ADD symptom hos vuxna

Får jag fråga er som fått diagnoser redan; har de gjort någon typ av begåvningsbedömning på er i samband med utredningen?
Verkar vara väldigt olika med det.

<div class="quote" data-id="65303835"><div class="quote-nick">Anonym (utreds) skrev 2012-06-10 23:56:11 följande:div>Får jag fråga er som fått diagnoser redan; har de gjort någon typ av begåvningsbedömning på er i samband med utredningen?
Verkar vara väldigt olika med det.div>Va på stora utredningen igår och han gjorde begåvningsbedömning också. Tydligen ligger jag över normalbegåvad och därför tog det längre tid än han hade räknat med.
Va där från 9 på morgonen och slutade vid 14 på eftermiddagen. Då har vi ändå en del frågor kvar som ska göras klart på torsdag.

Men tycker det är skönt att det går undan och får reda på resultatet om två veckor. 

Måste få fråga en sak, jag ska utredas för ADD/ADHD snart och jag undrar: kan man vara smart och ha höga betyg på gymnasium/högskola trots att man har diagnosen ADD/ADHD??

Förlåt jag uttryckte mig väldigt illa... Jag menar såklart inte att man inte kan vara smart om man har ADD/ADHD, de flesta vetenskapsmän från förr anses idag faktiskt ha haft vissa svårigheter eller diagnoser...

Vad jag menade är om man kan ha hittat ett studiesätt som fungerar för en om man har ADD/ADHD eller om man direkt kopplar denna diagnos till problem i skolan = inga goda betyg = ingen vidare utbildning?

Jag kommer utredas snart men har alltid lyckats hitta vägar i skolan som fungerar för mig och gått ut med höga eller medelmåttiga betyg i allt, inga IG på något prov heller. Är detta normalt/vanligt ändå?

<div class="quote" data-id="65324167"><div class="quote-nick">Anonym (utredning på G) skrev 2012-06-12 12:28:57 följande:div>Förlåt jag uttryckte mig väldigt illa... Jag menar såklart inte att man inte kan vara smart om man har ADD/ADHD, de flesta vetenskapsmän från förr anses idag faktiskt ha haft vissa svårigheter eller diagnoser...

Vad jag menade är om man kan ha hittat ett studiesätt som fungerar för en om man har ADD/ADHD eller om man direkt kopplar denna diagnos till problem i skolan = inga goda betyg = ingen vidare utbildning?

Jag kommer utredas snart men har alltid lyckats hitta vägar i skolan som fungerar för mig och gått ut med höga eller medelmåttiga betyg i allt, inga IG på något prov heller. Är detta normalt/vanligt ändå?div>Jag upplever att man har lätt för saker man tycker är roligt och stimulerande. Tycker man det är roligt att lära om det mesta så kan det säkert fungera. Men man har ju olika svårigheter och man kan ha en lättare form som inte är lika tydlig kanske. 

<div class="quote" data-id="65329038"><div class="quote-nick">Moonis skrev 2012-06-12 17:33:09 följande:div>Jag upplever att man har lätt för saker man tycker är roligt och stimulerande. Tycker man det är roligt att lära om det mesta så kan det säkert fungera. Men man har ju olika svårigheter och man kan ha en lättare form som inte är lika tydlig kanske. div>Nej jag hade inga direkta symtom som barn förutom att jag (precis som idag) inte kunde lyssna på instruktioner, kunde inte lyssna på lärare, var ensam för "ingen förstod mig", gick hellre och satte mig på en sten och tittade på en blomma hela rasten än försöka ta kontakt med klasskompisar. Jag var som i min egen lilla värld men var vän med alla lärarna på skolan som jag tyckte om att umgås med ;) Nu idag märker jag ännu fler symtom på ADD/ADHD och det känns så befriande på något vis att förstå varför jag är och alltid har varit på ett sätt annorlunda alla andra...

Genomgått utredning som snart är klar, sjukt mycket som stämmer så jag tror till 90 % att svaret blir att jag har ADD. På många sätt vore det en lättnad. Men tyvärr dröjde det tills man är (nästan) 35 år så det känns som massa år gått bort av att inte veta vad som var fel. Kände inte ens till ADD för ett år sedan, så utredandet har i alla fall gått relativt snabbt sedan någon väl uppmärksammade mig om detta.

Men har till exempel aldrig haft ett arbete längre än 6 månader, fast jag trivits på vissa har jag alltid ganska snabbt "gett upp" (som jag alltid sett som depression innan) Så pass ostabilt liv känns ganska pinsamt vid denna ålder även om jag fattar att jag inte är ensam.

En annan jobbig grej med det är att man växt upp i en stabil familj/släkt och alltid varit den "udda". Har liksom inte funnits några vettiga förklaringar på måendet, som folk som växer upp i mer "misär" eller vad man ska säga. Men men, bättre sent än aldrig att börja förstå sig själv om jag nu har ADD. Nästa problem blir ju att försöka få andra att förstå, när ADD är relativt okänt för vanligt folk, upplever jag det.

