ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-05-02 10:03:21 följande:div>Det går att få hjälp utan utredning, åtminstone i vissa kommuner, men jag tror att det är svårare. Mycket svårare. Med en utredning och rätt diagnos har du inte bara möjlighet att bli medicinerad (om det är det du vill) med centralstimulantia, du har också möjlighet att få en mer anpassad skolgång, något jag tror är svårare att begära utan papper på diagnos. Men jag är inte säker på detta, kanske värt att kolla upp? För visst vore det skönt att få känna som en trygghet, att känna "Fasen, jag kan fixa det den här gången" oavsett om det är studier eller arbete och veta att du får hjälp och stöd som är mer anpassat efter dina behov. För min egen del (jag är under utredning nu) spelar ovissheten stor roll. Jag är så gott som säker på att jag har ADHD men helt säker kan jag inte vara innan utredningen är klar. Jag vill veta, jag står inte ut med ovisshet och om eller när jag får veta att det är ADHD kan jag bortse från annat och fokusera på just ADHD:n. Då kommer jag veta mer vilken typ av hjälp jag behöver, vilka verktyg jag kommer att ha användning för etc. Just nu är allt så spretigt och jag vågar inte riktigt förlita mig på något förrän jag har det på pappret. Men vi är alla olika. För vissa är det viktigt, för andra inte. Huvudsaken är att man mår bra, eller hur? div>Jag ska kolla upp det! Har för mig en vän sa något om att man kunde få göra hemtentor istället, men det hade varit rena katastrofen för min del tyvärr.. :D Det är nog mest att jag vill få ihop föräldraskapet och vardagen för att lättare kunna studera också och sen gå vidare till ett arbete som jag får känna att jag KAN.

Jag förstår verkligen att man vill veta, och jag tror att anledningen till att jag inte har det behovet just nu är att jag redan vet. Att jag fått höra det av andra, att jag har så många vänner med diagnosen (med lättare symtom än vad jag har) och att jag dessutom (vilket är den största anledningen) känner att även om jag får en diagnos så är det inte alls säkert att den finns kvar i framtiden. Det är ingen absolut vetenskap. För min del kan det lika gärna handla om något annat än en funktionsnedsättning - i det här samhället är det en, men hur ser samhället ut om 30 år? Ska jag få hjälp för att kunna lära mig att anpassa mig till samhället, eller ska jag få hjälp för att kunna bidra till att anpassa samhället? (En blind är inte funktionsnedsatt i ett mörkt rum.)
Det engagerar mig.

Huvudsaken är att man mår bra, det håller jag verkligen med om! Den här inställningen får mig att må otroligt bra!

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Ungmor, utreds) skrev 2011-05-05 11:10:59 följande:div>Jag har snubblat över ett ganska okänt, men handikappande symptom vid AD/HD.

SOCIAL OMOGENHET.
En person med AD/HD är ca 30% yngre i sin sociala utveckling än normalpopulationen!

Jag har alltid känt, innan jag visste detta - att jag är omognare än min riktiga ålder (jag är 19 år)
Jag har alltid umgåtts med yngre vänner, och de har kommenterat att de också känner sig "mognare" i mitt sällskap.div>Det där har jag också hört, från kursledare i ämnet. Men absolut inget jag känner igen mig eller andra i.
(Däremot har jag märkt att många varit "tidlösa" och inte befunnit sig i någon typisk förväntad ålderskategori.)

Jag tror det mer handlar om att man, på grund av funktionshindret, har anpassat sin verklighet efter sättet man lättast är på. Är det att vara impulsiv och i mångas ögon ansvarslös, så kan en räddning vara att ta ställning till att man har rätt att vara det hellre än att klanka ner på sig själv. Barn och tonåringar har ju ofta den inställningen och därför tror jag att man tolkas som yngre. Eller så har man fått så låg självkänsla att man upplevs som väldigt osäker och av den anledningen yngre, men inte att man per definition är 30% yngre för att man har adhd.

Så har jag upplevt det, men jag har absolut inte forskat i saken. (Bara observerat.)

Hej!
Hittade den här tråden efter lite sökande. Jag ska göra en utredning gällande ADHD.
Jag fyllde nyligen i ett självskattningsformulär (Brown ADD Scales) hos min pyskolog. Min psykolog menade på att med de poäng jag fick (88 p) var det högst troligt att jag har ADHD. Poängen säger ju inte mig så mycket, men ni andra kanske vet? Vad innebär en utredning, hur troligt är det att jag har ADHD!

