ADD symptom hos vuxna

<div class="quote" data-id="63373234"><div class="quote-nick">UmmAminah skrev 2012-02-05 11:47:27 följande:div>Jag känner igen mej. Jag har köpt massa pyssel o spel till min 4 åring men jag klarar inte att göra d me henne... Gå ut o leka? Pff... TUR att pappan orkar sånt.div>Samma här, har köpt flera olika enkla spel och pyssel men klarar inte av att sitta ner och göra det, blir rastlös. Samma gäller att sitta framför tv:n med dom, går inte alls bra och rastlösheten kryper fort på när det inte är något jag själv tycker är kul att titta på. Dator, måla och läsa bok är det jag kan göra längre perioder men då har jag istället svårt att slita mig ifrån det och upptar nästan all tid. Tv fungerar om det är program jag bara måste följa men i reklampauserna har jag svårt att sitta kvar och vandrar ofta till datorn men väl där kan jag ha svårt att slita mig trots reklamen slutat och kan gå tillbaka lagom till nästa reklam typ. Sjukt störigt så nu har jag börjat försöka sitta kvar under reklamerna ändå. Fungerar bättre med en bok bredvid eller att bläddra till andra kanaler.

Ut och leka är inte min grej alls och blir oftast om vi är flera som går till lekplats eller liknande. Att putta på gunga i mer än fem minuter är jobbigt och uttråkande. Vilken bra mamma man känner sig som då d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">

Jag fixar inte heller att sysselsätta mina barn direkt, men deras pappor ( min man + exet) gillar att hitta på saker. Jag har noll tålamod men ibland kan ja måla med dem. Men ja brukar försöka sitta bredvid o göra nåt annat samtidigt som de tex leker med deg. Nu när jag varit riktigt nere i en svacka har min man sagt att bara jag är med vid måltider och sådant så kräver han inte mer. Jag är sjukskriven och orkar knappt värma mat på dagen:(

Jag skriver under på det ni säger, hur ogärna jag än vill erkänna det. Längtar tills de är gamla nog att pyssla, för det gillar jag

<div id="forummessagefooter">http://bakomaten.blogspot.com/ http://fingerfardigheter.blogspot.com/div>

Känns skönt nu när dottern är stor nog att dels gå ut o leka själv och att gå hem till kompisar utan att jag måste vara med och hon kan pyssla o dona själv. Jag tycker bara om att åka o bada på sommaren m henne o nu är d skönt när hon kan simma så man inte måste stå bredvid poolkanten heela tiden. Att gå ut o åka kälke osv på vintern det orkar jag inte, vekar kul först men ingen längre stund. Är ensamstående så man har verkligen fått tvinga sig själv ändå många gånger men det är ofta väldigt ångestfyllt att tvingad göra saker man egentligen inte alls har lust o ork för.

Skönt att höra att det finns fler som känner som jag.

Har haft sonen hos mig nu i helgen och jag är så slut/ångestfylld/stressad så jag bara vill gråta. Känner hur irritationen sitter utanpå huden och hur jag ibland bara vill skrika rakt ut. Är så trött på att ha det så här! Mår extra dåligt nu då det varit ganska turbulent i mitt liv på sistone.

Vad härligt att höra att många här verkar ha en förstående partner. Nu är jag singel sedan ett halvår tillbaka, men i mitt sista förhållande så bråkade vi oerhört mycket angående att jag inte orkade göra så mycket. T ex när sonen blev sjuk så orkade jag inte vabba mer än en, högst två dagar i sträck. Dessutom har jag varit deltidssjukskriven ända sen sonen var 11 månader. Men han fattade liksom aldrig att jag inte orkade!! Han trodde jag var lat eller nåt, hur mycket jag än försökt få honom att förstå. Ibland kunde jag vara sjukskriven 50 %, dessutom vara förkyld och hemma från jobbet plus tvingas vabba... Blir arg när jag tänker på det. Har lovat mig att inte bli ihop en kille som inte fattar att jag inte orkar när jag säger det. Vill ha en riktig man som kan stötta mig och vara min klippa! Så länge jag känner att jag har backup så blir jag mer motiverad att orka. Att försöka liksom.

