ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">hedmanpazio skrev 2011-05-09 16:23:20 följande:div>Japp det är sant att man kan testa de mer vardagliga funktionerna eftersom det är de som inte fungerar och därmed 'borde' testas. Detta kallas i psykometriska sammanhang för ekologisk validitet. Alltså om jag testar en specifik förmåga som inlärningsförmåga av verbalt mtrl som vanliga ord och ser att den är väldigt dålig. Hur mycket kan jag då uttala mig om personens förmåga att lära in språkligt material i en vardaglig situation där h*n själv väljer mtrl att lära in? Alltså så spelar miljön väldigt stor roll. Vi vet att vi testar de funktioner (nedbrytna och isolerade) som i vardagen brister för personer med ADHD, men eftersom vi testar i isolerade miljöer så kan vi inte fullt veta hur olika miljöfaktorer påverkar resultatet i vardagliga sammanhang. Exempelvis så kanske en person som i vardagen har stora svårigheter att strukturera och planera saker, visa upp en god förmåga att planera och strukturera i testningen. Den skillnaden ser man ofta och är en utmaning för psykologer att förklara.

Därför använder sig specialist team ofta av socionomer eller arbetsterapeuter för att göra hembesök hos patienter som utreds för ADHD för att se hur de vardagliga funktionerna faktiskt fungerar och tar med detta i utredningsmaterialet sen när det sammanställs. Allmänpsykiatriska mottagningar har inte dessa resurser riktigt och därför görs ofta inte dessa hembesök där.div>Aha, det förklarar saken, jag tackar för all information, tur att du finns här som kan förklara ett och annat för oss som ej förstår allt de" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" loading="lazy" border="0" alt="Skrattande">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD) skrev 2011-05-09 23:38:39 följande:div>Aha, det förklarar saken, jag tackar för all information, tur att du finns här som kan förklara ett och annat för oss som ej förstår allt de" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" loading="lazy" border="0" alt="Skrattande">div>Jaha, skulle någon sån komma hem till mig nu så skulle jag aldrig få min diagnos för just nu är jag hyper. Jag och sambon kämpar även stenhårt med att hitta vägar runt mina svårigheter så att vi ska få ett fungerande liv tillsammans. Vissa veckor fungerar det men vissa veckor är det kört. Vi har lagt upp ett schema som inte under några omständigheter får brytas. Finns det inget val för mig så blir det liite lättare att sätta igång.

 Vi har delat upp städuppgifterna och andra saker som måste göras i ett hem där han har tagit allt som jag har svårt att göra. Tex avsluta allt jag påbörjar. Jag påbörjar städningen med dammsugning osv och sen avslutar han det.  Jag påbörjar tvätten genom att slänga i alla maskiner och hänga så får han sen plocka upp det och lägga in i skåpen. Jag plockar in i diskmaskinen (som vi tack gode gud äntligen har fått) och han plockar ur.

På det här sättet får vi en någorlunda fungerande vardag tillsammans.

<div class="quote"><div class="quote-nick">BeaBee skrev 2011-05-10 06:55:16 följande:div>Jaha, skulle någon sån komma hem till mig nu så skulle jag aldrig få min diagnos för just nu är jag hyper. Jag och sambon kämpar även stenhårt med att hitta vägar runt mina svårigheter så att vi ska få ett fungerande liv tillsammans. Vissa veckor fungerar det men vissa veckor är det kört. Vi har lagt upp ett schema som inte under några omständigheter får brytas. Finns det inget val för mig så blir det liite lättare att sätta igång.

 Vi har delat upp städuppgifterna och andra saker som måste göras i ett hem där han har tagit allt som jag har svårt att göra. Tex avsluta allt jag påbörjar. Jag påbörjar städningen med dammsugning osv och sen avslutar han det.  Jag påbörjar tvätten genom att slänga i alla maskiner och hänga så får han sen plocka upp det och lägga in i skåpen. Jag plockar in i diskmaskinen (som vi tack gode gud äntligen har fått) och han plockar ur.

På det här sättet får vi en någorlunda fungerande vardag tillsammans.div>Det där låter ju som fantastiskt bra strategier. Att ni kan hjälpas åt. Jag tror att om dom gör hembesök, så kommer dom ju även ha samtal med anhöriga. Så bara för att det ser städat ut, betyder ju inte att man inte har problem.

