ADD symptom hos vuxna

I höstas bad jag min husläkare om en utredning och fick ganska snart träffa psykolog för att se om jag ens hade några symptom som var värda att utreda vilket jag tydligen hade, i vintras fick jag kallelse till psykologen för utredningen fast jag först fått veta att det skulle ta minst 1½ år, förmodligen 2!
Förra veckan fick jag svaret till slut, jag har ADHD. Skönt på något sätt, då vet jag iaf att jag inte bara är knäpp utan det är något mer. Jag ska nu få hjälp med råd och tips från arbetsterapeuten, till hösten ska jag även få träffa läkare för att prova medicinering. Börjar känna mig lite mer positiv nu. Kanske jag kan få ordning på mitt liv någon gång.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.. Jag har mått dåligt fram och tillbaka i princip hela mitt liv.. Min mamma har flera ggr varit på mig om att jag ska söka läkare för att få hjälp och svar på mina frågor. Hon har vid flera tillfällen, på ett snällt och fint sätt,  liknat mig vid personer som fått diagnos ADHD/ADD i vuxen ålder. Hon fick mig att i helgen göra ett test på internetsidan www.oneaddplace.com. Där stod det att man skulle vara uppmärksam på om man fick över 20 på testet, då det lutar åt ADD, och jag hamnade på 50 och det stod Based on this calculation, you HAVE a strong tendency toward ADD... Jag blev alldeles kall i hela kroppen och tror jag grät i en timme.. Min underbara mamma, som tyvärr bor 16mil från mig, ringde flera ggr på måndag morgon och fick mig tillslut att ringa vårdcentralen för en läkartid.. Jag har i hela mitt liv levt med att berättar jag inte saker eller folk inte vet, så finns det inte. Pratar man inte om det så går det inte att ta på. Lite syns det inte så finns det inte problem. Nu har jag varit där och vet inte hur eller vad jag ska göra. Människan jag får prata med lyssnar över huvudtaget inte på mig utan snöar in på mina barn och svarar på sina egna frågor till mig. Jag berättade att min mamma bett mig göa detta test och då utbrister hon "Så du menar att du skulle ha ADD?!" Jag berättade tre ggr för henne att jag har två barn och hur gamla dom är (för att hon hela tiden sa fel antal och ålder) och efter 10min brast det när hon säger "Men snälla du... Hur trodde du att det skulle va att ha barn igentligen" då tog jag mina saker och sprang ut gråtandes... Hur har ni andra som fått diagnos eller blivit remiterade till läkare som kan ställa diagnosen gjort?? Vill inte må såhär längre... Det är ju inte bara mig det handlar om längre (under den tiden kunde man ju gömma sig när man mådde som sämst), har två underbara flickor som behöver mig, sin mamma och inte en arg, frustrerad och förvirrad mamma.

<div class="quote" data-id="65252543"><div class="quote-nick">Anonym (ledsen mamma) skrev 2012-06-07 12:06:48 följande:div>Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.. Jag har mått dåligt fram och tillbaka i princip hela mitt liv.. Min mamma har flera ggr varit på mig om att jag ska söka läkare för att få hjälp och svar på mina frågor. Hon har vid flera tillfällen, på ett snällt och fint sätt,  liknat mig vid personer som fått diagnos ADHD/ADD i vuxen ålder. Hon fick mig att i helgen göra ett test på internetsidan www.oneaddplace.com. Där stod det att man skulle vara uppmärksam på om man fick över 20 på testet, då det lutar åt ADD, och jag hamnade på 50 och det stod Based on this calculation, you HAVE a strong tendency toward ADD... Jag blev alldeles kall i hela kroppen och tror jag grät i en timme.. Min underbara mamma, som tyvärr bor 16mil från mig, ringde flera ggr på måndag morgon och fick mig tillslut att ringa vårdcentralen för en läkartid.. Jag har i hela mitt liv levt med att berättar jag inte saker eller folk inte vet, så finns det inte. Pratar man inte om det så går det inte att ta på. Lite syns det inte så finns det inte problem. Nu har jag varit där och vet inte hur eller vad jag ska göra. Människan jag får prata med lyssnar över huvudtaget inte på mig utan snöar in på mina barn och svarar på sina egna frågor till mig. Jag berättade att min mamma bett mig göa detta test och då utbrister hon "Så du menar att du skulle ha ADD?!" Jag berättade tre ggr för henne att jag har två barn och hur gamla dom är (för att hon hela tiden sa fel antal och ålder) och efter 10min brast det när hon säger "Men snälla du... Hur trodde du att det skulle va att ha barn igentligen" då tog jag mina saker och sprang ut gråtandes... Hur har ni andra som fått diagnos eller blivit remiterade till läkare som kan ställa diagnosen gjort?? Vill inte må såhär längre... Det är ju inte bara mig det handlar om längre (under den tiden kunde man ju gömma sig när man mådde som sämst), har två underbara flickor som behöver mig, sin mamma och inte en arg, frustrerad och förvirrad mamma.div>Otroligt trist bemötande dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Tyvärr har jag inte mycket över till läkare på VC, dom har oftast väldigt lite kunskap om detta så jag hade ringt in till närmaste psyk istället. Oftast får man prata med sjuksköterska och där får du förklara hur du mår och hur det är för dig i din vardag. Kommer inte ihåg om man får komma dit till samma och träffa eller om man får tid till kurator eller liknande men det är i alla fall nästan den bästa vägen att gå. 

