ADD symptom hos vuxna

hur länge ska man behöva vänta på utredning??? har fan gått ett år nu!
ringer vc på måndag. 

Känner någon igen sig i när man träffar släktingar, gamla vänner eller liknande en ångest för att gå fram o hälsa o prata? jag VET inte HUR man småpratar VAD förväntas man berätta???? jag ser mig själv som en social person... men när det kommer till sånna situationer blir jag stel som en pinne och väldigt obekväm o jag fattar inte VARFÖR? jag kommer inte på något som inte känns ytligt... kan tycka det är ASJOBBIGT att gå på släkträffar trots att jag verkligen gillar mina släktingar!! o när jag sett gamla vänner på håll på stan här det hänt att jag gått åt ett annat håll för jag pallar inte med det obekvma hälsandet o småpratet...   

<div class="quote" data-id="65323921"><div class="quote-nick">Anonym (utredning på G) skrev 2012-06-12 12:17:02 följande:div>Måste få fråga en sak, jag ska utredas för ADD/ADHD snart och jag undrar: kan man vara smart och ha höga betyg på gymnasium/högskola trots att man har diagnosen ADD/ADHD??div>
Visst. Visserligen är jag själv odiagnostiserad eftersom jag inte ser några vinster för mig med att få diagnos eftersom jag är arbetsför och etablerad i arbetslivet men jag stämmer in på rubbet på ADD om än inte i en nivå som handikappar mig i arbetsliv eller ytligt socialt. (Mest märks det i privatlivet och tyvärr mycket mer efter att barnen kom och det är mer som måste klaffa.)

I mitt fall gick gymnasiet utmärkt (typisk "lyckad skolflicka"; visserligen ständigt brandkårspluggande innan prov men då jag hade lätt för mig och goda förkunskaper gick det bra ändå. På universitetet har det dessvärre sett ut så att jag haft högsta betyg i sådant som engagerat mig, särskilt sådant som haft löpande examination och träffar (som gett en spark i baken).  Däremot har jag inte lyckats slutföra sådant som engagerat mindre, och svårast har jag för sådant som kräver långvarigt självständigt arbete. Har en halv D-uppsats kvar i ett ämne, små delkurser på A-nivå i andra...

Hej!
Jag har gått runt med minst 90% av hela listan sen jag kommer ihåg och nu är jag 22 år. Det hela har sabbat mitt liv så att säga. Socialt, ekonomiskt och romantiskt suger mitt liv. Jag är egentligen duktig i skolan men "deadline studieplan" funkar inte längre på högskolan. Jag har precis börjat att jobba(ca. 3 veckor) och det kändes kul från början men jag har hunnit sjukanmäla mig ett antal gånger då jag antingen inte orkar eller mår känslomässigt för jävligt, det känns som att jag vill ge upp redan nu igen. Jag har träffat "diskret" en tjej jag gillar på jobbet och träffar henne på helgerna men jag är så rädd att det här står i vägen precis som det gjort förr, för att se henne har varit stor anledningen till att jag orkar ta mig genom dagen.

Jag ska nu träffa en terapeut om en vecka som ska bedöma och skicka remiss till specialist för en undersökning och jag undrar därför hur lång tid det kan ta med väntetider och hela processen.
Funkar hjälpen? För jag är redo att göra allt för att fixa detta.

fick testa en concerta 54mg tablett av en vän med adhd.. då vi hade snackat en del, han trodde jag hade hade add/adhd. Det jag tyckte mig uppleva var: att ögonen slappnade av och blev mer pigga, huvudet lättare, lust att göra saker, almänt pigg. men kände mig inte speedad. tyckte att hjärtat "jobbade" lite snabbare o möjligtvis lite oro i bröstet.

Jag tyckte det var väldigt skönt just för att jag känner mig ofta/jämnt väldigt seg o trött.

min fråga är... är det såhär liknande ni med adhd/add känner? OCH kan man reagera så att man bara blir piggare o är lugn utan av medienen att ha add/adhd??            

Hej,

Jag kan kryssa av alla punkter i listan. Jag startade en annan tråd angående ett möjligt kraschande förhållande www.familjeliv.se/Forum-4-51/m66214128.html
Där tog jag upp att jag besökt psykiatriaka enheten akut. Vad jag inte skrev i tråden är att jag med min behandlare(inte läkare) ville inleda en ADD/ADHD utredning eftersom jag haft dessa problem till och från hela livet. Det kommer och går i perioder. När livet leker och allt är ok, då har jag ingen symptom. Just nu har jag ALLA listade "symptomen".