Jag känner lite att man är som en trisslott. Plötsligt händer det! Man kan vara en nitlott i flera dagar, men så plötsligt händer det och då briljerar man! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
De senaste dagarna har jag försökt hålla mig fokuserad, och hemmet skiner. Jag har kört listor hela tiden. Fyller på stryker över när jag är klar. Får t om fylla i "tvätta bort sminket", "borsta tänderna" för annars blir det inte av. Allt som inte står på listan får inte göras, om inte jag skriver ner det. Måste försöka begränsa mig och göra det som verkligen behöver göras.

Jag fungerar ju så, det kan se extremt städat ut, men om man sen tittar bland högen av papper, ser man att det där inte funkar för mig. Faktum är, när jag ska briljera på ett område, så faller det i de andra områden. Alla andra områden faktiskt!

Jag har precis fått boendestöd, och det känns så skönt. Dom hjälper mig med vardagsstruktur, hur jag ska lägga upp scheman, handla osv.

Jag har ju svårt med det där med att vara konsekvent också. Hur gör man för att hålla ut, fullfölja det man sagt till barnen osv? Hur gör ni andra, för att inte glömma av, stå ut med skrik, inte ge vika osv? Hur lyckas man vara förutsägbar för barnen? Dom behöver ju också¨struktur, rutin och konsekvent beteende.
Jag känner mig ganska hopplös, det blir liksom inte bättre, jag känner det snarare som om jag blir en sämre mamma. Jag blir så frustrerad när saker inte går planenligt, när jag nu planerat att vara en fantastisk mamma. Lugn, duktig och "stabil". När jag nu försöker göra allt på morgonen. Komma i tid, bra frukost, komma ihåg matsäck, extrakläder mm. Då kan dom ju inte matvägra. Det förstör ju mina planer och då tappar jag bort mig, och allt blir galet!

Jag blir så himla trött hela tiden, för att jag inte får ihop det. Känns som om man aldrig hinner ikapp hur fort man än springer. Kommer det någonsin fungera och falla på plats?

Intressant tråd, även om jag inte har läst alla sidor..pust.
Jag har en diagnos som jag fick för ca två år sedan. Har ätit Ritalin ca ett och ett halvt år men mår inte så bra på dem. Just nu så är jag obehandlad.
Känner igen mig i så mycket av det ni skriver. Kan sitta halva dagen och stirra på högen med ovikt tvätt utan att ta tag i det, eftersom det känns oöverstigligt.
Listan det skrevs om tidigare känns som ett alternativ för mig, men jag kommer inte igång med såna småsaker heller. Kan inte ta tag i småsaker eftersom jag inte klarar att se bara dessa saker, jag ser hela lgh istället för bara fönstren exempelvis och det skapar ångest och kaos i min hjärna. Jag kan inte sortera och fokusera på en sak i taget utan jag ser allt!! Samtidigt så har jag slutfört en akademisk utbildning, inte utan svårighet men ändå. Är så orolig att jag inte ska kunna sköta ett vanligt jobb heller. Fattar inte hur jag fungerar...... Finns det hjälp att få?

Vad får ni för hjälp och från var?

<div class="quote"><div class="quote-nick">BeaBee skrev 2011-05-10 06:55:16 följande:div>Jaha, skulle någon sån komma hem till mig nu så skulle jag aldrig få min diagnos för just nu är jag hyper. Jag och sambon kämpar även stenhårt med att hitta vägar runt mina svårigheter så att vi ska få ett fungerande liv tillsammans. Vissa veckor fungerar det men vissa veckor är det kört. Vi har lagt upp ett schema som inte under några omständigheter får brytas. Finns det inget val för mig så blir det liite lättare att sätta igång.

 Vi har delat upp städuppgifterna och andra saker som måste göras i ett hem där han har tagit allt som jag har svårt att göra. Tex avsluta allt jag påbörjar. Jag påbörjar städningen med dammsugning osv och sen avslutar han det.  Jag påbörjar tvätten genom att slänga i alla maskiner och hänga så får han sen plocka upp det och lägga in i skåpen. Jag plockar in i diskmaskinen (som vi tack gode gud äntligen har fått) och han plockar ur.

