• strulmaja

    ADD symptom hos vuxna

    Anonym (hmm) skrev 2011-01-06 10:55:08 följande:
    Strulmaja: har du nån länk, hittar inte vart det står på wiki...
    Börja med att gå in här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Choklad

    Scrolla sedan ner till kapitlet Choklasorter. Nästan precis i början finns en mening som lyder:
    "Choklad innehåller alkaloider som teobromin och fenetylamin, vilka har en del fysiologiska effekter på människor, men teobrominet gör att choklad är giftigt för en del djur, såsom hundar och katter.[33]"

    Jag klickade sedan på de blå länkarna och läste vidare därifrån.
  • strulmaja
    Anonym (ADD?) skrev 2011-01-06 11:25:35 följande:
    Haha..! En sån lapp skulle jag också behöva! Eller flera, jag vet inte vad det är som pågår i skåpen, det är som att grejerna förökar sig Drömmer
    Det gör dom. Förökar sig alltså. Jag är helt säker Skrattande
  • strulmaja
    Anonym (Madde) skrev 2011-01-07 10:22:07 följande:
    Tack för att du svarade!

    Hur vände det som för dig? Nånting i dig som förändrades eller nånting med den du träffade, eller både ock?

    Jag har fram och tillbaka vart tillsammans med min nuvarande och som är pappa till mitt barn. Det har aldrig var fysiskt våldsamt, men vi har alltid bråkat mycket. Jag har alltid känt att jag älskat honom och aldrig skulle sluta göra det. Men nu efter jag fick barn, har hela den här karusellen tagit kål på mig. för nu drabbar inte hans obetänksamhet och egoism(i vissa fall) inte bara mig, utan också vårt barn. Jag trodde att han skulle  bli en närvarande far, men jag hade fel. Det gör mig så ont att se att han inte bryr sig och fortsätter på som innan, även om han lugnat ner sig betydligt.

    Jag har innan haft korta förhållanden med "snälla" killar, sådana personligheter som jag NU längtar efter.. Men då klarade jag inte av det.. Efter max 4mån vart jag less.. och så tillbaka till han som jag har nu.. Så har det pågått i ungefär 5-6år, men de senaste 2åren har vi lyckats hålla ihop, men nu går det inte. Men så är jag rädd att jag inte kommer "klara av" den typen som jag längtar efter..

    Så därför undrar jag det som jag frågade först i detta inlägg..
    Jag tror inte att sådär jättemycket i mig själv har förändrats. Inte p.g.a min sambo. Men visst har jag mognat och jag värderar annorlunda idag mot förr. Mycket förändrades när jag blev mamma. Plötsligt fanns det någon där som betydde mer och var viktigare än jag själv och det föll sig naturligt att jag lugnade mig något. Och visst, min sambo som är lugnet själv, har ju mildrande effekt på mina ADHD-symtom. Varför jag ändå har det så pass bra som jag har det idag är tack vare honom. Han är ansvarstagande, ekonomisk, tar väl hand om barnen, sköter sitt jobb exemplariskt, precis en sådan person jag behöver för att jag själv ska hålla ihop. Men det finns också en baksida. För mig, att leva med en sådan ordentlig och lugn person som min sambo är, skapar det frustration samtidigt som jag lever med ständigt dåligt samvete över att vara "the bad guy". Jag har fortfarande svårt att finna mig i den här relationen. Jag älskar och uppskattar min sambo för den han är och det han gör, men hans sidor och egenskaper går mig på nerverna ibland för vi är så totalt olika. Det känns som om... om jag ska befinna mig i en sådan här relation så måste jag ge avkall på vissa delar av mig själv. Det känns som om något saknas men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Så nej, det har inte vänt helt och hållet och jag har svårt att tro att det kommer göra det. Någonsin.
  • strulmaja
    Anonym (tjockisen) skrev 2011-01-07 12:38:38 följande:
    Idag ska jag till psyk igen, har fyllt i AQ-testet som jag ska ta med mig. Får se vad dom säger. Lite nervöst, men inte som sist. :-P Ska försöka hitta en tid för blodprovet jag skulle göra också, lika bra. Usch, hoppas att vi kan diskutera medicin nu, för jag måste ha någon kombo med ritalin tror jag. Har högsta rekommenderade dosen på concertan nu och är HELT död på morgonen. Dessutom tycker jag inte att det känns av något alls. Börjar bli lite desperat nu när varken strattera eller concerta gett önskad effekt, vad finns det mer att prova liksom?
    Lycka till vännen!
    Hjärta
  • strulmaja
    Anonym (Madde) skrev 2011-01-08 10:51:31 följande:
    Är din sambo pappa till barnen? Tänkte om du föll för honom innan du blev mamma eller efter, när du, ja, lugnat dig en aning.
    Har du nån gång känt att den frustrationen du känner skulle kunna ha gjort att du lämnat honom, om du förstår vad jag menar.. Åh... hur ska jag förklara.. måste du påminna dig själv, när frustrationen sätter in, att det är sådär som du faktiskt vill leva, trots att du känner något du inte kan sätta fingret på.. Säg till om du inte fattar, jag har så svårt att förklara ibland..
    Vad för bitar känner du att du ger avkall på.. om du vet förstås..
    Jag föll för honom både innan och efter. Ena barnet är hans men inte det andra.
    Så, när jag fått första och levde med den pappan (som var en ganska strulig typ) insåg jag att nej, såhär vill jag inte ha det. Det kändes inte tryggt eller säkert. En ganska invecklad historia jag inte har lust att dra här.

