ADD symptom hos vuxna

Är det någon som känner igen sig i detta? 

Väldigt många kvällar så tar det tid för mig att komma i säng, jag sitter ofta här på familjeliv eller på något annat forum och så säger jag till mig själv: "Klockan är 23;00, jag borde egentligen gå och lägga mig nu." Men något får mig att stanna kvar vid datorn, jag är för trött för att ta tag i situationen, stänga ner datorn, släcka alla lampor, borsta tänderna, byta om och bädda upp sängen.  Det känns som att det är så mycket jag måste ta tag i, innan jag går och lägger mig och det gör att jag stannar kvar vid datorn, trots att jag känner mig trött - för då behöver man liksom bara sitta kvar vid datorn.

Många gånger så hoppar jag över tandborstningen, därför att jag känner att det blir för mycket. Och det kan ta alltifrån 1 - 4 timmar för mig att stänga av datorn och sedan börja med rutinerna före sängdags.  Är det så för er andra också?  Kan detta ha något med ADD och göra?  

<div class="quote" data-id="65212772"><div class="quote-nick">Carrro1982 skrev 2012-06-04 20:41:27 följande:div>Är det någon som känner igen sig i detta? 

Väldigt många kvällar så tar det tid för mig att komma i säng, jag sitter ofta här på familjeliv eller på något annat forum och så säger jag till mig själv: "Klockan är 23;00, jag borde egentligen gå och lägga mig nu." Men något får mig att stanna kvar vid datorn, jag är för trött för att ta tag i situationen, stänga ner datorn, släcka alla lampor, borsta tänderna, byta om och bädda upp sängen.  Det känns som att det är så mycket jag måste ta tag i, innan jag går och lägger mig och det gör att jag stannar kvar vid datorn, trots att jag känner mig trött - för då behöver man liksom bara sitta kvar vid datorn.

Många gånger så hoppar jag över tandborstningen, därför att jag känner att det blir för mycket. Och det kan ta alltifrån 1 - 4 timmar för mig att stänga av datorn och sedan börja med rutinerna före sängdags.  Är det så för er andra också?  Kan detta ha något med ADD och göra?  div>Så är det med många grejer för mig. Man blir trött innan man ens börjat med saker för att man går igenom hela jobbiga processen innan och sen orkar man inte. Jag fastnar också väldigt lätt i saker och ofta i diskussioner här och klarar inte riktigt att avsluta eller slita mig.

Hej!
Läste "symtomen" i trådstarten!
I stort sett ALLT stämmer in på mig.

Hur gör man för att ta tag i detta och få hjälp? Kontaktar vc? Vad händer sen?

<div class="quote" data-id="65213506"><div class="quote-nick">Moonis skrev 2012-06-04 21:16:29 följande:div>Så är det med många grejer för mig. Man blir trött innan man ens börjat med saker för att man går igenom hela jobbiga processen innan och sen orkar man inte. Jag fastnar också väldigt lätt i saker och ofta i diskussioner här och klarar inte riktigt att avsluta eller slita mig.div>Ja, precis sådär kan det vara för mig också.  Ibland följer man intressanta diskussioner, eller är delaktig i någon och då vill man se svaret från debattören, men av kanske 90% av 100, så sitter jag kvar och småläser och har väldigt tråkigt, därför att man helt enkelt inte orkar sätta igång.  Men när man ser att klockan är 1 på natten och man ska upp 8, då får man tvinga sig själv att sätta igång med rutinerna, så att man får lite sömn.  

När jag var yngre så dygnade jag istället, men nu börjar man närma sig 30 och då klarar man inte lika mycket. der="0" alt="Tungan ute">

När det kommer till andra saker som att laga mat, har jag också problem.  Mitt tålamod är inte det bästa, står man och kokar makaroner, ska man hänga kring spisen i 8 minuter, eftersom jag så lätt kan glömma av det hela annars. Och att då stå kring spisen och stirra på klockan i 8 minuter och dessutom ha dålig uthållighet på det, blir rena kaoset.  Jag har jättesvårt för det, så mamma får laga maten här hemma. jag bor hos henne, så hon hjälper mig med väldigt mycket.   

 

<div class="quote" data-id="65213506"><div class="quote-nick">Moonis skrev 2012-06-04 21:16:29 följande:div>Så är det med många grejer för mig. Man blir trött innan man ens börjat med saker för att man går igenom hela jobbiga processen innan och sen orkar man inte. Jag fastnar också väldigt lätt i saker och ofta i diskussioner här och klarar inte riktigt att avsluta eller slita mig.div>Hej igen Moonis, jag tänkte ta upp en sak som kanske har lite med detta och göra, och fråga om det är samma sak för dig och er andra.  