På det här sättet får vi en någorlunda fungerande vardag tillsammans.div>Hörde med flera som fått gjort sin utredning nyss, inklusive mig själv och där är ingen från utredningen som besökt någon av oss men det beror kanske från stad till stad.

Hur gör jag nu?

Jag gick till läkaren som misstänkte add och skulle skicka remiss sa hon, det kunde ta tid som vi alla vet. Men nu skall jag flytta! Kommer min remiss fallera helt och ogiltligförklaras, tas bort, och jag måste börja om från början i min nya kommuin, eller vad händer?

Ser de att jag flyttar och fixar själva, eller skall jag ringa nån? Vad skall jag göra? Jag vill ju fortfarande utredas fast jag flyttar till annan del av sverige och börjar jobba.

Min sambo har varit på två längre psykologbesök för att de ska besluta om han ska utredas, han lämnade även urinprov sist. Nu har han fått tid till läkare om en månad, någon som har en idé vad det kan innebära? Irriterande att få vänta så länge innan man får veta nåt.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Samiya skrev 2011-05-10 19:42:43 följande:div>Intressant tråd, även om jag inte har läst alla sidor..pust.
Jag har en diagnos som jag fick för ca två år sedan. Har ätit Ritalin ca ett och ett halvt år men mår inte så bra på dem. Just nu så är jag obehandlad.
Känner igen mig i så mycket av det ni skriver. Kan sitta halva dagen och stirra på högen med ovikt tvätt utan att ta tag i det, eftersom det känns oöverstigligt.
Listan det skrevs om tidigare känns som ett alternativ för mig, men jag kommer inte igång med såna småsaker heller. Kan inte ta tag i småsaker eftersom jag inte klarar att se bara dessa saker, jag ser hela lgh istället för bara fönstren exempelvis och det skapar ångest och kaos i min hjärna. Jag kan inte sortera och fokusera på en sak i taget utan jag ser allt!! Samtidigt så har jag slutfört en akademisk utbildning, inte utan svårighet men ändå. Är så orolig att jag inte ska kunna sköta ett vanligt jobb heller. Fattar inte hur jag fungerar...... Finns det hjälp att få?

Vad får ni för hjälp och från var?div>Jag har ju inte fått en diagnos, men utredningen har inletts. Men nu nojjar jag istället, för tänk om det inte är ADHD, då känns det som om jag hamnar tillbaks på ruta 1, när det kommer till att få ordning på mitt liv.
Men jag har fått hjälp i form av boendestöd och jag är så glad för detta. Dom hjälper mig med vardagsstruktur.
Jag äter inga mediciner, för jag kan inte fungera alls på SSRI och SNRI preparat. KBT är det ända som kan hålla mitt humör något sånär i schack. Så jag går i terpi, massor. Jag har också fått avlastning med barnen, har olika stödkontakter och jag är sjukskriven.

Det bisarra är att jag mer ser mitt beteende, sedan jag börjat fatta att det inte är såhär det ska behöva vara. Hela min värld har ställts uppochner. Jag trodde ångest var ett normaltillstånd, att alla hade det varje dag tex. Nu börjar jag få lite småpanik när jag insåg att jag också är så himla vardagsglömsk. Igår hade jag åkt hemifrån och helt glömt att jag höll på att laga mat i ugnen. Kom hem efter 4 timmar, och undrade varför det luktade rök. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
Jag brukar ju göra så, glömma strykjärn, glömt mat så det börjat brinna i köket osv. Men jag har tänkt att jag bara är lite klantig, sånt som händer. Men det händer mig ganska så ofta, ganska så mycket och det ställer till det som satan. Har inte kunnat köra barn till skolan för jag tappat bort bilnycklar, inte kunnat låsa dörren på 3 veckor för att jag inte hittat nycklar osv osv.

Jag känner igen mig fullt ut när det kommer till symptomen, men tänk om det inte är det. Jag har alltid vetat att jag är hyper, och tänkt att det är sådan jag är, men nu orkar jag inte längre lika länge, orkar inte dalarna. Orkar inte vara så ojämn.
Blev det bättre för er efter diagnosen? Känns lite som om jag vill veta idag om det är ADHD? Jag orkar inte vänta. Jag har inte tid! Vad jag menar är att jag nog är lite rädd att höra att det är såhär det ska vara, att det är fullständigt normalt, för jag orkar inte att min hjärna går på högvarv, att jag blir deppig så lätt, för att sedan tråka ihjäl av att vara deppig så att jag måste resa mig upp och köra på i 350km/h. Att jag aldrig bara kan promenera genom livet, jag måste sprinta i allt, måste tävla (i smyg såklart). Orkar inte leva med en konstant inre rastlöshet, alltid orolig i kroppen.

