma dit och kolla för säkerhetsskull? Eller om jag har drogproblem och tycker att det vore schysst med concerta? De som upplever att sina problem är handikappande, och om både personen själv och de inom vården som är berättigade att skriva remisser tycker att det lutar åt någonting neuropsykiatriskt så ska självklart personen få genomgå en utredning. Men om en person, som jag sa tidigare, upplever sig lite aktiv och vill kolla för skojs skull, utan att ha några egentliga problem, så känns det som om det finns andra som är i större behov. En utredning kostar mycket för vården som redan har en ansträngd budget och det finns inte resurser för de som lever ett helt normalt liv och inte upplever sina symtom som handikappande. Det är tyvärr sanningen, och ibland misstas personers problem för att vara lindrigare än vad dom är vilket gör att en remiss inte skrivs trots att den borde, och det är självklart jättebeklagligt, och jag hoppas att man börjar prioritera pengarna till den psykiatriska delen av vården snarast, för den skriker efter resurser som inte finns.

Det tycker jag absolut, och jag tror inte att någons symtom är värre eller lindrigare än någonannans. Jag önskar att det fanns den här typen av information när jag var nydiagnoserad och fick orden "Du har ADD. Det är som ADHD utan hyperaktivitet. Hejdå" av min utredare. Det fanns noll info på den tiden och det är först nu som jag insett vad det faktiskt innebär att ha ADD, och att det inte är mig som person det är fel på utan att det har med min funktionsnedsättning att göra. Det är en stor lättnad och det känns hemskt att jag lidit i så många år när jag kunde ha lärt mig förstå mig själv istället. Jag hoppas att de som upptäcker diagnosen nu slipper det.