Jag började läsa på om ADHD, läst "Flickor med ADHD" mm. Det var en lättnad. Det där var ju jag. Så upplever jag det precis. Jag är 28, och har alltid haft en inre kaos och en inre rastlöshet som jag inte riktigt förstått mig på. Det är som om jag aldrig kan stänga av, hjärnan går på högvarv, men som att det samtidigt blir kortslutning (hur jag nu ska förklara det) Men en drivkraft som folk har beundrats över. Jag gör plattfall på ansiktet om och om igen i livet, men har aldrig ro att ligga kvar, jag reser mig upp igen och försöker igen.

Jag klarade skolan, och i de ämnen jag tyckte var roliga hade jag topp-betyg. Men jag pluggade aldrig, klarade aldrig att göra läxor, gled igenom skolan på "begåvning" som lärarna sa. Fick alltid höra att jag "hade lätt för mig och om jag bara försökte lite skulle jag gå hur långt som helst". Det var lamslagande. Folk trodde jag var så smart, men var jag verkligen det? Jag kunde inte sitta still, jag kunde inte läsa läxorna på det sättet som förväntades, hade svårt att koncentrera mig, eller följa med om inte det var jätte intressant. Jag hade svårt att begränsa mig. Kunde inte skriva en sida som dom andra, det blev 24 sidor. Jag vågade inte försöka, tänk om jag misslyckades?

Jag har enormt dålig självkänsla. Jag accepterar inget annat än perfektion av mig själv, men aldrig av andra. Jag klarar aldrig av att vara perfekt och därför känner jag mig alltid misslyckad. Jag har alltid satt högre mål än jag kan nå upp till.

Jag har alltid kännt mig så misslyckad med ekonomi, med ordning på papper, allt. Det verkar vara en omöjlighet, hur jag än gör. Jag har provat allt, men det går inte. Jag har skämts så mycket och lidit av ångest och depressioner sen jag gick in i puberteten.

Jag fick barn tidigt, har kastat mig in och ur förhållanden och har nu 3 barn med 3 olika pappor. Behöver jag säga att det är ett projekt som heter duga, att få den tillvaron att fungera?!? Ensamstående på heltid och icke fungerande fäder till 2 av barnen.

Förra året så sa det bara smack, och jag fick en krisrelaterad depression, utmattningssymptom och har kämpat med att ta mig tillbaks. Det var när jag började KBT som jag fick lära mig att ångest inte är ett normaltillstånd.

När jag har läst om flickor med ADHD, vuxna kvinnor med ADHD, började jag komma till någon sorts förlåtande av mig själv. Började se att min dotter har ju samma svårigheter...här har jag varit så hård mot henne och frustrerad på henne...när hon är precis som mig. Allt som står om ADHD, stämmer ju in, det är ju precis sådär jag är, aldrig sitta still, aldrig lugn. Aldrig koll på läget (men jag är en jävel på att upprätthålla fasader)

Jag har nyligen börjat inse att jag kanske måste sluta upprätthålla en fasad om att jag klarar det, när jag inte gör det. Jag fixar inte det här "normala livet".
Matlagning, räkningar, ordning, nöjd, lugn och ro, handla mat...saker folk gör per automatik, kommer inte som en självklarhet för mig. För att klara saker som andra kanske gör på ren rutin måste jag lägga upp som projekt, och dom projekten klarar jag ändå aldrig av särskilt länge.
Jag klarar inte av att begränsa mig i städningen. Att börja plocka in matvaror i kylen kan sluta med att jag skurar fönstrena. Allt är en tävling, allt är vad jag kan prestera, och projekten blir enormt stora. Tycker det är tråkigt att sova, blir lätt utrtråkad, har alltid känt mig "annorlunda", mobbad i skolan, känt som om min hjärna, mitt inre är en enda röra och alltid undrat om alla andra har det så också? Lagom existerar inte i min värld och jag förstår inte hur folk gör "lagom".

Jag känner mig lite vilse, känner mig för närvarande lite som ett skepp, som seglar runt utan kapten, och det här skeppet håller på att ta in vatten. Hur ska man göra, vad ska jag göra?
Hur lång tid kan jag förvänta mig att utredningen tar, hur lång tid innan det sätter igång? (tålamod är inte min starka sida).

Hur klarar andra kvinnor av sin vardag, när jag inte ens kan handla mat. (har ju börjat se tydligare hur galet det är). Jag har ju matkonton som överskrider min ekonomi, för jag måste handla för flera tusen per gång för att få hem något som går att sätta ihop till middag. Häromdagen gick det mindre bra, när jag skulle handla lite middag och och inför kalas och jag kommer ut med räkor, majskolvar och pyntgelé??  Hur tänkte jag där? Det är ytterligheter, det blir lite antigen eller, hemodlat eller pizza. Igår skulle jag in och handla bindor, det var bara det jag skulle handla, men glömde bindor och kom ut med cocacola och biffar.