Nu har jag gnällt av mig lite dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

En annan fråga jag har: Blev ni också mer "förvirrade" och började må sämre strax efter utredningen? Min utredning var dock väldigt intensiv. 6 timmar jobbiga test på en dag, kände mig helt mentalt sönderkörd efter det. 

Varenda grej på den listan är ju jag i ett nötskal dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Hur går man vidare? Om man går till en läkare och fått en diagnos, vad händer sen?

<div class="quote" data-id="65360486"><div class="quote-nick">Anonym skrev 2012-06-14 16:23:54 följande:div>Genomgått utredning som snart är klar, sjukt mycket som stämmer så jag tror till 90 % att svaret blir att jag har ADD. På många sätt vore det en lättnad. Men tyvärr dröjde det tills man är (nästan) 35 år så det känns som massa år gått bort av att inte veta vad som var fel. Kände inte ens till ADD för ett år sedan, så utredandet har i alla fall gått relativt snabbt sedan någon väl uppmärksammade mig om detta.

Men har till exempel aldrig haft ett arbete längre än 6 månader, fast jag trivits på vissa har jag alltid ganska snabbt "gett upp" (som jag alltid sett som depression innan) Så pass ostabilt liv känns ganska pinsamt vid denna ålder även om jag fattar att jag inte är ensam.

En annan jobbig grej med det är att man växt upp i en stabil familj/släkt och alltid varit den "udda". Har liksom inte funnits några vettiga förklaringar på måendet, som folk som växer upp i mer "misär" eller vad man ska säga. Men men, bättre sent än aldrig att börja förstå sig själv om jag nu har ADD. Nästa problem blir ju att försöka få andra att förstå, när ADD är relativt okänt för vanligt folk, upplever jag det.

Nu har jag gnällt av mig lite dth="15" height="15">

En annan fråga jag har: Blev ni också mer "förvirrade" och började må sämre strax efter utredningen? Min utredning var dock väldigt intensiv. 6 timmar jobbiga test på en dag, kände mig helt mentalt sönderkörd efter det. div>Just det där du säger med att vara den "udda" i familjen känner jag igen! I min släkt har ungefär 5-6 personer diagnosen ADHD, så det är många personer som man hör saker dagligen om. Men just i min nära familj, mellan mig och mina föräldrar och mina syskon, så har jag alltid varit den som är lite väck i huvudet hela tiden, tänker på annat jämt, aldrig lyssnar, aldrig tar instruktioner, alltid behöver allt upprepat, alltid blandar ihop saker och gör tusen saker samtidigt... Men ingen har ju misstänkt ADHD endast på grund av att jag har skött mig bra i skolan. Men skolan blev min friplats, det var i skolan jag fick bekräftelsen jag behövde av de lärare som alltid uppmuntrade mig. Jag var udda även i skolan för jag gick alltid ensam, pratade aldrig med någon (förutom lärare) och jag hade inga vänner förutom kanske en vän ett par veckor, sedan ensam ett par månader, en ny vän ett par veckor och så ensam igen ett par månader. Jag var den udda vännen som alla tröttnade på.

Idag är jag lite stolt över att vara udda :) Jag är ju unik! Och jag är överlycklig för att vara igång med en utredning nu, allt jag pratar om och allt jag fyller i och alla tester jag har pekar alltihop mot diagnos. Och det gör mig så glad att förstå mig själv. Jag har fortfarande inte pratat med någon förutom min man om detta, och han vet väldigt lite om vad ADHD är. Mina föräldrar har mycket att tänka på just nu så jag tänkte berätta om min utredning för dem om ungefär en månad. Då är det lämpligt. Det ska bli mycket intressant att få höra vad de har att säga om det, om de någonsin misstänkte något men inte tog tag i det :)

<div class="quote" data-id="65373819"><div class="quote-nick">Anonym skrev 2012-06-15 14:21:03 följande:div>Varenda grej på den listan är ju jag i ett nötskal dth="15" height="15"> Hur går man vidare? Om man går till en läkare och fått en diagnos, vad händer sen?div>Du kan få medicin som lindrar besvären, men medicinen är inte något som alla tycker om. Vissa väljer att medicinera sig, andra väljer att frivilligt avstå. Du kan också få prata med en terapeut/psykolog som kan hjälpa dig i de största problem du har. Du går inte enbart till en läkare och får diagnos utan utredningen tar några månader minst (har jag förstått). Det är många tester du kommer få göra och många samtal du kommer få ha. Att sätta diagnos på någon är inte enkelt eftersom diagnos innebär så mycket mer än bara ett ord. Och om du börjar redan nu med att boka tid hos läkare och få remiss till någon som kan utreda dig, så är det ett viktigt steg på vägen :)