Jag undrar också hur era anhöriga tog det här? Under utredningen och efteråt. Min mamma är så ostöttande och faktiskt riktigt elak mot mig, så jag mår dåligt. Min pappa är den som ställer upp när det kommer till anhöriginformation. Men jag har så svårt att hantera min mamma. Hon tror inte på ADHD, tycker att jag genom att få en diagnos inte tar ansvar för mitt liv. Men jag har verkligen kämpat. Jag har hatat mig själv, gör det fortfarande. För trots att jag fattar hur man ska hålla ihop saker, får redskap för det, så kan jag inte hålla det. Jag kommer in på sidospår, orkar inte, tröttnar, eller glömmer helt enkelt av det. Jag får spel på mig själv. Hur svårt ska det vara liksom. Kul att va på topp ena timmen och sen nästa, tycka att livet är sååå tråkigt för att inget händer. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
Sen har man också alla jävla tankar i huvudet som man inte kan styra. Folk säger att jag är för mycket i huvudet. Jag vet det! Hjälp mig stänga av det då!!

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (är jag galen?) skrev 2011-05-13 23:10:08 följande:div>Jag har ju inte fått en diagnos, men utredningen har inletts. Men nu nojjar jag istället, för tänk om det inte är ADHD, då känns det som om jag hamnar tillbaks på ruta 1, när det kommer till att få ordning på mitt liv.
Men jag har fått hjälp i form av boendestöd och jag är så glad för detta. Dom hjälper mig med vardagsstruktur.
Jag äter inga mediciner, för jag kan inte fungera alls på SSRI och SNRI preparat. KBT är det ända som kan hålla mitt humör något sånär i schack. Så jag går i terpi, massor. Jag har också fått avlastning med barnen, har olika stödkontakter och jag är sjukskriven.

Det bisarra är att jag mer ser mitt beteende, sedan jag börjat fatta att det inte är såhär det ska behöva vara. Hela min värld har ställts uppochner. Jag trodde ångest var ett normaltillstånd, att alla hade det varje dag tex. Nu börjar jag få lite småpanik när jag insåg att jag också är så himla vardagsglömsk. Igår hade jag åkt hemifrån och helt glömt att jag höll på att laga mat i ugnen. Kom hem efter 4 timmar, och undrade varför det luktade rök. dth="15" height="15">
Jag brukar ju göra så, glömma strykjärn, glömt mat så det börjat brinna i köket osv. Men jag har tänkt att jag bara är lite klantig, sånt som händer. Men det händer mig ganska så ofta, ganska så mycket och det ställer till det som satan. Har inte kunnat köra barn till skolan för jag tappat bort bilnycklar, inte kunnat låsa dörren på 3 veckor för att jag inte hittat nycklar osv osv.

Jag känner igen mig fullt ut när det kommer till symptomen, men tänk om det inte är det. Jag har alltid vetat att jag är hyper, och tänkt att det är sådan jag är, men nu orkar jag inte längre lika länge, orkar inte dalarna. Orkar inte vara så ojämn.
Blev det bättre för er efter diagnosen? Känns lite som om jag vill veta idag om det är ADHD? Jag orkar inte vänta. Jag har inte tid! Vad jag menar är att jag nog är lite rädd att höra att det är såhär det ska vara, att det är fullständigt normalt, för jag orkar inte att min hjärna går på högvarv, att jag blir deppig så lätt, för att sedan tråka ihjäl av att vara deppig så att jag måste resa mig upp och köra på i 350km/h. Att jag aldrig bara kan promenera genom livet, jag måste sprinta i allt, måste tävla (i smyg såklart). Orkar inte leva med en konstant inre rastlöshet, alltid orolig i kroppen.

