ADD symptom hos vuxna

<div class="quote" data-id="63299258"><div class="quote-nick">Anonym (Robertsson) skrev 2012-01-31 16:20:34 följande:div>PS. Gäller listan i TS ADD eller inte? Det verkade handla om det, stod det,  men har utökats till ADHD och det känner jag INTE igen mig i?

Kanske är fel ute ändå då? =) div>Likheterna mellan ADD och ADHD är väl fler än skillnaderna. Jag har hört att det också för vissa kan variera över tid, att i vissa perioder i livet skulle man kunna kvalificera sig för en adhd-diagnos, men i andra delar har man bara symptom på ADD?

Jag har vunnit en iPad2!!!! Läs gärna i min blogg: d2-16-gb-wi-fi_2529.html">http://amustonen.blogspot.com/2012/01/jag-har-vunnit-en-ipad2-16-gb-wi-fi_2529.html

Jag skulle vilja veta om någon av er med ADHD eller liknande problematik har en sådan eller liknande, och har stor nytta av den. Jag hoppas att den ska förenkla mitt liv lite. Jag är så glaaaad!

<div class="quote" data-id="63287478"><div class="quote-nick">finskaflikkan skrev 2012-01-30 21:54:42 följande:div>Min absoulta favoritdröm sen jag va liten!!!!
ATT FÅ vara vampyr! dth="15" height="15">
Fri!   div>Min är att flyga! TOTAl frihet för mig! <3

<div class="quote" data-id="63302795"><div class="quote-nick">Annaluskan skrev 2012-01-31 19:30:29 följande:div>Jag har vunnit en iPad2!!!! Läs gärna i min blogg: d2-16-gb-wi-fi_2529.html">d2-16-gb-wi-fi_2529.html" target="_blank">amustonen.blogspot.com/2012/01/jag-har-vunnit...

Jag skulle vilja veta om någon av er med ADHD eller liknande problematik har en sådan eller liknande, och har stor nytta av den. Jag hoppas att den ska förenkla mitt liv lite. Jag är så glaaaad!div>Grattis till vinst!

Jag har ingen ipad dock en iphone och den tycker jag att är bra o ha då jag har allt på ett ställe, kalender med allt och ja allt möjligt jag kan behöva finns däri.

Hoppas du får nytta av paddan dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Tackar! Jag letar nu efter ett fodral/handväska med axelrem där jag kan ha allting väl uppstrukturerat, som fungerar som plånbok med ett fack för varje kort, en dragkedjeförsedd fack för pengar, plats för penna, plats för fonen osv. Dags att strukturera upp lilla Anna här nu. Livet kräver redan på tok för mycket energi av mig...
 

<div class="quote" data-id="63298841"><div class="quote-nick">Anonym (Robertsson) skrev 2012-01-31 15:58:27 följande:div>oj 3625 svar! Inte illa för en tråd där ts fick lägga in ett "ingen??"-inlägg i början.

Kan omöjligt läsa allt, har konstaterat att många symptom avhandlats. Känner mig verkligen hemma i resonemanget....

Men finns det någon hjälp? Hur hanterar man sig själv?

Om man går och får en diagnos, vad kan de göra? Eller blir man bara "stämplad"?

Kan man gå till en psykolog privat och säga Typ: "ge mig manualer för nån med ADD hur den ska styra upp sitt (mitt) liv"

Vad kan man själv göra???

Fattar nu varför jag funkade så länge jag bodde hemma, gick i skolan, jobbade mycket.  Det var när jag var mycket arbetslös och sen när jag fick barn som tillvaron rämnade. Trodde länge det var att min eventuelle livs kärlek lämnade mig och jag fastnat i nån slags depression, men jag har nog bara skyllt på det.
 Att få åka till jobbet är min "semester" Där  liksom vet jag vad som förväntas och vad jag ska göra, det ena leder till det andra, men hemma hänger det på mig. Och då blir det liksom bara kattskit av allt.

ni kan inte ana hur mitt hem ser ut. Och jag bara sitter och suckar i det. Har jag gjort i 12 år nu.....

Finns nån självhjälp?                       div>Hej! Add är adhd fast utan "h" som står för hyperaktivitet. Jag har typ add och känner inte igen mig i de hyperaktiva delarna =)

Det finns hjälp att få. Sedan hur mycket den hjälper är nog olika för alla. Själv blev jag väldigt hjälp av att inse att det är add jag har, inse vilka mina problemområden jag har så jag kan börja jobba med dem. Inse att jag inte är värdelös, utan att det faktiskt inte är något jag rår för. Själv ska jag börja äta medicin nu om ett par dagar. Det hjälper väldigt många väldigt mycket (och ibland mindre och en del inte alls), så jag är väldigt nervös. Annars kan man få en hel del annan hjälp och stöd. Gå gärna in och läs på http://www.attention-riks.se/<div id="forummessagefooter">http://bakomaten.blogspot.com/ http://fingerfardigheter.blogspot.com/div>

Jag har inte klarat av att jobba på 3veckor snart 4... För de funkar inte i mitt huvud!
Jag MÅSTE ha ett jobb som e hyfsat nära, helst hemma i Nynäshamn!
Söker här då och då på ställen jag vill va på! 