Faktum är att jag känner att jag håller på att bli tokig, och när jag drabbas av trötthet för att jag inte orkar köra i 250 hela tiden, så blir jag deppig. Är det såhär alla har det, eller har jag ADHD? Ni med ADHD, är det såhär det kan vara? Hur gör ni? Finns det någon som fick höga poäng på en första screening, men sen visade att man inte hade ADHD?

...och igen...inlägget blev långt (begränsning är inte min starka sida). Ber om ursäkt för det!

Och Ts symptomlista fick mig att skratta till lite, för det är ju så klockrent, jag kan inte ens säga att jag är några av sakerna, det är allt! Det är precis så jag är! Både enligt andra och mig själv!

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (är jag galen?) skrev 2011-05-06 13:48:16 följande:div>Hej!
Hittade den här tråden efter lite sökande. Jag ska göra en utredning gällande ADHD.
Jag fyllde nyligen i ett självskattningsformulär (Brown ADD Scales) hos min pyskolog. Min psykolog menade på att med de poäng jag fick (88 p) var det högst troligt att jag har ADHD. Poängen säger ju inte mig så mycket, men ni andra kanske vet? Vad innebär en utredning, hur troligt är det att jag har ADHD!

Jag började läsa på om ADHD, läst "Flickor med ADHD" mm. Det var en lättnad. Det där var ju jag. Så upplever jag det precis. Jag är 28, och har alltid haft en inre kaos och en inre rastlöshet som jag inte riktigt förstått mig på. Det är som om jag aldrig kan stänga av, hjärnan går på högvarv, men som att det samtidigt blir kortslutning (hur jag nu ska förklara det) Men en drivkraft som folk har beundrats över. Jag gör plattfall på ansiktet om och om igen i livet, men har aldrig ro att ligga kvar, jag reser mig upp igen och försöker igen.

Jag klarade skolan, och i de ämnen jag tyckte var roliga hade jag topp-betyg. Men jag pluggade aldrig, klarade aldrig att göra läxor, gled igenom skolan på "begåvning" som lärarna sa. Fick alltid höra att jag "hade lätt för mig och om jag bara försökte lite skulle jag gå hur långt som helst". Det var lamslagande. Folk trodde jag var så smart, men var jag verkligen det? Jag kunde inte sitta still, jag kunde inte läsa läxorna på det sättet som förväntades, hade svårt att koncentrera mig, eller följa med om inte det var jätte intressant. Jag hade svårt att begränsa mig. Kunde inte skriva en sida som dom andra, det blev 24 sidor. Jag vågade inte försöka, tänk om jag misslyckades?

Jag har enormt dålig självkänsla. Jag accepterar inget annat än perfektion av mig själv, men aldrig av andra. Jag klarar aldrig av att vara perfekt och därför känner jag mig alltid misslyckad. Jag har alltid satt högre mål än jag kan nå upp till.

Jag har alltid kännt mig så misslyckad med ekonomi, med ordning på papper, allt. Det verkar vara en omöjlighet, hur jag än gör. Jag har provat allt, men det går inte. Jag har skämts så mycket och lidit av ångest och depressioner sen jag gick in i puberteten.

Jag fick barn tidigt, har kastat mig in och ur förhållanden och har nu 3 barn med 3 olika pappor. Behöver jag säga att det är ett projekt som heter duga, att få den tillvaron att fungera?!? Ensamstående på heltid och icke fungerande fäder till 2 av barnen.

Förra året så sa det bara smack, och jag fick en krisrelaterad depression, utmattningssymptom och har kämpat med att ta mig tillbaks. Det var när jag började KBT som jag fick lära mig att ångest inte är ett normaltillstånd.

När jag har läst om flickor med ADHD, vuxna kvinnor med ADHD, började jag komma till någon sorts förlåtande av mig själv. Började se att min dotter har ju samma svårigheter...här har jag varit så hård mot henne och frustrerad på henne...när hon är precis som mig. Allt som står om ADHD, stämmer ju in, det är ju precis sådär jag är, aldrig sitta still, aldrig lugn. Aldrig koll på läget (men jag är en jävel på att upprätthålla fasader)

Jag har nyligen börjat inse att jag kanske måste sluta upprätthålla en fasad om att jag klarar det, när jag inte gör det. Jag fixar inte det här "normala livet".
Matlagning, räkningar, ordning, nöjd, lugn och ro, handla mat...saker folk gör per automatik, kommer inte som en självklarhet för mig. För att klara saker som andra kanske gör på ren rutin måste jag lägga upp som projekt, och dom projekten klarar jag ändå aldrig av särskilt länge.
Jag klarar inte av att begränsa mig i städningen. Att börja plocka in matvaror i kylen kan sluta med att jag skurar fönstrena. Allt är en tävling, allt är vad jag kan prestera, och projekten blir enormt stora. Tycker det är tråkigt att sova, blir lätt utrtråkad, har alltid känt mig "annorlunda", mobbad i skolan, känt som om min hjärna, mitt inre är en enda röra och alltid undrat om alla andra har det så också? Lagom existerar inte i min värld och jag förstår inte hur folk gör "lagom".

