ADD symptom hos vuxna

Kikar in i den här tråden efter att ha läst lite i er andra. Inser att jag känner igen mig i väldigt mycket av det som skrivs, men allt skrämmer mig lite grann.

Jag är sjukskriven med utmattningssyndrom just nu och väntade på att bli "antagen" till ett stressrehabiliteringsprogram, men idag ringde psykologen som jag haft bedömningssamtal med och sa att de ville remittera mig till öppenvårdens psykiatrimottagning för att eventuellt ställa en differentialdiagnos. Dvs utreda om det finns en underliggande problematik som gör att jag hamnar i utmattning. Jag är livrädd för detta (vet inte varför), men jag inser också (särskilt efter vad jag läst i era trådar) att mycket mycket av de upplevelser jag haft under mitt liv hittills (är 41) skulle få förklaringar genom detta.

Denna tanke är helt ny för mig och jag vet inte alls hur jag ska förhålla mig till det. Har inte ens vågat ringa min man och berätta om beskedet från rehabiliteringen, så jag tänkte att jag skulle hänga lite här och se om jag kan reda ut lite trassel i hjärnan. Sitter och gråter, men vet inte om jag gråter för att jag är rädd för en diagnos i sig och vad det innebär eller om jag gråter för att jag är lättad över att jag äntligen är "avslöjad" och inte behöver "låtsas vara normal" längre...

Har själv rätt bra lokalsinne. Men klumpigheten hade jag mycket när jag va yngre. Snubblade alltid överallt.

Sen vet jag att många kan vara slarviga men jag är helt tvärtom. Är istället överpetig och hänger en tavla fel mot dom andra så får jag ångest och måste ändra till det blir perfekt. Tycker det är jobbigt med vissa BK övningar där man står i ring och går in mot varandra. Är ringen ojämn är det ett riktigt störmoment som jag måste fixa till genom att ställa mig så den ser jämnare ut. Helt sjukt egentligen. Någon som känner igen sig i detta?

<div class="quote" data-id="63467637"><div class="quote-nick">Moonis skrev 2012-02-10 20:50:25 följande:div>Har själv rätt bra lokalsinne. Men klumpigheten hade jag mycket när jag va yngre. Snubblade alltid överallt.

Sen vet jag att många kan vara slarviga men jag är helt tvärtom. Är istället överpetig och hänger en tavla fel mot dom andra så får jag ångest och måste ändra till det blir perfekt. Tycker det är jobbigt med vissa BK övningar där man står i ring och går in mot varandra. Är ringen ojämn är det ett riktigt störmoment som jag måste fixa till genom att ställa mig så den ser jämnare ut. Helt sjukt egentligen. Någon som känner igen sig i detta?div>Jag kan vara slarvig i vissa saker men även väldigt petig såsom du och ogillar inperfektion ;) tavlor som hänger  minsta snett måste absolut åtgärdas. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> så jag känner igen mig i det där.<div id="forummessagefooter">http://malinwallbenlamine.blogspot.com/div>

Är ni så också att ni har svårt att fokusera på flera saker samtidigt? Jag är som ett barn som låter allt annat bli liggande när jag t ex väntar på nåt. Om jag ska få besök så kan jag inte förmå mig att göra någonting utan då går jag runt i lägenheten och kollar i alla fönster ifall de kommer snart. Om jag sms:ar med nån så sitter jag i princip och väntar tills jag får svar. Har skitsvårt att tänka: Hon svarar när hon svarar, jag kan göra nåt annat så länge. Eller jag kan tänka så, men jag kan inte göra det! Och om jag ska ut med tjejkompisarna en kväll så kan jag börja göra mig i ordning flera timmar innan och bara gå och vänta, och det har inte med att göra att jag så hemskt gärna vill gå ut på en gång, jag kan bara inte ha fokus på fler än en aktivitet/händelse i taget. Ibland jag jag komma för tidigt till ett möte bara för att jag inte kan koncentrera mig på nåt annat när jag vet att jag ska göra nåt annat om en stund. Kan aldrig nöja mig att längta efter saker heller. Det jag vill ha, det vill jag ha NU. I morgon har jag säkert tröttnat... Har också ett sjukligt behov av att behöva belöna mig själv hela tiden. Jag är proffs på vardagslyx för utan det skulle jag gå under. Men om jag har lite pengar så kan jag inte tänka att nu måste jag spara och leva snålt ett tag. Nej då blir det precis tvärtom, att livet hela plötsligt känns astrist och att jag måste "pigga upp" mig själv genom att shoppa, äta gott eller något sådant. Är därför KASS på ekonomi...