Favoritar då jag känner igen mig i detta.. Måste läsa vidare på det! Hur medicineras man mot detta, om man gör det?

hej jag har skrivit tidigare i tråden men under ett annat namn...
och ni är som mina medsystrar, men efter ett tag blev det för mycket, jag skrev långa noveller typ. haha!!

jag har en fråga...om någon känner igen sig i detta som jag börjar se som ett stort problem.

Jag har en sambo och två barn sen 12 år tillbaka, och jag har väl alltid fungerat på detta vis men de senaste tre åren har det eskalerat. Det finns perioder  när det blir värre, och det är att jag fastnar i olika typer av "missbruk" om jag "tar mig ur" och bryter beteendet går det ovanligt bra efter ett tag, då är det som att jag blir van vid det nya beteendet, men det finns alltid nåt bakomliggande som gör att jag kan vara cool.
T.ex. kan jag ha en period som handlar om viktnedgång, och om det går bra går jag in för det till 110%. då är det som att det gamla missbruket förvinner hur lätt som helst, som kan vara alltifrån shopping, alkohol och förälskelser.

det som jag tycker är jobbigast är alkohol och förälskelser, alkoholruset trivs jag så himla bra i. lite lätt lullig sådär =/jag skulle lätt kunna dricka en flaska per kväll, men måste stoppa mig, vill ej bli alkoholist.
Men sen det här med förälskelser känns ju inte så himla kul då man har en sambo som man trivs med och skulle aldrig vilja leva utan honom...

men om jag träffar en kille, kan vara var som helst, på krogen, i nån park eller på jobbet så blir jag förälskad direkt!! helt sjukt är det!
fast egentligen vet jag att det i grunden enbart handlar om spänning, för de flesta killar har jag tröttnat på när dom visat intresse, låter som att jag är 14 år, men är 29.

eftersom jag har kille är dom inte så intresserade mer än att flirta lite, sen har man pussats lite och så. skulle dock aldrig gå längre.
men så fort jag kliver över en gräns så kan jag inte komma tillbaks...
kan inte sluta tänka på killen i fråga på lång tid.
har funderat på om detta har med ADD att göra (listan i TS, där stämmer ALLT in....) 

tycker det är så jävla frustrerande att alltid behöva ha nån slags spänning i sitt liv =(
har även vart en spelmissbrukare. i går rökte jag också som jag slutade med för 10 år sen, nu får jag inte ta ett bloss till får då är det kört.

känner nån igen sig? 

tycker även att det är frustrerande att ha folk i sin omgivning som inte "tror" på dessa diagnoser. eller hon tror att så fort ett barn eller vuxen avviker från normen så måste man ha en diagnos, och visst håller jag med, men jag är specialist på att fungera normalt inför folk, för jag vet vad folk vill höra.

bara min kille som vet hur jag fungerar egentligen. 

<div class="quote" data-id="65252543"><div class="quote-nick">Anonym (ledsen mamma) skrev 2012-06-07 12:06:48 följande:div>Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.. Jag har mått dåligt fram och tillbaka i princip hela mitt liv.. Min mamma har flera ggr varit på mig om att jag ska söka läkare för att få hjälp och svar på mina frågor. Hon har vid flera tillfällen, på ett snällt och fint sätt,  liknat mig vid personer som fått diagnos ADHD/ADD i vuxen ålder. Hon fick mig att i helgen göra ett test på internetsidan www.oneaddplace.com. Där stod det att man skulle vara uppmärksam på om man fick över 20 på testet, då det lutar åt ADD, och jag hamnade på 50 och det stod Based on this calculation, you HAVE a strong tendency toward ADD... Jag blev alldeles kall i hela kroppen och tror jag grät i en timme.. Min underbara mamma, som tyvärr bor 16mil från mig, ringde flera ggr på måndag morgon och fick mig tillslut att ringa vårdcentralen för en läkartid.. Jag har i hela mitt liv levt med att berättar jag inte saker eller folk inte vet, så finns det inte. Pratar man inte om det så går det inte att ta på. Lite syns det inte så finns det inte problem. Nu har jag varit där och vet inte hur eller vad jag ska göra. Människan jag får prata med lyssnar över huvudtaget inte på mig utan snöar in på mina barn och svarar på sina egna frågor till mig. Jag berättade att min mamma bett mig göa detta test och då utbrister hon "Så du menar att du skulle ha ADD?!" Jag berättade tre ggr för henne att jag har två barn och hur gamla dom är (för att hon hela tiden sa fel antal och ålder) och efter 10min brast det när hon säger "Men snälla du... Hur trodde du att det skulle va att ha barn igentligen" då tog jag mina saker och sprang ut gråtandes... Hur har ni andra som fått diagnos eller blivit remiterade till läkare som kan ställa diagnosen gjort?? Vill inte må såhär längre... Det är ju inte bara mig det handlar om längre (under den tiden kunde man ju gömma sig när man mådde som sämst), har två underbara flickor som behöver mig, sin mamma och inte en arg, frustrerad och förvirrad mamma.div>vilken jävla idiot!! vad förbannad jag blir!!!