Jag känner mig lite vilse, känner mig för närvarande lite som ett skepp, som seglar runt utan kapten, och det här skeppet håller på att ta in vatten. Hur ska man göra, vad ska jag göra?
Hur lång tid kan jag förvänta mig att utredningen tar, hur lång tid innan det sätter igång? (tålamod är inte min starka sida).

Hur klarar andra kvinnor av sin vardag, när jag inte ens kan handla mat. (har ju börjat se tydligare hur galet det är). Jag har ju matkonton som överskrider min ekonomi, för jag måste handla för flera tusen per gång för att få hem något som går att sätta ihop till middag. Häromdagen gick det mindre bra, när jag skulle handla lite middag och och inför kalas och jag kommer ut med räkor, majskolvar och pyntgelé??  Hur tänkte jag där? Det är ytterligheter, det blir lite antigen eller, hemodlat eller pizza. Igår skulle jag in och handla bindor, det var bara det jag skulle handla, men glömde bindor och kom ut med cocacola och biffar.

Faktum är att jag känner att jag håller på att bli tokig, och när jag drabbas av trötthet för att jag inte orkar köra i 250 hela tiden, så blir jag deppig. Är det såhär alla har det, eller har jag ADHD? Ni med ADHD, är det såhär det kan vara? Hur gör ni? Finns det någon som fick höga poäng på en första screening, men sen visade att man inte hade ADHD?

...och igen...inlägget blev långt (begränsning är inte min starka sida). Ber om ursäkt för det!div>hahaha sorry för att jag skrattar, men tankegångarna är precis som jag har det, enda skillnaden som jag ser av det du skriver är att jag var urkass i skolan, fast på tester fick jag höra att jag var hur smart som helst (kan bli vad du vill om du bara vill) :-S just det...det e lixom det som e problemet. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
Annars känner jag igen mig i allt du skriver och jag har nyligen fått diagnosen (ca 2 v sen)

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (är jag galen?) skrev 2011-05-06 13:48:16 följande:div>Hej!
Hittade den här tråden efter lite sökande. Jag ska göra en utredning gällande ADHD.
Jag fyllde nyligen i ett självskattningsformulär (Brown ADD Scales) hos min pyskolog. Min psykolog menade på att med de poäng jag fick (88 p) var det högst troligt att jag har ADHD. Poängen säger ju inte mig så mycket, men ni andra kanske vet? Vad innebär en utredning, hur troligt är det att jag har ADHD!

Jag började läsa på om ADHD, läst "Flickor med ADHD" mm. Det var en lättnad. Det där var ju jag. Så upplever jag det precis. Jag är 28, och har alltid haft en inre kaos och en inre rastlöshet som jag inte riktigt förstått mig på. Det är som om jag aldrig kan stänga av, hjärnan går på högvarv, men som att det samtidigt blir kortslutning (hur jag nu ska förklara det) Men en drivkraft som folk har beundrats över. Jag gör plattfall på ansiktet om och om igen i livet, men har aldrig ro att ligga kvar, jag reser mig upp igen och försöker igen.

Jag klarade skolan, och i de ämnen jag tyckte var roliga hade jag topp-betyg. Men jag pluggade aldrig, klarade aldrig att göra läxor, gled igenom skolan på "begåvning" som lärarna sa. Fick alltid höra att jag "hade lätt för mig och om jag bara försökte lite skulle jag gå hur långt som helst". Det var lamslagande. Folk trodde jag var så smart, men var jag verkligen det? Jag kunde inte sitta still, jag kunde inte läsa läxorna på det sättet som förväntades, hade svårt att koncentrera mig, eller följa med om inte det var jätte intressant. Jag hade svårt att begränsa mig. Kunde inte skriva en sida som dom andra, det blev 24 sidor. Jag vågade inte försöka, tänk om jag misslyckades?

Jag har enormt dålig självkänsla. Jag accepterar inget annat än perfektion av mig själv, men aldrig av andra. Jag klarar aldrig av att vara perfekt och därför känner jag mig alltid misslyckad. Jag har alltid satt högre mål än jag kan nå upp till.