Känner igen det där med att vilja att saker ska hända NU!!! Jag ger mig inte om jag får för mig nåt jag gör allt för o få vad det må vara men sen när jag har det då är det inte så roligt längre. Minns en händelse när jag var yngre och hade fått för mig att jag skulle ha en väska och jag tjatade och bråkade och gav mig inte med mamma så hon fick skriva en check o ringa affären för o säga att jag fick handla med hennes check (innan folk använde kreditkort) och så fick jag köpa väskan, jag var såklart jätteglad men jag använde nog bara väskan typ en eller två gånger sen var jag typ trött på den.

Som dig känner jag när jag har det som värst ekonomiskt att jag vill tröstshoppa och belöna mig själv med nåt fint i klädväg eller köpa nåt till dottern, då blir jag glad och känner sån tillfredsställelse och liksom du har jag skitkass ekonomi, sämre än den nånsin varit!!!

Men jag kan göra flera saker samtidigt, snarare att jag har fööör många bollar i luften samtidigt så jag inte riktigt vet hur jag ska hinna fånga alla sen.

<div id="forummessagefooter">http://malinwallbenlamine.blogspot.com/div>

Trillade in på denna tråden av en slump nu och blev nästan lite rädd när jag började läsa. Jag har aldrig ens funderat på om jag kan ha någon diagnos utan bara tagit mig för vad jag är men gud vad mycket saker som stämmer in på mig här. När jag läser vad som står börjar jag ju självklart fundera på om jag kan ha add. Jag mådde mycket värre som barn, nu vid 36 års ålder har jag en ganska fungerande vardag men med vissa kvarstående problem som beskrivs i trådstarten.

Vet inte var jag ska börja. Under hela min skolgång hade jag stora problem med koncentrationen. Kunde inte lära in, glömde det jag läste hela tiden, klarade inte att lyssna på lärarna utan att försvinna i min egna värld och fattade aldrig vad dom pratade om där framme ... klarade inte att göra läxor. Det var för jobbigt att läsa. Orkade inte ta tag i dom och oftast blev det att boken åkte fram ca 1 timme innan jag skulle sova kvällen innan provet skulle äga rum. Har aldrig i hela mitt liv, inte ens nu som vuxen kunnat läsa en hel bok... faktaböcker funkar lite bättre men romaner och sånt går inte, tappar handlingen redan efter ett par sidor. Har alltid dagrömt mycket, försvunnit i andra tankar... fast som barn var det betydligt mer än nu... då kunde jag sitta i timmar och försvinna i mitt dagdrömmeri. Jag var väldigt mobbad i skolan vilket även sänkte mitt självförtroende rejält, blev väldigt blyg och tillbakadragen. När jag var yngre pendlade jag ofta mellan att vara väldigt impulsiv eller drabbas av värsta beslutsångesten... Jag kunde tex stå vid godishyllan i affären i 2 timmar (utan överdrift) innan jag bestämt vilket godis jag skulle köpa... i andra lägen kunde jag göra impulsiva saker utan att tänka efter en sekund för att därpå märka att det inte alls var bra och gå o ångra mig efteråt.

Har alltid burit på en inre rastlöshet samtidigt som jag inte orkat ta tag i saker. Som tex städningen... den skjuts alltid upp länge men när jag väl kommit igång blir jag ibland som manisk och kan inte sluta förräns sista knoppen på köksskåpet blivit kliniskt ren. Eller så blir det tvärtom... städningen blir så tråkig och jag tar massa pauser för att tillslut börja med något annat istället. Tvätten är samma sak... kommer oftast inte igång med den förräns tvättkorgen är överfull och jag får tvätta som en galning i ett par dagar... istället för att göra som andra och lägga in en maskin när det behövs. Jag tänker alltid efter mina jobbiga upptvättningar som jag dragit ut på... att nu... nu ska jag sköta detta i fortsättningen men sen blir det samma visa igen iaf.

Jag har hela mitt liv blivit kallad lat, fast jag har inte velat ta åt mig att jag är lat. Men att komma igång med saker har alltid varit ett problem. Svårt att motivera mig till saker... Har varit arbetslös nästan hela mitt vuxna liv. Visserligen haft många praktikplatser men det har varit väldigt svårt att motivera sig att gå dit och även att stanna kvar... haft väldiga problem att sköta dessa. Nu har jag dock mitt första riktiga jobb som jag sköter bra. Det är fortf väldigt tråkigt att gå o jobba o jag måste tvinga fram motivationen att gå dit men numera vet jag att jag måste och jag gör det även när det tar emot och sköter mitt jobb bra.