Men vem vill en ha som jag, tänker jag ibland. Sjukskriven, med psykiska problem. Svår i relationer, och dessutom redan har ett barn som är hyfsat krävande. Visst, jag har mina trevliga sidor också, men ibland så känns den biten hopplös... dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Usch vilken deppig söndag...

Men shit pommesfrites, jag stämmer in på precis allt i listan i ts. Har länge känt att det är "nåt fel på mig". Har tänkt ta upp det med kuratorn el nån annan men det tar liksom emot. Och nu vet jag inte om jag vågar eftersom jag ligger i boende/umgängestvist och snart vårdnadstvist och har ett ex som är helt sjuk och vill "sätta dit" mig på alla sätt och vis han bara kan... dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Vet inte vad jag ska ta mig till.

<div class="quote" data-id="63380820"><div class="quote-nick">Anonym (En till) skrev 2012-02-05 20:32:55 följande:div>Skönt att höra att det finns fler som känner som jag.

Har haft sonen hos mig nu i helgen och jag är så slut/ångestfylld/stressad så jag bara vill gråta. Känner hur irritationen sitter utanpå huden och hur jag ibland bara vill skrika rakt ut. Är så trött på att ha det så här! Mår extra dåligt nu då det varit ganska turbulent i mitt liv på sistone.

Vad härligt att höra att många här verkar ha en förstående partner. Nu är jag singel sedan ett halvår tillbaka, men i mitt sista förhållande så bråkade vi oerhört mycket angående att jag inte orkade göra så mycket. T ex när sonen blev sjuk så orkade jag inte vabba mer än en, högst två dagar i sträck. Dessutom har jag varit deltidssjukskriven ända sen sonen var 11 månader. Men han fattade liksom aldrig att jag inte orkade!! Han trodde jag var lat eller nåt, hur mycket jag än försökt få honom att förstå. Ibland kunde jag vara sjukskriven 50 %, dessutom vara förkyld och hemma från jobbet plus tvingas vabba... Blir arg när jag tänker på det. Har lovat mig att inte bli ihop en kille som inte fattar att jag inte orkar när jag säger det. Vill ha en riktig man som kan stötta mig och vara min klippa! Så länge jag känner att jag har backup så blir jag mer motiverad att orka. Att försöka liksom.

Men vem vill en ha som jag, tänker jag ibland. Sjukskriven, med psykiska problem. Svår i relationer, och dessutom redan har ett barn som är hyfsat krävande. Visst, jag har mina trevliga sidor också, men ibland så känns den biten hopplös... dth="15" height="15"> Usch vilken deppig söndag...div>*kram* känner som du angående män och skålar med mitt glas vin genom cyberrymden. det finns någon för oss också, det måste det göra.

der="0" alt="Skål">

Det är så skönt att höra att det är fler som tycker det är svårt med barnen !!

Har sån himla ångest för att jag inte gör tillräckligt mycket med dom.
Och för att jag inte tycker det är roligt att leka.
Har extremt svårt att VARA HÄR OCH NU och det måste man nästan kunna vara när man är med barnen.

Går hos en kognitiv expert (tror jag det heter) och hon hjälper mig i vardagen.
Hon hjälper mig så himla mycket - vet inte vad jag skulle gjort utan henne <3
Dels så säjer hon att vi skall hitta saker som både jag och mina döttrar tycker är roligt (svårt).
Och så säjer hon att barnen klarar sig att leka på egen hand... och jag (hon) gillar inte heller att leka med mina barnbarn - jag (hon) tycker det är tråkigt... ( så underbart att höra att man inte är alldeles ensam i detta ).

Jag har också dåligt samvete för att mina barn får sköta sig mycket själva. Tex fixa mellanmål och ibland frukost. Men samtidigt tycker jag att det är bra att de klarar att ta egen mat och ta undan mm. Packa sina egna väskor till skola, gympa och sportaktiviteter. Vissa av deras kompisar (helst den yngsta) har föräldrar som gör allt för dom och de står helt handfallna när de är här och jag ber dom hjälpa till att duka fram eller när jag inte hjälper dem att ta på sig kläderna. 