Jag har alltid kännt mig så misslyckad med ekonomi, med ordning på papper, allt. Det verkar vara en omöjlighet, hur jag än gör. Jag har provat allt, men det går inte. Jag har skämts så mycket och lidit av ångest och depressioner sen jag gick in i puberteten.

Jag fick barn tidigt, har kastat mig in och ur förhållanden och har nu 3 barn med 3 olika pappor. Behöver jag säga att det är ett projekt som heter duga, att få den tillvaron att fungera?!? Ensamstående på heltid och icke fungerande fäder till 2 av barnen.

Förra året så sa det bara smack, och jag fick en krisrelaterad depression, utmattningssymptom och har kämpat med att ta mig tillbaks. Det var när jag började KBT som jag fick lära mig att ångest inte är ett normaltillstånd.

När jag har läst om flickor med ADHD, vuxna kvinnor med ADHD, började jag komma till någon sorts förlåtande av mig själv. Började se att min dotter har ju samma svårigheter...här har jag varit så hård mot henne och frustrerad på henne...när hon är precis som mig. Allt som står om ADHD, stämmer ju in, det är ju precis sådär jag är, aldrig sitta still, aldrig lugn. Aldrig koll på läget (men jag är en jävel på att upprätthålla fasader)

Jag har nyligen börjat inse att jag kanske måste sluta upprätthålla en fasad om att jag klarar det, när jag inte gör det. Jag fixar inte det här "normala livet".
Matlagning, räkningar, ordning, nöjd, lugn och ro, handla mat...saker folk gör per automatik, kommer inte som en självklarhet för mig. För att klara saker som andra kanske gör på ren rutin måste jag lägga upp som projekt, och dom projekten klarar jag ändå aldrig av särskilt länge.
Jag klarar inte av att begränsa mig i städningen. Att börja plocka in matvaror i kylen kan sluta med att jag skurar fönstrena. Allt är en tävling, allt är vad jag kan prestera, och projekten blir enormt stora. Tycker det är tråkigt att sova, blir lätt utrtråkad, har alltid känt mig "annorlunda", mobbad i skolan, känt som om min hjärna, mitt inre är en enda röra och alltid undrat om alla andra har det så också? Lagom existerar inte i min värld och jag förstår inte hur folk gör "lagom".

Jag känner mig lite vilse, känner mig för närvarande lite som ett skepp, som seglar runt utan kapten, och det här skeppet håller på att ta in vatten. Hur ska man göra, vad ska jag göra?
Hur lång tid kan jag förvänta mig att utredningen tar, hur lång tid innan det sätter igång? (tålamod är inte min starka sida).

Hur klarar andra kvinnor av sin vardag, när jag inte ens kan handla mat. (har ju börjat se tydligare hur galet det är). Jag har ju matkonton som överskrider min ekonomi, för jag måste handla för flera tusen per gång för att få hem något som går att sätta ihop till middag. Häromdagen gick det mindre bra, när jag skulle handla lite middag och och inför kalas och jag kommer ut med räkor, majskolvar och pyntgelé??  Hur tänkte jag där? Det är ytterligheter, det blir lite antigen eller, hemodlat eller pizza. Igår skulle jag in och handla bindor, det var bara det jag skulle handla, men glömde bindor och kom ut med cocacola och biffar.

Faktum är att jag känner att jag håller på att bli tokig, och när jag drabbas av trötthet för att jag inte orkar köra i 250 hela tiden, så blir jag deppig. Är det såhär alla har det, eller har jag ADHD? Ni med ADHD, är det såhär det kan vara? Hur gör ni? Finns det någon som fick höga poäng på en första screening, men sen visade att man inte hade ADHD?

...och igen...inlägget blev långt (begränsning är inte min starka sida). Ber om ursäkt för det!div>Helt klockrent, är precis så jag oxå.

Ska få mitt utlåtande om 14 dagar, har gått igenom mängder av olika tester men dock inget självskattningsformulär och ingenting om hur många poäng eller något sådant, det jag fått upplevt kändes lite diskreminerande eller vad man ska säga, fick bara göra tester som jag inte tyckte hörde hemma. Det var bara pinsamt !

Det jag bland annat fick göra var att rita figurer och prickar, förklara vad ord betydde, minnas 10 ord på raken, det är enligt mig bara teoretiskt och inget som i princip hade med det praktiska att göra och det är ju det jag har problem med. Inga frågor alls som rörde de test man läst och sett på nätet och som sammanfattar symtom och funktionsnedsättningar (av de som står på listan i ts trådstart t.e.x.). Jag kunde tycka att man borde göra sådana test för att få en ordentlig uppfattning istället för det jag gjorde.

