ADD symptom hos vuxna

<div class="quote" data-id="63259805"><div class="quote-nick">mammamia78 skrev 2012-01-29 00:35:01 följande:div>relentless: så är jag med. Får lätt klåda, urticaria av minsta lilla sömm osv. Ull går inte alls, inte ens 1%. Tur att man begåvats med små bröst så man lätt kan vara utan bh om man vill dth="15" height="15"> nu ser man det positiva med det men som yngre ville jag operera dem större. Skulle aldrig i livet göra det dock. Dottern är lika m känslig hud o jag får klippa bort alla lappar ur kläderna för henne.div>Här är också ett av barnen som ärvt denna känsligheten, dock inte det av mina barn som har konstaterad adhd. 

Jag öppnar fönstret i sovrummet för o vädra en stund sen är dörren till sovrummet stängd så jag glömmer alltid bort det o så när dottern ska lägga sig (hon sover i min säng med mig) så är det svinkallt! Samma sak varenda dag nästan, måste ju vädra efter natten då man ligger o fiser o allt o dörrarna är stängda för att inte kattens ska gå in. Då luktar det så instängt ju. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote" data-id="63239623"><div class="quote-nick">Lindaskrinda skrev 2012-01-27 14:39:17 följande:div>Hej!

Jag fick ju diagnosen ADD för lite mer än ett år sedan, det var skönt att få det på papper men jag hade aldrig föreställt mig att det var så svårt att förstå´mentalt att jag har något som klassas som en funktionsnedsättning. jag har läst massor om add och känner igen mig i allt MEN mentalt kan jag inte förlika mig med det.  Jag har alltid fått höra om du kämpar försvinner dina problem, du kan inte låta dig ryckas med av dina känslor, nu känns det som om allt är en stor lögn som jag strävat efter. Jag har strävat efter något som är möjligt för andra men som är en omöjlighet för mig. Nu har jag inte enbart add, utan återkommande depp som ev kan vara bipolär sjukdom. Men HALLÅ! det skulle inte bli så här ju, jag hade planerat för ett annat liv. Det var ju JAG som skulle vårda och stötta patienter det var inte jag som skulle bli vårdad. Känner mig grundlurad av mitt eget liv.

Idag var första gången min arbetsterapeut fick mig att säga orden, att jag inte accepterat. Han har försökt hjälpa mig i ett år nu men utan större resultat. Nu förstår jag ju varför, jag har hela tiden förträngt att min diagnos begränsar mig i vissa delar av livet. Självklart är ju livet inte över men jag måste acceptera att jag inte kan gå samma väg som alla andra, jag måste klara av alla påtryckningar från omvärlden och stå för att jag fungerar på ett annat sätt.

Ja jag SKÄMS, jag trodde ju att jag kunde ge mina barn en frisk mamma som fixar allt, en bullmamma som är glad och pigg. NU är jag en mamma med bristande ork, en mamma som kämpar sig igenom varje dag, en mamma som helt enkelt inte fixar livet.

Min enda önskan just nu är att mentalt förstå att detta är min lott i livet, jag kan inte sudda ut det hur mycket jag än blundar. Det är dags att jag finner MIN väg.. men hur lätt är det?d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd"> div>Känner igen mig i det där.. Har nog både add och bipolär.. Jag vill inte ha bipolär. Add kan jag tänka mig leva med, men vill inte ha bipolär, har läst att framtidsutsikterna för bipolär oftast är självmord eller att man återinsjuknar hela tiden.. Blir nästan lite rädd...
Har också dåligt samvete för att jag inte kan ta hand om mitt barn på allra bästa sätt, varför skulle min son ha sån otur och få en psykiskt sjuk mamma?? Jobbar också inom vården...<div id="forummessagefooter">Min viktblogg: www.sextiotrekilo.blogg.sediv>

Jag har stått i kö för utredning sen i november. Sen dess har min depprition blivit värre och värre, med en massa självmordstankar. I tisdags var jag hos doktorn som sa att han var typ 100:a på att jag hade ADD, men vågade inte skriva ut någon medicin för att jag inte hade någon diagnos ännu.
Jag fick en stämningsstabiliserande medicin, ergenyl, nån som har ätit den? Jag ska höjja dosen till det tredubbla under 20 dagar här framöver. Jag äter redan maxdos av en antidepp medicin. Så nu ska jag kombinera dessa 2 sorter.

