Anonym (Madde) skrev 2011-01-09 08:50:04 följande:
Jag fattar precis..
Vad är det som gör att du måste ge avkall på de positiva delarna av dig, vad gör att du inte kan låta dom ta plats?
Näe, kärlek räcker inte alltid, har jag märkt.
Om du skulle lära dig att vara mer dig själv, i de positiva bitarna, då skulle du kanske inte känna dig så rastlös och frustrerad? Handlar det inte egentligen om det, att lära sig om sig själv liksom... Inte besegra ADHDn utan arbeta MED den, för det är ju en del av dig liksom.. Din man verkar ju acceptera och förstå dig, kanske han förstår att du måste få ta lite plats.. alltså, ja.. blomma ut... Om du skulle försöka besegra din ADHD skulle du kanske känna dig ännu mer instängd liksom.
Nu kanske det verkar som att jag tycks hjälpa här.. men det är inte alls så.. med det jag skriver, försöker jag liksom bara förstå... vilket kan kanske hjälpa mig att förstå Mig.. Men det kan ju tolkas som att jag tycks sitta här och försöka med nått.. men så är det inte..
Jag vet inte riktigt. Eller, jag upplever att min sambo inte accepterar mig fullt som jag är, det innefattar både dom positiva och negativa bitarna. Han säger att han gör det men när vi "ryker ihop" kommer det fram att han inte alls gör det och detta har skapat en slags bitterhet hos mig. Jag går först runt och tror att han äntligen förstått, att han är med mig i detta men när vi tjafsar (som är enda gången han säger sin mening och knappt då) så säger han att han inte alls accepterat utan bara svalt för att han känner att det inte är någon idé, det spelar ingen roll. Det är också vid dessa tillfällen jag får höra hur jag bränner ut honom, att jag är för ivrig, hestig, tar mycket plats, är omogen, barnslig, ego och hur jobbigt han tycker det är.
Visst har du rätt i det här med att jag borde försöka arbeta med min ADHD istället för att besegra den men för att klara det behöver jag ju hjälp både i form av professionell OCH stöd från mina närmaste. Jag klarar inte det ensam. Tro mig, jag har försökt. Till en viss gräns kan jag anstränga och kontrollera mig. Till en viss gräns. Det går hyfsat så länge allt går min väg. Vid stress, oförutsägbara händelser, när jag känner mig pressad, orättvist behandlad etc klarar jag inte att upprätthålla den där kontrollen. Då faller allt runtomkring mig och plötsligt är det som om jag regrediera. Dessa gånger (vilka inträffar ganska ofta) har jag förstås glömt allt som jag hitills lärt mig, det är som om att vara tillbaka på ruta 1 och den utveckling jag VET har skett är som bortblåst. Detta tror jag sambon upplever som frustrerande också. Att visst har det skett förändring och bättring men när jag faller då faller jag stenhårt och han är trött på att vara den som tar emot.
Jag är nyvaken här och kan inte riktigt sortera tankarna känner jag. Hoppas du förstår något. Jag uppskattar dina inlägg, dina ord och frågor. Tack!