Skulle vara mycket spännande och intressant att höra/läsa vad andra har gjort för tester från de som fått sin diagnos, så berätta gärna ni som genomgått detta.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD) skrev 2011-05-06 18:07:34 följande:div>Helt klockrent, är precis så jag oxå.

Ska få mitt utlåtande om 14 dagar, har gått igenom mängder av olika tester men dock inget självskattningsformulär och ingenting om hur många poäng eller något sådant, det jag fått upplevt kändes lite diskreminerande eller vad man ska säga, fick bara göra tester som jag inte tyckte hörde hemma. Det var bara pinsamt !

Det jag bland annat fick göra var att rita figurer och prickar, förklara vad ord betydde, minnas 10 ord på raken, det är enligt mig bara teoretiskt och inget som i princip hade med det praktiska att göra och det är ju det jag har problem med. Inga frågor alls som rörde de test man läst och sett på nätet och som sammanfattar symtom och funktionsnedsättningar (av de som står på listan i ts trådstart t.e.x.). Jag kunde tycka att man borde göra sådana test för att få en ordentlig uppfattning istället för det jag gjorde.

Skulle vara mycket spännande och intressant att höra/läsa vad andra har gjort för tester från de som fått sin diagnos, så berätta gärna ni som genomgått detta.div>Jag tänkte jag skulle kunnat få ge en liten förklaring till de psykologiska tester man gör under np utredningar. Testerna avser att mäta isolerade förmågor som vid brister orsakar symtom kopplade till ADHD. Att rita figurer, minnas ord och förklara ord osv får man göra för att man skall få en helhetsbild av personens kognitiva fungerande i jämförelse med 'friska'. Därför måste man ex. göra ett brett begåvningstest som mäter förmågor som ofta inte är direkt kopplade till ADHD MEN som i förhållande och i relation till de andra förmågor som 'dippar' ger en klinisk bild som förklarar stora delar av problembilden.

Man vet i psykometrin att de isolerade testerna mäter olika delar ur våra kognitiva förmågor och har genom omfattande studier kunnat koppla dessa till kliniska diagnoser. På så sätt 'VET' vi att en viss testprofil är knutet till en viss diagnos etc.

Utan att 'avslöja' för mycket om testerna så är de kognitiva områden man 'testar' vid misstanke om ADHD, allmänbegåvning, verbal och visuell inlärningsförmåga samt arbetsminne (direkt kopplat till koncentrations och uppmärksamhetsproblematik vid ADHD). Till detta finns den kliniska bilden under själva testningen, alltså hittar personen några strategier vid problemlösning? Hur hanterar personen motgångar och felsvar, hur beter sig personen generellt under testningen osv osv...
Men det är i förhållande till VARANDRA som förmågorna visar på en problembild, inte var för sig. Var för sig säger testerna inte ett smack. Man jämför alla testresultat med anamnes (historia) och klinisk bild etc för att se till helheten vid diagnostisering.

Det finns många som reagerar på att det blir testade för saker de inte har problem med som du beskriver, men det beror alltså på att man genomför ett brett urval av tester för att fånga så många förmågor som möjligt (vissa mer specifikt kopplade till frågeställning) och jämföra mot normalpopulation, andra med ADHD och annan empirisk forskning för att få en helhetsbild att jämföra mot.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (snart 30) skrev 2011-05-06 09:14:26 följande:div>Jag ska kolla upp det! Har för mig en vän sa något om att man kunde få göra hemtentor istället, men det hade varit rena katastrofen för min del tyvärr.. :D Det är nog mest att jag vill få ihop föräldraskapet och vardagen för att lättare kunna studera också och sen gå vidare till ett arbete som jag får känna att jag KAN.

Jag förstår verkligen att man vill veta, och jag tror att anledningen till att jag inte har det behovet just nu är att jag redan vet. Att jag fått höra det av andra, att jag har så många vänner med diagnosen (med lättare symtom än vad jag har) och att jag dessutom (vilket är den största anledningen) känner att även om jag får en diagnos så är det inte alls säkert att den finns kvar i framtiden. Det är ingen absolut vetenskap. För min del kan det lika gärna handla om något annat än en funktionsnedsättning - i det här samhället är det en, men hur ser samhället ut om 30 år? Ska jag få hjälp för att kunna lära mig att anpassa mig till samhället, eller ska jag få hjälp för att kunna bidra till att anpassa samhället? (En blind är inte funktionsnedsatt i ett mörkt rum.)
Det engagerar mig.