Sen e de ju lite andra grejer som gör att jag inte orkar/klarar av att jobba... Mår inte så bra psykiskt just nu pga sorg.. 

MEN jag bara orkar inte jobba... Vad ska jag göra?? Bläh... Måste ju få inkomst... Usch...      

Finskaflikkan- jag vet hur det är, tycker jobb är jobbigt om man säger så, men ingen förstår mig, får höra att alla tycker väl att det är jobbigt med att gå o jobba osv.. ingen tar mig på allvar. Spec inte min kära mor, hon bortförklarar precis allt jag förklarar som e svårt o jobbigt för mig o som jag förstår kommer av ADD:n typ. Hon bara klagar över att min pappa var likadan o hur jobbig han var o leva med (det var han visserligen) men jag tror att hade man vetat VARFÖR pappa var som han var så hade man kanske haft en annan acceptans o förståelse åtminstone för honom. Jag förstår nu varför han var som han var för att jag känner igen mig sj så mkt o ser att jag börjar bli likadan typ men förstår nu VARFÖR. Men det är ofta jag inte får förståelse och det är svårt o förklara. Får ofta höra från folk att sådär kan väl
alla känna osv men jag förstår ibland inte hur jag ska orka jobba fram till pensionen (är 33 idag), upp varje morgon i 32 år till, jag har bara arbetat i drygt 3 år varav stor del av tiden jag varit sjukskriven. Hur fan ska jag palla o göra det i 32 år till?? Känner mig fångad och som att jag sitter fast och den känslan är väldigt jobbig, orkar inte så långa perioder. Kanske blir lättare med hjälp av medicinering jag vet inte men annars förstår jag inte hur jag ska orka. Har hattat hit o dit mellan jobb o att resa osv innan jag fick barn. Nu känner jag mig fast pga både barn och fast arbete. Vill inte stanna kvar på en plats, vill ut i världen o jobba igen men nu går det inte då jag är ensamstående och hon har skolplikt t.o.m min dotter. Tycker inte om känslan att känna mig TVINGAD att göra nåt, då blir jag grinig o vill inte göra ett dugg istället.
Der blir som en liten sorg också att inte bara kunna vara fri från alla krav utan du är fastbunden och kan inte dra.

<div class="quote" data-id="63314098"><div class="quote-nick">mammamia78 skrev 2012-02-01 13:15:23 följande:div>Finskaflikkan- jag vet hur det är, tycker jobb är jobbigt om man säger så, men ingen förstår mig, får höra att alla tycker väl att det är jobbigt med att gå o jobba osv.. ingen tar mig på allvar. Spec inte min kära mor, hon bortförklarar precis allt jag förklarar som e svårt o jobbigt för mig o som jag förstår kommer av ADD:n typ. Hon bara klagar över att min pappa var likadan o hur jobbig han var o leva med (det var han visserligen) men jag tror att hade man vetat VARFÖR pappa var som han var så hade man kanske haft en annan acceptans o förståelse åtminstone för honom. Jag förstår nu varför han var som han var för att jag känner igen mig sj så mkt o ser att jag börjar bli likadan typ men förstår nu VARFÖR. Men det är ofta jag inte får förståelse och det är svårt o förklara. Får ofta höra från folk att sådär kan väl
alla känna osv men jag förstår ibland inte hur jag ska orka jobba fram till pensionen (är 33 idag), upp varje morgon i 32 år till, jag har bara arbetat i drygt 3 år varav stor del av tiden jag varit sjukskriven. Hur fan ska jag palla o göra det i 32 år till?? Känner mig fångad och som att jag sitter fast och den känslan är väldigt jobbig, orkar inte så långa perioder. Kanske blir lättare med hjälp av medicinering jag vet inte men annars förstår jag inte hur jag ska orka. Har hattat hit o dit mellan jobb o att resa osv innan jag fick barn. Nu känner jag mig fast pga både barn och fast arbete. Vill inte stanna kvar på en plats, vill ut i världen o jobba igen men nu går det inte då jag är ensamstående och hon har skolplikt t.o.m min dotter. Tycker inte om känslan att känna mig TVINGAD att göra nåt, då blir jag grinig o vill inte göra ett dugg istället.
Der blir som en liten sorg också att inte bara kunna vara fri från alla krav utan du är fastbunden och kan inte dra.div>
Vi e så lika!!! Min mamma e precis likadan! 
Vill man så kan man!! Säger hon alltså!!! des" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-yell.gif" loading="lazy" alt="Skrikandes" border="0">
Och jag blir så trött! Hon försöker inte ens förstå hur de känns för mig..
De e tillräckligt tufft med min autistiske son, bortgångna dotter och så nu mig själv oxå... 
Ibland undrar man hur i helvete man pallat gå upp på morgonen...
Och när jag sen VÄL e på jobbet så dagdrömmer jag mkt när tid finns... Känner mig ivägen för dom andra... Eller så sysselsätter jag mig i den grad så ingen annan än jag typ hinner göra allt,
Jag känner att jag måste få hemma, berabeta mig själv så att jag sen kan hjälpa min son på rätt sätt.
För nu orkar jag inte mkt alls.