    Men den frustrationen jag kan känna nu, nästan dagligen, har ibland fått mig och fundera på om vi borde leva ihop. Ibland kan jag känna att han förtjänar bättre, att jag inte kan ge honom det jag tror att han skulle vilja ha. Men det är inte bara det. Jag mår ju inte heller bra av att ha det såhär. Det är visserligen bra att vissa av mina ADHD-symtom mildras, åtminstone de negativa dragen. Men de positiva får ju inte heller så stor plats. Det är nog dessa bitar jag menar att jag "måste" ge avkall på. Jag kan inte helt och fullt leva ut och blomma i ett förhållande där jag känner mig begränsad som jag gör i detta emellanåt. Vi har en trygg relation och där finns mycket kärlek även om det inte alltid visas men räcker det? Jag menar... är det allt? Men det är så svårt för jag vet inte om det är min eventuella ADHD som ställer till det för mig och om jag skulle separera från min sambo skulle jag kanske låta ADHD:n segra medan om jag stannade kvar, lärde mig acceptera saker och ting, blev mindre rastlös och lärde mig vara nöjd så skulle snarare JAG besegra ADHD:n. Förstår du hur jag menar?
  • strulmaja
    Anonym (Madde) skrev 2011-01-09 08:50:04 följande:
    Jag fattar precis..
    Vad är det som gör att du måste ge avkall på de positiva delarna av dig, vad gör att du inte kan låta dom ta plats?
    Näe, kärlek räcker inte alltid, har jag märkt.
    Om du skulle lära dig att vara mer dig själv, i de positiva bitarna, då skulle du kanske inte känna dig så rastlös och frustrerad? Handlar det inte egentligen om det, att lära sig om sig själv liksom... Inte besegra ADHDn utan arbeta MED den, för det är ju en del av dig liksom.. Din man verkar ju acceptera och förstå dig, kanske han förstår att du måste få ta lite plats.. alltså, ja.. blomma ut... Om du skulle försöka besegra din ADHD skulle du kanske känna dig ännu mer instängd liksom.
    Nu kanske det verkar som att jag tycks hjälpa här.. men det är inte alls så.. med det jag skriver, försöker jag liksom bara förstå... vilket kan kanske hjälpa mig att förstå Mig.. Men det kan ju tolkas som att jag tycks sitta här och försöka med nått.. men så är det inte..
    Jag vet inte riktigt. Eller, jag upplever att min sambo inte accepterar mig fullt som jag är, det innefattar både dom positiva och negativa bitarna. Han säger att han gör det men när vi "ryker ihop" kommer det fram att han inte alls gör det och detta har skapat en slags bitterhet hos mig. Jag går först runt och tror att han äntligen förstått, att han är med mig i detta men när vi tjafsar (som är enda gången han säger sin mening och knappt då) så säger han att han inte alls accepterat utan bara svalt för att han känner att det inte är någon idé, det spelar ingen roll. Det är också vid dessa tillfällen jag får höra hur jag bränner ut honom, att jag är för ivrig, hestig, tar mycket plats, är omogen, barnslig, ego och hur jobbigt han tycker det är.