Jag fick inleda med att fylla i formulär och gradera mina funktionsnedsättningar. Jag frågade vid ett senare tillfälle hur det hade gått och då hade behandlaren sagt att "jag påvisade väldigt höga poäng för adhd".

Hon har varit på semester, men är tillbaks i morgon då jag ska ligga på telefonen direkt på morgonen och beställa tid.

Jag vill ha igång utredningen snarast, jag har ett äktenskap att rädda plus att jag har barn. Kan man på något sätt be dom påskynda?

Just Hyperfokus/Specialintresse är väldigt tydligt hos mig. Läser ni tråden jag länkade till ser ni att jag är musikproducent och artist/dj. Där är min styrka och min tillgång. Jag anser mig inte vara sjuk om/när jag får en diagnos, snarare att jag har en annorlunda hjärna som är kopplad på ett annat sätt än "normalt". Såklart upplever jag även de dåliga sidorna som humörsvängningar, olust att dra igång projekt som jag borde, sömnbesvär. Ja hela listan. Jag vill ju såklart behålla min kreativitet då det är mitt leverbröd, men arbeta bort de dåliga sidorna.

Jag ska faktiskt läsa igenom hela denna tråden, men om någon har råd och tips om allt som har med det här att göra från utredning till medicinering/alternativa metoder, snälla kom med det. 

Undrar om någon här har problem med sköldkörteln? Jag har en underaktiv sköldkörtel , blev diagnoserad för ca 3 år sedan. Har fått höja medicinen ungefär var 6:e månad. Jag har gått hos psykologer sedan dess (det var i samband med de första besöken som jag fick ta skäldkörtelprover). Första proverna visade att det var lite förhöjt värde, så de tyckte inte att jag behövde medicin förens efter ca 6 månader då det hade höjts.

Anledningen till att jag skriver och frågar om det här är för att min nuvarande psykolog har pratat med mig om ADD och vill att jag ska diskutera detta med en läkare... Jag hade aldrig funderat på detta tidigare. Men jag har haft alla dessa symptom som ni har skrivit om sedan gymnasiet. Har alltid varit väldigt duktig i skolan innan gymnasiet, så har aldrig behövt plugga eller liknande. Men när jag började gymnasiet så började jag märka att jag kunde inte fömå mig att börja plugga och allt annat som man behöver göra. Nu har det fortsatt på universitetet (pluggat 6 år) .

Aja, det jag tänker nu... kan man ha sköldkörtelproblem och ADD? eller beror mina problem på sköldkörteln? Men jag har haft alla dessa symptom innan jag ens fick problem med sköldkörteln...
Ohhhh.. vet inte vad jag ska tänka.. Är så rädd att träffa den här läkaren, hatar att träffa nya läkare. Jag är så duktig på att "leka duktig". Låtsas som att det inte alls är något fel på mig, så många psykologar har inte förstått fören efter flera gånger varför jag egentligen är där. Jag säger alltid i början att allt går bra; inget speciellt har hänt. Vet inte varför..
Tänker på massa saker nu.. tänk om läkaren tycker att jag är en hypokondriker och har bara fått för mig detta. Eller tänk om jag bara sitter tyst och låtsas som att allt är bra, fast jag har 1000 tankar där uppe.

Ville bara skriva av mig, blev väldigt långt nu. Men har inte berättat för någon om det här..

En fråga;
jag är utredd och klar, (ADHD med hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter) och fick nu tala med psykiatern om medicinering.
Hon skrev ut concerta, 18 mg, som ska höjas om en vecka till 36 mg. Det lät på läkaren som om det var det jag skulle ha sedan, är det maxdos för concerta? Jag har inte märkt av någon som helst effekt med dessa tabletter än, har iofs bara tagit dem i 5 dagar, men de borde väl ge effekt direkt? 

Hej!

Att läsa den listan med symptom som finns i början av tråden har gjort att så mycket blivit klart för mig, men inte kring mig själv utan angående en anhörig till mig. Förutom att denna person som tillfälligt bor hos mig mig uppvisar i mina ögon samtliga punkter (förutom motoriksvårigheter, det finns inte) så är han otroligt deprimerad och känner sig missförstådd i livet. Han är i början av en vårdkontakt utifrån sin depression, så add har inte kommit upp ännu som trolig diagnos, men JAG ser. Jag undrar så om jag ska berätta för honom vad jag ser och tror... Kan han bli upprörd?...eller om jag ska vänta in att någon läkare ser  och pratar med min anhörig om att göra eventuell utredning... Just nu känns det som att allt tar SÅ lång tid. 
Min anhörig är väldigt beroende av min hjälp i sin dagliga tillvaro med att strukturera upp sin dag för att få något gjort och avslutat, samtidigt som han fattar en hel del knasiga egna beslut som gör att han omöjliggör både bostadssökande och arbetssökande. Pengarna tar sakta slut pga olika inköp som i mina ögon är helt onödiga, speciellt om man inte har någon inkomst.  Just nu känns det som att jag driver boende hemma och för mig är det jätteutmattande,  och jag vet inte hur länge jag själv orkar, även om jag är yrkesvan att jobba med personer med psykisk funktionsnedsättning. Jag vill ju inte bara lämna honom åt sitt öde... 