Jag har oxå varit sjukskriven från jobb jag varit, försovit mig för många ggr.. Tillslut har de blivit för mkt jag har bara helt enkelt sluta höra av mig och svarar inte på samtal... Hur bra e de liksom? dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Och jag e mest lik min pappa till sättet... Kort stubin, stressad i jobbiga situatuiner... T.ex. om vi ska iväg och handla, så evt jag redan va jag behöver innan, går in i affären tar de jag ska ha och går ut betalar och sen hem, pappa e likadan, min sambo och pappas sambo e precis tvärtom... Vill gå titta och känna typ...     Och då blir jag SÅÅÅÅ stressad och sen tillslut förbannad och rusar ut ur affären... Pappa PRECIS likadan!!! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" alt="Obestämd" border="0">
Skillnaden mellan oss e dock att han e en arbetsmyra... Eller ja.. arbetsnarkoman.
Vilket jag INTE är!!

Och jag HATAR tider som man måste passa och sånt man MÅSTE gå på... Gillar heller inte bli tvingad... Ibland kan jag t.om. ringa avboka tider eller va de va för att låtsas vara sjuk bara för att jag helt enkelt inte klarar av just då!!!
Jag e inte normal helt enkelt...

Och min familj säger bara bit ihop och se glad ut... Men jag kan INTE de.. de bara går inte!!! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy">             

<div class="quote" data-id="63314503"><div class="quote-nick">finskaflikkan skrev 2012-02-01 13:36:56 följande:div>Vi e så lika!!! Min mamma e precis likadan! 
Vill man så kan man!! Säger hon alltså!!! des" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-yell.gif" loading="lazy" border="0" alt="Skrikandes">
Och jag blir så trött! Hon försöker inte ens förstå hur de känns för mig..
De e tillräckligt tufft med min autistiske son, bortgångna dotter och så nu mig själv oxå... 
Ibland undrar man hur i helvete man pallat gå upp på morgonen...
Och när jag sen VÄL e på jobbet så dagdrömmer jag mkt när tid finns... Känner mig ivägen för dom andra... Eller så sysselsätter jag mig i den grad så ingen annan än jag typ hinner göra allt,
Jag känner att jag måste få hemma, berabeta mig själv så att jag sen kan hjälpa min son på rätt sätt.
För nu orkar jag inte mkt alls.

Jag har oxå varit sjukskriven från jobb jag varit, försovit mig för många ggr.. Tillslut har de blivit för mkt jag har bara helt enkelt sluta höra av mig och svarar inte på samtal... Hur bra e de liksom? dth="15" height="15">

Och jag e mest lik min pappa till sättet... Kort stubin, stressad i jobbiga situatuiner... T.ex. om vi ska iväg och handla, så evt jag redan va jag behöver innan, går in i affären tar de jag ska ha och går ut betalar och sen hem, pappa e likadan, min sambo och pappas sambo e precis tvärtom... Vill gå titta och känna typ...     Och då blir jag SÅÅÅÅ stressad och sen tillslut förbannad och rusar ut ur affären... Pappa PRECIS likadan!!! dth="15" height="15"> d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd">
Skillnaden mellan oss e dock att han e en arbetsmyra... Eller ja.. arbetsnarkoman.
Vilket jag INTE är!!

Och jag HATAR tider som man måste passa och sånt man MÅSTE gå på... Gillar heller inte bli tvingad... Ibland kan jag t.om. ringa avboka tider eller va de va för att låtsas vara sjuk bara för att jag helt enkelt inte klarar av just då!!!
Jag e inte normal helt enkelt...

Och min familj säger bara bit ihop och se glad ut... Men jag kan INTE de.. de bara går inte!!! dth="15" height="15">             div>Hatar o gå o strökolla i affärer osv vill handla det jag ska ha sen ut. Fast ofta glömmer jag det jag ska ha också, iaf i mataffärer.

Det är lite roligt mitt i allt elände att man hittar folk som är så lika en själv, känns skönt på ett sätt att man inte är ensam och det känns som jag bara ska umgås med AD(H)D folk i fortsättningen för det känns som det bara är de som verkligen förstår mig och hur jag är.  dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Jag har inte försovit mig men kommer sent ibland för jag inte får iväg dottern i tid heller, vi är two of a kind hon o jag o det blir lätt rörigt på morgonen i all stress. Har känt också att jag behövt tid för MIG för att orka vara med henne när hon kommer hem och för att orka med allting runtomkring henne.

Jag får höra från omgivningen konstant att sådär har väl alla det mer eller mindre....<div id="forummessagefooter">http://malinwallbenlamine.blogspot.com/div>