Huvudsaken är att man mår bra, det håller jag verkligen med om! Den här inställningen får mig att må otroligt bra!div>Det här du skriver om framtiden och samhället är väldigt intressant och jag tror du har en hel del vettigt att säga om saken. Det jag tänker på när jag läser det du skriver är att oavsett hur samhället ser ut om 30 år är det ju nu vi lever. Idag finns diagnosen även om det finns dom som inte kan eller vill tro på det utan menar att alla olika och att ADHD bara skulle vara något påhittat namn för ett "normalt" tillstånd. Själv vet jag inte vad jag ska tro riktigt. Däremot tänker jag som så att det blir vad man gör det till. När man utretts och står där med sin ADHD-diagnos är det upp till en själv hur livet kommer att bli i fortsättningen. Om man ser ADHD enbart som en funktionsnedsättning, ett handikapp och blir sin diagnos tror jag det är svårt att dra nytta av sin nya vetskap och förändra sitt liv till det bättre. Men man är ju även beroende av omgivningens (och samhällets) inställning och attityd, inte helt och hållet, men nog har den en stor, stor del i hur man själv förhåller sig. Möts man av ständig misstro, kritiseras, döms och ses som en börda är det svårt att bibehålla tron på sig själv. Det blir som att försöka spotta i motvind. 

Jag tillhör dom som har en stark tro att människor med olika diagnoser, handikapp, funktionsnedsättningar etc, alla har en plats i samhället-det gäller bara att hitta vilken, något som är mycket svårt utan rätt sorts hjälp och den hjälpen är väldigt svår att få, om den ens finns?
Alla människor har brister och svagheter men också styrkor och talanger och vi kan alla bidra men det borde få ske efter varje individs egna förutsättningar och inte efter den "mall" som samhället satt upp att passa en viss typ av människa/individ. Nu är det långt ifrån alla (om ens någon) som passar in i den där mallen och sticker man ut lite för mycket, mer än vad som är godtagbart, anses man genast som sjuk eller störd. DET om något är sjukt, anser jag. Däremot anser jag inte att man, bara för att man söker hjälp och ber om en utredning, automatiskt håller med och accepterar den synen som många har på psykisk ohälsa idag. Utredning och diagnostisering är som bäst när den sker i samförstånd med den som ska utredas, alltså, då man själv fått begära en utredning. Personligen tror jag att man har mer att vinna än förlora på detta men det hänger förstås mycket på ens egen inställning.

Det finns säkert fler människor som du, som inte känner ett jättebehov av att få bli utredd, som inte lever i en plågande ovisshet utan som redan "vet" och kan nöja sig med det. Jag tror inte det är en omöjlighet att klara det på egen hand, att hitta strategier och verktyg som hjälper och tar en framåt. Om det är det man vill och tror på är det förstås den vägen man ska gå. För egen del tror jag inte att det skulle fungera. Jag trodde tills för ett tag sedan att jag led av en mild variant av ADHD men jag har lyckats slå hål på fasaden inifrån och hittat ut från en hel del förnekelse och insett att jag är mer "sjuk" än jag trodde. Varför jag klarat mig så "bra" genom livet som jag har är mycket tack vare den hjälp och det stöd jag fått från vänner och pojkvänner. En del skulle nog kalla mig parasit medan det för mig handlat om ren överlevnad. Jag har alltid sett mig själv som en oberoende person men har på senare tid insett att jag är allt annat än det. Jag är högst beroende av min sambo te.x och om det inte vore för honom skulle jag förmodligen inte ens ha ett hem om jag ens skulle ha varit vid liv. Det handlar inte om att jag inte tror tillräckligt mycket på mig själv, att jag lider av mindersvärdeskomplex eller höjer min sambo till skyarna. Om jag berättade mer ingående om hur mitt liv sett ut fram till idag skulle du med stor sannolikhet förstå hur jag menar och jag vågar t.o.m påstå att du nog skulle hålla med mig.

Så, för mig känns en utredning, diagnos och rätt slags hjälp som ett verktyg i sig. Jag kommer förhoppningsvis få svar på många frågor, hjälp med att sortera och reda ut det som pågår inom mig samt bli mer medveten om och få ökad förståelse för både mina svagheter och styrkor. Därefter hoppas jag få och kunna fokusera främst på just det som är mina styrkor. Bättre att försöka bli ännu bättre på det man redan kan än att försöka bli halvbra på det man är sämre på. Jag ser det inte som att jag ska anpassas till det samhälle vi har idag, att jag ska rättas in i ledet och vara som alla andra. Det kan dom ju försöka med der="0" alt="Flört"> För mig handlar det om mig själv och min egen överlevnad. Jag vill ha ett val och fler än ett alternativ till det liv jag lever idag. Dit kommer jag tyvärr inte på egen hand. Jag saknar både det tålamod och motivation som krävs. Och jag säger inte nej till man kan lära sig det på egen hand men jag har inte tid att vänta och det finns inte plats för fler misslyckanden i mitt liv. Det är nu eller aldrig.