    Visst har du rätt i det här med att jag borde försöka arbeta med min ADHD istället för att besegra den men för att klara det behöver jag ju hjälp både i form av professionell OCH stöd från mina närmaste. Jag klarar inte det ensam. Tro mig, jag har försökt. Till en viss gräns kan jag anstränga och kontrollera mig. Till en viss gräns. Det går hyfsat så länge allt går min väg. Vid stress, oförutsägbara händelser, när jag känner mig pressad, orättvist behandlad etc klarar jag inte att upprätthålla den där kontrollen. Då faller allt runtomkring mig och plötsligt är det som om jag regrediera. Dessa gånger (vilka inträffar ganska ofta) har jag förstås glömt allt som jag hitills lärt mig, det är som om att vara tillbaka på ruta 1 och den utveckling jag VET har skett är som bortblåst. Detta tror jag sambon upplever som frustrerande också. Att visst har det skett förändring och bättring men när jag faller då faller jag stenhårt och han är trött på att vara den som tar emot. 

    Jag är nyvaken här och kan inte riktigt sortera tankarna känner jag. Hoppas du förstår något. Jag uppskattar dina inlägg, dina ord och frågor. Tack!    
  • strulmaja
    Blackbird skrev 2011-01-09 12:37:58 följande:
    Jaha, kan nog sluta vara anonym då...Japp, här jag! Klanten som glömde trycka på anonymknappen
    Välkommen, anonym eller ej, who the F cares Glad 
    Harlow skrev 2011-01-09 12:57:51 följande:
    Hahaha! :0) Här behöver man inte vara anonym. ;) Jag FÅR inte vara anonym längre, iallafall inte förrn den 13 januari står det här ovan. Man får inte anklaga folk för att trolla har jag nu lärt mig.
    Välkommen hit! Flört Hjärta
    Får man inte?
  • strulmaja
    Harlow skrev 2011-01-09 13:19:10 följande:
    Jag börjar lära mig att om jag tänker "jag får inte glömma" så glömmer jag garanterat.
    Samma här. Det är så jobbigt.
  • strulmaja
    Harlow skrev 2011-01-09 13:33:58 följande:

    Usch fy, det är så galet jobbigt när man tappar bort viktiga saker. Vilken tur att du såg den i sista sekund!!


    På väg till badhuset i förrgår lade jag en jättefin filt ovanpå åkpåsen, en filt som vi köpte i Spanien när Elliott var liten. När vi kommer fram till badhuset är den borta, då har den glidit av vagnen och jag missade det helt tydligen, detta trots att den är STOR och jag måste ha trampat på den. Jag var fullt upptagen med att spana uppåt mot hustaken för att se att ingen istapp riskerade att ramla ner i huvudet på oss...

    En annan grej jag tänkt på när det gäller ansikten och att minnas människor.
    Jag har jättelätt för att "klumpa ihop" människor om de har lika utseenden, detta så till den milda grad att jag nästan tror att det är samma människa fastän jag VET att de inte är det. Detta hände senast igår, på kalaset fanns några barn som jag inte träffat förut, de påminde mig jättemycket om en annan syskonskara och vips så förvandlades de liksom till den andra familjen.
    Detta kan vara lite av ett problem ibland, om jag träffar någon som påminner mig om någon annan som jag tycker mindre bra om så tycker jag automatiskt mindre bra om den nya människan... :S Samma om jag träffar någon som påminner mig om någon jag gillar, då gillar jag automatiskt den personen.
    Detta gäller förstås bara i början innan jag lärt känna personen på riktigt, men det är lite jobbigt eftersom jag upplever att min hjärna har svårt att skilja lika människor åt, även om mitt förnuft talar om för mig att jag borde göra det.


    Ang "klumpa ihop" = check
Svar på tråden ADD symptom hos vuxna