Ända sedan jag gick i 6an på mellanstadiet, så var jag skoltrött.  Jag började att skolka och har ända sedan dess haft svårt att komma både till skolan, då jag gick där, och nu idag på mitt dagcenter.  Jag har oerhört svårt för att komma dit, tänker annorlunda och alltid förstått att det är något fel på mig. Jag kan tänka ungefär såhär: "Jag var ledig/sjuk förra onsdagen, därför tror jag att jag hemma idag."  Det tar emot att gå till dagcentret, men däremot känns det mycket lättare att gå dit när jag har fått in det på rutin.  Det känns som att jag är en bil, som är svårstartad, men när bilen väl startar och börja rulla, så funkar den.  Och varje litet kärringstopp, kan sätta hela resan på spel.  

När jag väl är på mitt dagcenter så känns det bra, jag är inte hemma därför att jag inte trivs där, för det gör jag. Utan det har och göra med allting som jag måste gå igenom för att kunna ta mig dit, och när jag dessutom tänker tankar som tex: Åh, för en vecka sedan var jag hemma, och nu ska jag till dagcentret." då blir det ännu svårare.    Är det så för er också?  Kanske inte att ni är hemma, men känner ni igen er i tankebanorna och känslorna kring detta?

<div class="quote" data-id="65214970"><div class="quote-nick">Carrro1982 skrev 2012-06-04 22:22:00 följande:div>Hej igen Moonis, jag tänkte ta upp en sak som kanske har lite med detta och göra, och fråga om det är samma sak för dig och er andra.  

Ända sedan jag gick i 6an på mellanstadiet, så var jag skoltrött.  Jag började att skolka och har ända sedan dess haft svårt att komma både till skolan, då jag gick där, och nu idag på mitt dagcenter.  Jag har oerhört svårt för att komma dit, tänker annorlunda och alltid förstått att det är något fel på mig. Jag kan tänka ungefär såhär: "Jag var ledig/sjuk förra onsdagen, därför tror jag att jag hemma idag."  Det tar emot att gå till dagcentret, men däremot känns det mycket lättare att gå dit när jag har fått in det på rutin.  Det känns som att jag är en bil, som är svårstartad, men när bilen väl startar och börja rulla, så funkar den.  Och varje litet kärringstopp, kan sätta hela resan på spel.  

När jag väl är på mitt dagcenter så känns det bra, jag är inte hemma därför att jag inte trivs där, för det gör jag. Utan det har och göra med allting som jag måste gå igenom för att kunna ta mig dit, och när jag dessutom tänker tankar som tex: Åh, för en vecka sedan var jag hemma, och nu ska jag till dagcentret." då blir det ännu svårare.    Är det så för er också?  Kanske inte att ni är hemma, men känner ni igen er i tankebanorna och känslorna kring detta?div>Absolut, har haft svårt att ta mig till mina tider på psykiatrin tex. Gör inte lättare att jag har min sociala fobi men detta har börjat vända och kan se det positiva i att ändå masa mig dit trots att det verkligen tar emot. Sen har jag världens krav på mig själv och är rätt plikttrogen så stannar jag hemma får jag massa ångest av det också så lite pest eller kolera vissa dagar.

<div class="quote" data-id="65218082"><div class="quote-nick">Moonis skrev 2012-06-05 08:20:56 följande:div>Absolut, har haft svårt att ta mig till mina tider på psykiatrin tex. Gör inte lättare att jag har min sociala fobi men detta har börjat vända och kan se det positiva i att ändå masa mig dit trots att det verkligen tar emot. Sen har jag världens krav på mig själv och är rätt plikttrogen så stannar jag hemma får jag massa ångest av det också så lite pest eller kolera vissa dagar.div>Åh ja, så är det för mig också, denna ångest över att inte ha gått på det som man skulle. Det som jag brukar hålla är läkarträffar, därför att smärtan eller rädslan för FK har tvingat iväg mig.  Men jag vet inte hur många gånger jag har ringt och avbokat tandläkartider, och liknande saker.  

Önskar att jag var som alla andra, de verkar ha det så lätt med allting.  De kan liksom ha fyra - fem saker på gång samtidigt, jag blir nervös och orolig om jag har två saker igång samtidigt.  Och OM jag går igenom dem, utan att dra mig ur, så blir jag såå trött efteråt.  Eftersom alla spänningar och sådana saker släpper och jag då kan slappna av.  

Som nybörjare på detta område undrar jag lite. Jag har på senare år insett att jag har väldigt många "rätt" på symtomlista över ADD. Förmodligen i jämförelse med de allvarligast påverkade lindriga  symtom då jag ändå klarat skolan bra upp till gymnasiet. Värre blev det på högskola med krav på eget ansvar och framförhållning. Socialt har det fungerat hyfsat men blivit sämre med åren sedan barnen kom och jag haft fler "måsten".
Jag har mycket svårt att disciplinera mig att sköta "måsten". Hemmet gror igen, har så oordnat att jag ibland fått köpa saker för att jag inte hittar dem jag har. Räkningar skjuter jag framför mig så att jag åker på både påminnelse- och inkassoavgifter (ingen betalninganmärkning dock). Biblioteket finansierar snart sin verksamhet med mina böter för att jag inte kommer mig för att leta rätt på böcker som ska tillbaka. Deklarationen är fortfarande inte inlämnad, och jag hade behövt återbäringen. Skolbarnets läxa glömmer jag att påminna om ska med, semesterlistor får jag aldrig in i tid.