Man kan tycka vad man vill om utredningar och diagnoser, i slutändan är det ju upp till var och en vad man väljer att göra med det. Man kan använda "materialet" till att fortsätta slå på sig själv men man kan också välja att se det som något positivt, något man kan använda sig och dra nytta av. Jag vet i alla fall vilken väg jag tänker jag välja. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">hedmanpazio skrev 2011-05-09 09:04:27 följande:div>Jag tänkte jag skulle kunnat få ge en liten förklaring till de psykologiska tester man gör under np utredningar. Testerna avser att mäta isolerade förmågor som vid brister orsakar symtom kopplade till ADHD. Att rita figurer, minnas ord och förklara ord osv får man göra för att man skall få en helhetsbild av personens kognitiva fungerande i jämförelse med 'friska'. Därför måste man ex. göra ett brett begåvningstest som mäter förmågor som ofta inte är direkt kopplade till ADHD MEN som i förhållande och i relation till de andra förmågor som 'dippar' ger en klinisk bild som förklarar stora delar av problembilden.

Man vet i psykometrin att de isolerade testerna mäter olika delar ur våra kognitiva förmågor och har genom omfattande studier kunnat koppla dessa till kliniska diagnoser. På så sätt 'VET' vi att en viss testprofil är knutet till en viss diagnos etc.

Utan att 'avslöja' för mycket om testerna så är de kognitiva områden man 'testar' vid misstanke om ADHD, allmänbegåvning, verbal och visuell inlärningsförmåga samt arbetsminne (direkt kopplat till koncentrations och uppmärksamhetsproblematik vid ADHD). Till detta finns den kliniska bilden under själva testningen, alltså hittar personen några strategier vid problemlösning? Hur hanterar personen motgångar och felsvar, hur beter sig personen generellt under testningen osv osv...
Men det är i förhållande till VARANDRA som förmågorna visar på en problembild, inte var för sig. Var för sig säger testerna inte ett smack. Man jämför alla testresultat med anamnes (historia) och klinisk bild etc för att se till helheten vid diagnostisering.

Det finns många som reagerar på att det blir testade för saker de inte har problem med som du beskriver, men det beror alltså på att man genomför ett brett urval av tester för att fånga så många förmågor som möjligt (vissa mer specifikt kopplade till frågeställning) och jämföra mot normalpopulation, andra med ADHD och annan empirisk forskning för att få en helhetsbild att jämföra mot.div>Tack du, det var intressant faktiskt  men det hade känts mer okej om man även tog de "andra" testerna oxå som jag nämnde om ovan, det var därför jag reagerade så där, jag trodde det skulle bli ALLA möjliga tester men förstår mer vad du menar nu, tycker ändå det var underligt, tack för informationen.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD) skrev 2011-05-09 15:40:25 följande:div>Tack du, det var intressant faktiskt  men det hade känts mer okej om man även tog de "andra" testerna oxå som jag nämnde om ovan, det var därför jag reagerade så där, jag trodde det skulle bli ALLA möjliga tester men förstår mer vad du menar nu, tycker ändå det var underligt, tack för informationen.div>Japp det är sant att man kan testa de mer vardagliga funktionerna eftersom det är de som inte fungerar och därmed 'borde' testas. Detta kallas i psykometriska sammanhang för ekologisk validitet. Alltså om jag testar en specifik förmåga som inlärningsförmåga av verbalt mtrl som vanliga ord och ser att den är väldigt dålig. Hur mycket kan jag då uttala mig om personens förmåga att lära in språkligt material i en vardaglig situation där h*n själv väljer mtrl att lära in? Alltså så spelar miljön väldigt stor roll. Vi vet att vi testar de funktioner (nedbrytna och isolerade) som i vardagen brister för personer med ADHD, men eftersom vi testar i isolerade miljöer så kan vi inte fullt veta hur olika miljöfaktorer påverkar resultatet i vardagliga sammanhang. Exempelvis så kanske en person som i vardagen har stora svårigheter att strukturera och planera saker, visa upp en god förmåga att planera och strukturera i testningen. Den skillnaden ser man ofta och är en utmaning för psykologer att förklara.

Därför använder sig specialist team ofta av socionomer eller arbetsterapeuter för att göra hembesök hos patienter som utreds för ADHD för att se hur de vardagliga funktionerna faktiskt fungerar och tar med detta i utredningsmaterialet sen när det sammanställs. Allmänpsykiatriska mottagningar har inte dessa resurser riktigt och därför görs ofta inte dessa hembesök där.