Jag undrar också hur era anhöriga tog det här? Under utredningen och efteråt. Min mamma är så ostöttande och faktiskt riktigt elak mot mig, så jag mår dåligt. Min pappa är den som ställer upp när det kommer till anhöriginformation. Men jag har så svårt att hantera min mamma. Hon tror inte på ADHD, tycker att jag genom att få en diagnos inte tar ansvar för mitt liv. Men jag har verkligen kämpat. Jag har hatat mig själv, gör det fortfarande. För trots att jag fattar hur man ska hålla ihop saker, får redskap för det, så kan jag inte hålla det. Jag kommer in på sidospår, orkar inte, tröttnar, eller glömmer helt enkelt av det. Jag får spel på mig själv. Hur svårt ska det vara liksom. Kul att va på topp ena timmen och sen nästa, tycka att livet är sååå tråkigt för att inget händer. dth="15" height="15">
Sen har man också alla jävla tankar i huvudet som man inte kan styra. Folk säger att jag är för mycket i huvudet. Jag vet det! Hjälp mig stänga av det då!!div>Jag fick diagnosen för några veckor sen (kommer inte i håg hur länge sen) och jag tänkte precis som dig, kände igen alla symptom och kände själv att det här e jag, jag har adhd, Men jag var livrädd för att dom skulle komma fram till att det Inte va det, vad fan gör jag då?? Under alla år har jag tänkt Jaha är det så jag kanske är, samtidigt som jag vetat att NÅTT e ju fel.....Inga anhöriga som vet nått om vad adhd egentligen är, utan alla har tänkt at ja ja det e så hon är...:S Xet tror inte att adhd finns överhuvudtaget, det e bara för att medicinbolagen vill tjäna pengar, uppfostran det e fel på osv.
Jag tror inte att du har nått att bekymra dig om, har du en duktig utredare så kommer dom nog fram till samma som du tror, du känner dig ju bäst själv, det gäller bara att få fram det i samtalen Vilket kan vara svårt när alla tankar far å flyger hej vilt :)
Lycka till! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">psyko II skrev 2011-05-14 10:22:52 följande:div>Jag fick diagnosen för några veckor sen (kommer inte i håg hur länge sen) och jag tänkte precis som dig, kände igen alla symptom och kände själv att det här e jag, jag har adhd, Men jag var livrädd för att dom skulle komma fram till att det Inte va det, vad fan gör jag då?? Under alla år har jag tänkt Jaha är det så jag kanske är, samtidigt som jag vetat att NÅTT e ju fel.....Inga anhöriga som vet nått om vad adhd egentligen är, utan alla har tänkt at ja ja det e så hon är...:S Xet tror inte att adhd finns överhuvudtaget, det e bara för att medicinbolagen vill tjäna pengar, uppfostran det e fel på osv.
Jag tror inte att du har nått att bekymra dig om, har du en duktig utredare så kommer dom nog fram till samma som du tror, du känner dig ju bäst själv, det gäller bara att få fram det i samtalen Vilket kan vara svårt när alla tankar far å flyger hej vilt :)
Lycka till! dth="15" height="15">div>Tack för ditt svar! Försöker lugna mig lite, även om tillförsikt inte är min starkaste sida.
Svår bit det där med anhöriga. Ändå är jag ganska så säker på att båda mina föräldrar har ADHD. Flera släktingar på min mammas sida. Hon säger själv att hon lätt skulle kunna få den diagnosen, men hon vägrar prata med dom som utreder. Så i min familj är det ju väldigt normalt att vara såhär. Ständigt rastlös, (alla flyttar vi 1 gång om året ungefär), hyperaktiva mm. Men jag är den som kraschar, om och om igen. Så för mig så funkar inte livet riktigt alls.

Ni som har ADHD och har barn. Märker ni att något av barnen har symptom. Herriditeten är ju stark, och jag är ser ju tydligt hur lik min dotter är mig. Jag vet liksom inte hur jag ska göra. Lärarna har frågat om jag vill att hon ska utredas och jag har bestämt att vänta. Först mig, sen få vi se hur man går vidare. Däremot har jag gett dom tips och råd, för vad jag själv behövde och hur jag själv löste det i skolan för att kunna hålla intresset. Jag behövde nämligen ha mycket att göra, handarbete i händerna samtidigt som läraren pratade osv.
Men ni andra, hur gör ni med era barn?