Men finns det någon hjälp att få för någon som mig som till det yttre klarat sig bra själv? Funderat på KBT privat men har för tillfället inte ekonomi för det och vet inte om det hjälper heller. Tagit gurkfröolja som möjligen hade effekt men som i tid sammanföll med mensstörningar så jag slutade med dem. Vet inte om amfetaminpreparat är försvarbart när man inte har "gravare" problem. Erfarenheter?

<div class="quote" data-id="65221144"><div class="quote-nick">Anonym skrev 2012-06-05 11:38:49 följande:div>Som nybörjare på detta område undrar jag lite. Jag har på senare år insett att jag har väldigt många "rätt" på symtomlista över ADD. Förmodligen i jämförelse med de allvarligast påverkade lindriga  symtom då jag ändå klarat skolan bra upp till gymnasiet. Värre blev det på högskola med krav på eget ansvar och framförhållning. Socialt har det fungerat hyfsat men blivit sämre med åren sedan barnen kom och jag haft fler "måsten".
Jag har mycket svårt att disciplinera mig att sköta "måsten". Hemmet gror igen, har så oordnat att jag ibland fått köpa saker för att jag inte hittar dem jag har. Räkningar skjuter jag framför mig så att jag åker på både påminnelse- och inkassoavgifter (ingen betalninganmärkning dock). Biblioteket finansierar snart sin verksamhet med mina böter för att jag inte kommer mig för att leta rätt på böcker som ska tillbaka. Deklarationen är fortfarande inte inlämnad, och jag hade behövt återbäringen. Skolbarnets läxa glömmer jag att påminna om ska med, semesterlistor får jag aldrig in i tid.

Men finns det någon hjälp att få för någon som mig som till det yttre klarat sig bra själv? Funderat på KBT privat men har för tillfället inte ekonomi för det och vet inte om det hjälper heller. Tagit gurkfröolja som möjligen hade effekt men som i tid sammanföll med mensstörningar så jag slutade med dem. Vet inte om amfetaminpreparat är försvarbart när man inte har "gravare" problem. Erfarenheter?div>Den tanken som jag fick när jag läste ditt inlägg och framför allt då det kommer till räkningar, deklarationen och det, är att du borde försöka skaffa dig en godeman som kan hjälpa dig med sådana saker.  

Jag har en godeman som hjälper mig mycket då det kommer till myndigheter och så, som tex. ansöka om aktivitetsersättning och bostadstillägg hos försäkringskassan, deklarationen, hålla koll på alla mina räkningar osv.  Jag får behålla mina pengar, och göra vad jag vill.  Men hon hjälper mig med sådana saker som har med myndigheter och göra.  Och jag är verkligen jättetacksam.  

Hur ser du på det? Att kanske skaffa en godeman?  

<div class="quote" data-id="65225580"><div class="quote-nick">Carrro1982 skrev 2012-06-05 16:18:14 följande:div>Den tanken som jag fick när jag läste ditt inlägg och framför allt då det kommer till räkningar, deklarationen och det, är att du borde försöka skaffa dig en godeman som kan hjälpa dig med sådana saker.  

/.../Hur ser du på det? Att kanske skaffa en godeman?  div>Tack för ditt svar. Spontant så känns det väldigt främmande. Jag har ju ändå i hela mitt vuxna liv klarat sådant själv Eller ja, så perfekt har jag ju inte klarat det egentligen, särskilt på senare år, men jag har ju ändå gjort det även om det skett för sent och med extrakostnader ett antal gånger. Det stämmer liksom inte med min självbild att behöva ha god man men jag vet egentligen inte hur mycket problem man måste ha för att det ska kunna vara aktuellt. Eller hur det fungerar praktiskt med korrespondensen, om den måste gå direkt till den gode mannen. Om jag ska samla ihop och lämna över själv skulle det förmodligen bli samma som nu; att jag inte varje månad klarar att ha det på ett ställe samlat och bara det som ska betalas och det därför blir besvärligt/känns övermäktigt tills jag får eld i rumpan av påminnelser.
Det är ju långt ifrån bara det ekonomiska jag missköter. Sak samma med anmälning till skola, anmäla tjänstledigheter, anmäla mig till kurser, skicka in papper över huvud taget.  Jag brukar få ihop det i slutändan då jag är bra på att uttrycka mig i både tal och skrift men det är så onödigt...

Det absurda är att jag har hyfsad koll på jobbet men inte klarar att hålla ihop det i mitt privatliv...

Vad jag vill är helt klart snarare att få ett mirakelmedel för att få självdisciplin (eller vad man vill kalla det) för att sköta det administrativa själv snarare än att få hjälp av någon annan att göra det. Känns också som att det vore mer besvär att instruera någon annan att sköta administrationen än att göra det hela själv. Men det kan ju vara försvarsmekanismer från min sida som får mig att reagera så.