Jag misstänker att jag har bipolär också, för jag går ner i såna djupa svackor och det enda jag kan tänka på är att jag vill dö då.
Som jag skrev ovan, är riktigt rädd för att ha bipolär. Tänk om jag måste må så här hela livet ut? Vad gör jag om ergenylen inte funkar? Vet inte vad jag ska ta mig till?

Jag har ett barn på 1½ år, min man har varit hemma sen jul och tar VAB för att jag orkar inte vara mamma(-ledig) längre. Läkaren sjukskrev mig till 1 maj. Jag tycker kanske att det var att ta i lite, men jag vet inte, jag kanske inte har någon sjukdomsinsikt. Han menade att jag var i ett djupt deprimerande skov just nu.
Har jag min son i närheten försöker jag att "skärpa till mig". Jag har inte så mkt ångest då, men blir jag ensam eller börjar prata om min "sjukdom" blir jag riktigt lessen och försvinner in i min bubbla och blir okontaktbar.

Det här dåliga samvete jag har som mamma gnager otroligt in i själen. Och nu har jag även fått höra att det ADD är ganska ärftigt. Herregud, tänk om jag har fört över sjukdomen till sonen som bara är 1½???
Sen FK då.... Kommer dom verkligen gå med på 3 månaders sjukskrivning. Har hört (och jag själv har blivit det förr) att man brukar bara bli sjukskriven ett par veckor i taget för att FK kan vara lite kinkiga med att godkänna läkarintyget.

Usch, verkligen jättejobbigt det här. Hoppas att nån orkade läsa det jag skrev. Nu hoppas och tror jag att den här nya medicinen ska få mig att må bättre, jag ska ge den en chans i två månader sa läkaren, men orkar man härda ut så länge? Funkar inte det så ska jag söka add utredning privat, Vi har 2 års väntetid på utredningar där jag bor, kan ni fatta?? TVÅ ÅR??!!

<div id="forummessagefooter">Min viktblogg: www.sextiotrekilo.blogg.sediv>

Är också deprimerad men har aldrig varit självmordsbenägen, är snarare rädd för att dö. Är ensamstående förälder till min 7 åriga dotter, hon är solen i mitt liv men jag orkar inte vara så bra som jag borde som mamma. Orkar inte ta mig för med nånting nästan, jobbar 25% nu o ska snart upp i 50%. Känns sådär. Ingen antidepressiv tablett jag provat har funkat på mig och jag har provat en hel del olika. Jag har bara känt av biverkningarna. Nu orkar jag inte exprimentera med fler antidepressiva.

Sjukt att det är två års väntetid på utredning där du bor Smitha! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote" data-id="63273189"><div class="quote-nick">Smitha skrev 2012-01-29 23:45:05 följande:div>Känner igen mig i det där.. Har nog både add och bipolär.. Jag vill inte ha bipolär. Add kan jag tänka mig leva med, men vill inte ha bipolär, har läst att framtidsutsikterna för bipolär oftast är självmord eller att man återinsjuknar hela tiden.. Blir nästan lite rädd...
Har också dåligt samvete för att jag inte kan ta hand om mitt barn på allra bästa sätt, varför skulle min son ha sån otur och få en psykiskt sjuk mamma?? Jobbar också inom vården...div>Jo ADD är ju jobbigt men skulle nog i längden kunna lära mig o acceptera, men bipolär HUH!! men du med medicin ska de gå att förebygga självmordsrisk iaf, man kanske inte kan ta bort hela sjukdomsbilden men man kanske kan få ett drägligare liv. Hoppas på det iaf:)

Herregud... dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Läskigt att läsa att de finns så mkt gemensamt bland oss alla härinne!!!, Men skönt samtidift! Missförstå mig rätt nu!!! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Min son har autismliknande tillstånd och ev. adhd och lättare utv.störning.
Jag va själv med han från torsdag till lördag... De va HEMSKT tufft!!! Jag grät mig till sömns på kvällarna... dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
Och under dagarna va de mkt småtjafs och bråk mellan oss (ord). Han e 3,5...

Har oxå urticaria, får äta antihistaminer samma morgon jag ska duscha. För annars kliar de bara utav helvete på kroppen!!!