<div class="quote" data-id="65221144"><div class="quote-nick">Anonym skrev 2012-06-05 11:38:49 följande:div>Som nybörjare på detta område undrar jag lite. Jag har på senare år insett att jag har väldigt många "rätt" på symtomlista över ADD. Förmodligen i jämförelse med de allvarligast påverkade lindriga  symtom då jag ändå klarat skolan bra upp till gymnasiet. Värre blev det på högskola med krav på eget ansvar och framförhållning. Socialt har det fungerat hyfsat men blivit sämre med åren sedan barnen kom och jag haft fler "måsten".
Jag har mycket svårt att disciplinera mig att sköta "måsten". Hemmet gror igen, har så oordnat att jag ibland fått köpa saker för att jag inte hittar dem jag har. Räkningar skjuter jag framför mig så att jag åker på både påminnelse- och inkassoavgifter (ingen betalninganmärkning dock). Biblioteket finansierar snart sin verksamhet med mina böter för att jag inte kommer mig för att leta rätt på böcker som ska tillbaka. Deklarationen är fortfarande inte inlämnad, och jag hade behövt återbäringen. Skolbarnets läxa glömmer jag att påminna om ska med, semesterlistor får jag aldrig in i tid.

Men finns det någon hjälp att få för någon som mig som till det yttre klarat sig bra själv? Funderat på KBT privat men har för tillfället inte ekonomi för det och vet inte om det hjälper heller. Tagit gurkfröolja som möjligen hade effekt men som i tid sammanföll med mensstörningar så jag slutade med dem. Vet inte om amfetaminpreparat är försvarbart när man inte har "gravare" problem. Erfarenheter?div>alltså detta är ju inte normalt, eller hur?? jag är PRECIS som du. dessa måsten :( hemmet förfaller, ändå får jag sjuk ångest av det. man städar, barnen röjer...kaos!!

vi har en liten toalett, jag skojar inte när jag säger att vi har tvätt nästan ändå upp till taket, det bara växer och växer och när jag städar hamnar det där. min sambo hade tvättstugan i går, han vek det prydligt i ikea-påsarna. nu är jag ensam hemma och jag skulle behöva lägga in det i garderoberna men det gör jag sen dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

jag har nog betalt EN räkning i hela mitt liv, det sköter sambon. hade en klarna-faktura på mobilen, skulle vara betalt den 9e och såg nu att det är den 10e :( ändå har jag vetat om den i en månad va i helvete!
barnets läxor...så jävla hemskt. han sitter med dom kvällen innan de ska lämnas in. får heller aldrig in semesterlistor, blir alltid påmind av dagis och skolpersonal. 
men det enda man framstår som är en lat jävla idiot!!

så du fick störningar av gurkörten? det som dom säger kan hjälpa mot sånt ju...=/

jag vill inte att folk ska gå in i vårt kök...i skafferiet välter saker ut om man öppnar. proppfullt med skit. skit överallt som jag bara stuvar in eftersom det måste gå snabbt.
min kille säger alltid att jag bara städar på ytan...handlar för mkt, tanklöst. i går träffade jag gamla klasskompisar och vi skulle grilla.

så PINSAMT! för jag kunde inte välja kött....oxfilé eller entrecote? för stor eller för liten? köpa i delin? sen blir jag bara stående och glor :S 

nu ska jag vara TYST! nu ser ni anledningen....... 

<div class="quote" data-id="65293353"><div class="quote-nick">Anonym (tidigare) skrev 2012-06-10 11:33:41 följande:div>tycker även att det är frustrerande att ha folk i sin omgivning som inte "tror" på dessa diagnoser. eller hon tror att så fort ett barn eller vuxen avviker från normen så måste man ha en diagnos, och visst håller jag med, men jag är specialist på att fungera normalt inför folk, för jag vet vad folk vill höra.

bara min kille som vet hur jag fungerar egentligen. div>Samma här, är otroligt duktig på att vara kameleont och maskera mina problem.