Jag har alltid varit extremt otålig... aldrig kunnat vänta. Ska något hända ska det vara NU, i vissa lägen har jag nästan blivit knäpp om det tagit för lång tid. Coca cola, energidrycker och cigaretter överkonsumeras ganska kraftig och har gjort sedan jag började med dessa laster. Extremt svåra att sluta med. Jag lider även periodvis av trichotillomani. Detta har kommit vid vuxen ålder. När jag var yngre var jag en manisk nagelbitande, nu har hårryckandet tagit över en del av detta. Biter fortf på naglarna men varvar mellan dessa två och en till tvångsgrej så det blir inte lika maniskt på naglarna. Den 3:e är kindbitande. Biter på insidan av mina kinder och har gjort sedan tonåren. Detta går dock i perioder... ibland kan det gå upp mot ett år utan att jag biter för att plötsligt trilla in på det igen.

Min sambo säger ofta att jag inte lyssnar på honom. Han kan berätta saker och jag glömmer direkt eller så lyssnar jag inte ordentligt... detta tycker han är jobbigt. Han säger: Du lyssnar ju aldrig på vad jag säger. Jag berättade ju detta igår.

Humörsvängningar hade jag mycket som yngre... känner mig mycket lugnare nu i vuxen ålder och upplever inga problem där längre. Shopping har alltid varit som en stimulerande grej för mig... när jag mått lite dåligt eller känt mig nere har alltid shoppingen fått mig att må bra... för stunden. Men vissa perioder har man kunnat bli riktigt fattig... har dock blivit mycket bättre sen jag fick barn, numera köper jag mestadels sånt som barnen verkligen behöver när jag vill stilla mitt shoppingbehov och jag har blivit mycket bättre på att hantera ekonomin. lite för slösaktig är jag dock fortfarande och pengarna brukar vara slut en vecka innan man får nya. Har aldrig kunnat spara pengar... någonsin. När jag har mycket pengar har dom en tendens att ta slut aldeles för fort. Fick 25000 kr av min far förra året... tänkte: Åh, nu ska jag spara till det och det. En månad senare var pengarna slut.

Läste att någon skrivit om lokalsinne... Jag har världens sämsta. Kan gå vilse i en affär. Hittar inte i vår stad och den är inte så stor. Skogar är ju bara inte att tänka på, går vilse så fort jag passerat andra trädet dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> .

Vad tror ni? Låter det som jag har ADD?

Anonym (Linda)

Jag håller med dig om att mycket av det du beskriver skulle kunna stämma överens med en ADD-diagnos. Har du fått någon hjälp av psykiatrin? Om inte så tycker jag att du ska vända dig dit snarast möjligt.

<div class="quote" data-id="63472380"><div class="quote-nick">Anonym (Känner igen mig) skrev 2012-02-11 09:02:45 följande:div>Anonym (Linda)

Jag håller med dig om att mycket av det du beskriver skulle kunna stämma överens med en ADD-diagnos. Har du fått någon hjälp av psykiatrin? Om inte så tycker jag att du ska vända dig dit snarast möjligt.div>Har aldrig sökt nån hjälp för jag har inte ens funderat på om jag skulle ha en diagnos. Jag har liksom bara flytit med och tyckt att jag är som jag är. Jag har dock haft väldigt mycket motgångar under mitt liv och periodvis mått ganska dåligt men ändå tagit mig igenom allt på egen hand och lyckats resa mig igen.

<div class="quote" data-id="63472465"><div class="quote-nick">Anonym (Linda) skrev 2012-02-11 09:11:42 följande:div>Har aldrig sökt nån hjälp för jag har inte ens funderat på om jag skulle ha en diagnos. Jag har liksom bara flytit med och tyckt att jag är som jag är. Jag har dock haft väldigt mycket motgångar under mitt liv och periodvis mått ganska dåligt men ändå tagit mig igenom allt på egen hand och lyckats resa mig igen.div>Bara det faktum att du haft så mycket motgångar och har problem med mycket fortfarande som jag uppfattar dig är ett väldigt gott skäl att ta hjälp av psykiatrin. Du kan må så mycket bättre, livet är för kort för att göra det onödigt svårt så sök hjälp på en gång. Hör av dig till VC och be om remiss eller ring psykiatrin direkt redan nu på måndag är mitt tips dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Typiskt mig - jag och sambon prata om att kanske flytta, några dagar senare förklarar han för mig IGEN att han mena om nått år. Ja vad skall jag göra med lånelöftet och alla visningar jag har bokat in oss på ? Nu har jag juh redan möblerat vårat ny hem i huvet och kan inte alls tänka mig att bo kvar där vi är en dag till. Förövrigt så har jag flyttat lika många ggr som jag är gammal. Jag har en känsla i mitt huvud om hur det skall kännas hemma, men jag har fortfarande inte lyckats känna det nånstans : / lokalsinne? Vad e det ? Hittar inte dit !