Och så har jag nå konstiga utslag antagligen seborré i hårbotten... dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Är fruktansvärt stresskänslig och kan brusa upp på en sekund om de blir för mkt! 

Är även extra känslig mot solljus, måste kisa och får ont i ögonen innan de de hunnit vänja sig!

Är oxå deprimerad oftast pga mörkertiderna(vinter), vinterdeppresion heter de väl? Och har aldrig haft suicidtankar! Snarare tvärtom har jag dödsångest!!! Tänk om jag dör innan sonen vuxit upp, hur ska han då klara sig? Och så e paniken i gång... d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" alt="Obestämd" border="0">

Och min son e mitt levebröd! De e för honom jag lever! För honom jag stiger upp varje morgon hur motigt de än är för att göra frukost, sätta på kaffe... Sen klä på och lämna på dagis! Tack och lov lämnar sambon han på dagis för de orkar inte jag!!! Däremot e de jag som hämtar han. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Hur e de med pengar för er som har add/adhd eller liknande/annat? Kan ni hantera pengar bra?
För de kan inte jag. De e sambon som måste hålla i dom, jag FÅR av honom om de e nåt jag behöver... d.gif" alt="Skäms" border="0">                  

Passar jag in på den här diagnosen? Här kommer en sammanfattning om mig.

*Jag orkar knappt göra nånting här hemma, hushållssysslor görs bara när det är absolut nörvändigt-
*Jag skjuter upp allting till senare om jag kan, tom så simpla saker som att duscha så att jag senare hamnar i en situation så att jag får stressa istället.
* Är oftast helt orkeslös, vill inte göra saker, tycker allt är tråkigt. De enda gånger jag tar mig i kragen är när det påverkar nån annan (tex barnen)
*Klarar inte av att hantera ungarna. De är inte mer jobbiga än några andra ungar (5 resp 2 år gamla), men så fort det är nåt så skriker jag åt dem, blir jättearg och stressad.
* Tycker att det är jättejobbigt att vara med ungarna, längtar alltid tills de har somnat. (har gjort hela deras liv)
* När jag är själv så lever jag i en fantasivärld, målar upp en värld om att jag är nån annan, lever nåt annat liv, eller att min familj är döda. "Pratar" ofta med mig själv och andra i denna värld då...och är fullt medveten om det och gör det medvetet.
*Har svårt att komma i kontakt med mina känslor och svårt att uttrycka dem i ord.
* Har ett stort behov av bekräftelse och att känna mig omtyckt, men inte till den grad att jag söker många tillfälliga sexpartners tex. Utan mer arbetskamrater etc.
*Jobbar bara för att jag måste, har längtat till pensionen hela mitt arbetsliv (är 33 år nu).
* Hatar att ta ansvar, vill göra så lite som möjligt, tar hellre order. Vill inte anordna kalas och liknande, hatar att vara "värdinna".

Jag har hela livet mått psykiskt dåligt, så länge jag kan minnas. Jag har haft en väldigt svår barndom med frånvarande pappa och en psyksjuk mamma med alkoholproblem. Mamma tog aldrig hand om mig utan det var alltid jag som fick ta hand om henne och hemmet. Hon har i princip inte lärt mig nåt om livet och det har jag fortfarande "men" av, tycker det är jättejobbigt med många vardagliga situationer just för att jag inte vet hur man gör.

Så som jag är, och mår, är det ett resultat av min uppväxt och barndom eller har jag nåt annat "problem" eller är det en kombination? Vad tror ni? Har tagit kontakt med sjukvården för att få en ordentlig utredning om jag har brist på nåt etc.