Just nu vore det bästa om han fick någon stans att bo där det finns personal som kan stödja honom både i depression och att planera sin dag, men går det att få till tro?

Är det någon som har några kloka råd?

Tack på förhand

 

Hej! Har läst listan och ungefär halva tråden, och det är hög igenkänningsfaktor helt klart! Jag vet att det är många som har skrivit och undrat om de också kan tänkas ha ADD/ADHD, kanske är det tjatigt för er, men jag skulle verkligen behöva input och tankar från någon. Mina problem, så kortfattat som jag kan förmå mig:

Jag har otroligt svårt att sätta igång med något, gäller alla vardagssysslor, skolarbeten, ringa samtal, betala räkningar, gå ut med hunden, osv. Har läst en lång utbildning på universitetet, och det har väl gått så där. Det har fungerat bäst med grupparbeten, där andra är beroende av att jag faktiskt gör min del av uppgiften. Men oftast har jag skjutit upp det till sista minuten. Egna arbeten har varit betydligt svårare att överhuvudtaget få gjorda. En tydlig deadline är det som oftast har hjälpt mig, men jag har fortfarande saker kvar att göra, trots att jag borde varit klar med hela utbildningen för över två år sen. Det går bara inte! Vad sjutton är det för fel på mig!??

Jag sitter alltså hemma nu och gör absolut ingenting. Folk undrar vad jag gör på dagarna....surfar, kollar på tv, och sen vips har det gått åtta timmar. Jag kan varken påbörja eller avsluta något. Tvätta och städa och allt sånt blir liksom aldrig av, trots att jag sitter och tänker att jag ska göra det så skjuter jag bara fram det tills det är dags att hämta barnen, och då finns det ju ingen tid. 

Emellanåt kan jag få perioder av mycket energi, blir sjukt taggad och inspirerad till att göra något (sällan något som egentligen är vettigt, som att söka jobb eller plugga), och då är det verkligen intensivt. Jag får för mig att jag ska börja träna ex. och då läser jag i flera dagar allt som har med det att göra, men att verkligen genomföra det går det sämre med. Annat kan vara att pyssla med något (efter att ha läst Pandurokatalogen), eller odla olika blommor, eller måla om, osv. osv i oändlighet. Min sambo bara suckar när jag "går igång", och kan bara vänta ut att jag ska tröttna och bli intresserad av något annat.

Jag har också lätt för att gå upp i varv, t ex när jag pratar med folk så blir jag väldigt pratsam och intensiv, har svårt att vänta på att den andra personen ska prata färdigt, så jag avbryter gärna. Tycker sällan att det den andra personen har att säga är intressant och vill bara prata om mig själv. Gud vad jag hatar mig själv för det!

Har lätt för att bli arg, även om det har blivit så mycket bättre med åldern (jag är 36 nu). När jag var yngre hade jag hysteriska utbrott, men nu är det mer att jag lätt blir upprörd, och jag blir ofta "aggressiv" när jag diskuterar något, vilket skrämmer bort många vänner. Jag känner ofta att jag har gjort bort mig, och kan älta sånt efteråt. "Varför kan jag inte bara hålla käften!" Impulskontrollen är ganska bristande antar jag.  

Jag har väldigt mycket tankar och idéer, och min sambo har svårt att hänga med i svängarna. Jag pratar fort och blir frustrerad när han ska tänka efter innan han pratar, det tar ju sån tid! Jag orkar inte vänta på att saker ska hända. Men det verkar som att det blir så mycket jag vill hinna göra, och jag kan inte bestämma mig för vilket jag ska göra först, så då blir jag bara sittande istället. 

Ledsen att det blev så långt...har som sagt svårt att hejda mig, har så mycket att säga och skriva, så det blir osammanhängande och för mycket. Som vanligt.

Min fråga var nog om ni känner igen er, vad är det för fel på mig, och hur ska jag komma vidare med livet? Allt håller på att braka nu, har inget jobb, inga pengar (bränner pengar på fel saker och orkar inte betala räkningarna i tid), jag och sambon bråkar, har inget tålamod med barnen, orkar inte ta tag i sånt som är viktigt...