Vet era barn och deras kompisar och andra runtomkring om ert "handikapp"?
Har en dotter som är 8 och en som är 11. De vet att jag äter "pigg" medicin så jag ska komma upp lättare och inte sova hela dagen. Nu ser jag på dom att dom börjar förstå att vår familj inte är riktigt som andra familjer. Min äldsta dotter tittar liksom igenom mig och det ser ut som om hon tycker att jag är konstig. Min man säjer att jag måste prata med barnen om detta och förklara vad som är fel på mig. Medans jag inte vill göra så stor affär av det utan prata och förklara lite då och då. Hur har ni gjort?

 

<div class="quote" data-id="63387408"><div class="quote-nick">Anonym (knasen) skrev 2012-02-06 10:29:12 följande:div>Det är så skönt att höra att det är fler som tycker det är svårt med barnen !!

Har sån himla ångest för att jag inte gör tillräckligt mycket med dom.
Och för att jag inte tycker det är roligt att leka.
Har extremt svårt att VARA HÄR OCH NU och det måste man nästan kunna vara när man är med barnen.

Går hos en kognitiv expert (tror jag det heter) och hon hjälper mig i vardagen.
Hon hjälper mig så himla mycket - vet inte vad jag skulle gjort utan henne <3
Dels så säjer hon att vi skall hitta saker som både jag och mina döttrar tycker är roligt (svårt).
Och så säjer hon att barnen klarar sig att leka på egen hand... och jag (hon) gillar inte heller att leka med mina barnbarn - jag (hon) tycker det är tråkigt... ( så underbart att höra att man inte är alldeles ensam i detta ).

Jag har också dåligt samvete för att mina barn får sköta sig mycket själva. Tex fixa mellanmål och ibland frukost. Men samtidigt tycker jag att det är bra att de klarar att ta egen mat och ta undan mm. Packa sina egna väskor till skola, gympa och sportaktiviteter. Vissa av deras kompisar (helst den yngsta) har föräldrar som gör allt för dom och de står helt handfallna när de är här och jag ber dom hjälpa till att duka fram eller när jag inte hjälper dem att ta på sig kläderna. 

Vet era barn och deras kompisar och andra runtomkring om ert "handikapp"?
Har en dotter som är 8 och en som är 11. De vet att jag äter "pigg" medicin så jag ska komma upp lättare och inte sova hela dagen. Nu ser jag på dom att dom börjar förstå att vår familj inte är riktigt som andra familjer. Min äldsta dotter tittar liksom igenom mig och det ser ut som om hon tycker att jag är konstig. Min man säjer att jag måste prata med barnen om detta och förklara vad som är fel på mig. Medans jag inte vill göra så stor affär av det utan prata och förklara lite då och då. Hur har ni gjort?

 div>Vi är rätt öppna med våra problem för barnen redan nu, dom är bara 4 och snart 7. Kan förklara tex. att mamma har en dålig dag i dag och därför inte så jätte glad. Eller att pappa känner sig stressad just nu och därför brusar upp lätt. Att jag tar medicin som gör mig gladare och att pappa tar medicin som gör han lugnare.
Ju äldre dom blir ju mer kan man förklara för dom ju. Nu håller vi på att utreda sonen också så han är ändå lite medveten om hans eget med, att han har svårt att somna, varva ner osv.

Men det är svårt att hitta balansgången där man inte heller gör dom oroliga. Så dom inte känner att dom behöver ta hand om oss.
Sonen kom tex. med en teckning för någon vecka sen där jag sitter och är ledsen och han står bredvid och tröstar mig. Jätte kärt men det gör en samtidigt ledsen att han känner att han vill trösta mig. Han ska inte behöva bekymra sig om det när han är så liten dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy">  

försvann mitt inlägg :O

Mina barn vet om att jag är sjuk. De minsta vet att mamma är trött och att jag äter medicin. Den stora har själv adhd så kan förstå litegrann även om han har lite svårt att sätta sig in i andras känslor( ev autism). Sonens skola vet om mina problem och dagis ska nog får veta snart.