<div class="quote" data-id="63276009"><div class="quote-nick">Anonym (knäpp) skrev 2012-01-30 10:29:13 följande:div>Passar jag in på den här diagnosen? Här kommer en sammanfattning om mig. *Jag orkar knappt göra nånting här hemma, hushållssysslor görs bara när det är absolut nörvändigt- *Jag skjuter upp allting till senare om jag kan, tom så simpla saker som att duscha så att jag senare hamnar i en situation så att jag får stressa istället. * Är oftast helt orkeslös, vill inte göra saker, tycker allt är tråkigt. De enda gånger jag tar mig i kragen är när det påverkar nån annan (tex barnen) *Klarar inte av att hantera ungarna. De är inte mer jobbiga än några andra ungar (5 resp 2 år gamla), men så fort det är nåt så skriker jag åt dem, blir jättearg och stressad. * Tycker att det är jättejobbigt att vara med ungarna, längtar alltid tills de har somnat. (har gjort hela deras liv) * När jag är själv så lever jag i en fantasivärld, målar upp en värld om att jag är nån annan, lever nåt annat liv, eller att min familj är döda. "Pratar" ofta med mig själv och andra i denna värld då...och är fullt medveten om det och gör det medvetet. *Har svårt att komma i kontakt med mina känslor och svårt att uttrycka dem i ord. * Har ett stort behov av bekräftelse och att känna mig omtyckt, men inte till den grad att jag söker många tillfälliga sexpartners tex. Utan mer arbetskamrater etc. *Jobbar bara för att jag måste, har längtat till pensionen hela mitt arbetsliv (är 33 år nu). * Hatar att ta ansvar, vill göra så lite som möjligt, tar hellre order. Vill inte anordna kalas och liknande, hatar att vara "värdinna". Jag har hela livet mått psykiskt dåligt, så länge jag kan minnas. Jag har haft en väldigt svår barndom med frånvarande pappa och en psyksjuk mamma med alkoholproblem. Mamma tog aldrig hand om mig utan det var alltid jag som fick ta hand om henne och hemmet. Hon har i princip inte lärt mig nåt om livet och det har jag fortfarande "men" av, tycker det är jättejobbigt med många vardagliga situationer just för att jag inte vet hur man gör. Så som jag är, och mår, är det ett resultat av min uppväxt och barndom eller har jag nåt annat "problem" eller är det en kombination? Vad tror ni? Har tagit kontakt med sjukvården för att få en ordentlig utredning om jag har brist på nåt etc.div>
Jag kan skriva under på alla dina svårigheter. Plus att jag har en del till dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Men jag ska iaf utredas för ADD/ADHD med början nästa vecka. Har nog en släng av Borderline också, men det är svårt att veta vad som är vad då de liknar varandra en del. Dock har jag inte haft en "svår" uppväxt, men antagligen har min mamma också ADD vilket kan ha medfört avsaknad av en del viktiga bitar i mitt liv.

Fetstilar det som stämmer in på mig (ADD)

*Jag orkar knappt göra nånting här hemma, hushållssysslor görs bara när det är absolut nörvändigt-
*Jag skjuter upp allting till senare om jag kan, tom så simpla saker som att duscha så att jag senare hamnar i en situation så att jag får stressa istället.
* Är oftast helt orkeslös, vill inte göra saker, tycker allt är tråkigt. De enda gånger jag tar mig i kragen är när det påverkar nån annan (tex barnen)
*Klarar inte av att hantera ungarna. De är inte mer jobbiga än några andra ungar (5 resp 2 år gamla), men så fort det är nåt så skriker jag åt dem, blir jättearg och stressad.
* Tycker att det är jättejobbigt att vara med ungarna, längtar alltid tills de har somnat. (har gjort hela deras liv)
* När jag är själv så lever jag i en fantasivärld, målar upp en värld om att jag är nån annan, lever nåt annat liv, eller att min familj är döda. "Pratar" ofta med mig själv och andra i denna värld då...och är fullt medveten om det och gör det medvetet.
*Har svårt att komma i kontakt med mina känslor och svårt att uttrycka dem i ord.
* Har ett stort behov av bekräftelse och att känna mig omtyckt, men inte till den grad att jag söker många tillfälliga sexpartners tex. Utan mer arbetskamrater etc.
*Jobbar bara för att jag måste, har längtat till pensionen hela mitt arbetsliv (är 33 år nu).
* Hatar att ta ansvar, vill göra så lite som möjligt, tar hellre order. Vill inte anordna kalas och liknande, hatar att vara "värdinna".

Jag har hela livet mått psykiskt dåligt, så länge jag kan minnas. Jag har haft en väldigt svår barndom med frånvarande pappa och en psyksjuk mamma med alkoholproblem. Mamma tog aldrig hand om mig utan det var alltid jag som fick ta hand om henne och hemmet. Hon har i princip inte lärt mig nåt om livet och det har jag fortfarande "men" av, tycker det är jättejobbigt med många vardagliga situationer just för att jag inte vet hur man gör.<div id="forummessagefooter">http://bakomaten.blogspot.com/ http://fingerfardigheter.blogspot.com/div>