ADD symptom hos vuxna

Hej.
Jag är 34 år ensamstående trebarnsmamma och livet har varit tufft. Tufft på det viset att idag utreds jag för just ADD och Bipolär 2. Detta har fått mig att fundera på om jag verkligen har det, utvecklat det, är det ärftligt eller kan miljö, uppväxt/uppfostran och upplevelser från sin barn och ungdomstid utlösa just dessa symptom för ADD och bipolär i vuxenålder?

(Sen var inte ADHD eller ADD lika uppmärksammade förr som det är idag).

Jag levde i ständig skräck för fysisk, psykisk, sexuell och verbala misshandel, vilket medförde att varje dag i mina hela arton första år, var jag rädd, orolig och hade ångest för varje handling jag gjorde eller för allt jag sa.

Skolan var min undanflykt från det tortyrfängelse jag levde i, men koncentrationen fanns inte där. Jag försökte hänga med, men mina tankar var konstant nån annanstans, dagdrömde mycket och kunde aldrig riktigt avsluta något utan stöttning, råd eller hjälp. Mina problem syntes aldrig, jag var likgiltig och allt jag bar på fanns inom mej.
Jag kunde inte sitta still skolan, var alltid på gång, pratade mycket, ett korttidsminne som kunde få mej att verka smartare för stunder jag behövde vara det, som t.ex. vid läxförhör och prov.  Men att sitta still hemma, smyga på tå, inte våga prata det tvingade jag mej själv till via min rädsla för att bli slagen och kränkt. Jag hade svårt att komma upp på morgnarna även i mina barns år, men för att komma hemifrån tvingade jag mej upp, iväg till skolan och skolkade  för att kunna sova. Jag är och har alltid varit mycket estetiskt lagd och har alltid haft lättare med det praktiska än det teoretiska. Matematik har alltid varit svårt och när andra kunde läsa en sida och förstå den behövde jag läsa en sida i en bok tre fyra gånger för att förstå det.

Med tiden gifte jag mej och vi skaffade barn när jag var 21. Jag hade inte längre tid att tänka på mej, utan all min tid var att tillfredsställa allas behov inom familjen. Sen kom separationen, bilkrocken, förlorandet av arbetet, två års utbildning och massa csn lån åt helvete. Fina lönen rasa ner till minimum sjukpenning, felbehandlingar av läkare, tabletter som ruinerat både det psykiska och det fysiska hälsotillstånd.
Allt detta började 2009 med separationen, examen 2010, krocken 2010 och förlorande av jobbet 2011..sen klarade inte mitt psyke med livet längre.

Ibland känns det så hemskt att se min snart fjortonåring, ta till en vuxenroll, tar hand om sina syskon, fixar maten, fixar med morgonrutinerna och innan han drar iväg till skolan. Tröstar och älskar mej i mina sämsta tider och står bakom mej och stöttar mej vid mina små bättre stunder. Mina barn är dem som sett mig i mina små toppar då jag mår bra och hittat lite ork och kraft att fungera som människa, och sen hur de dalar ner i nåt evighets svacka när jag mår som sämst och känslan försvinner inte. Allt är skit. Och utan mina barn så hade det inte funnits nån mening att stanna kvar i ett liv som gång på gång visar sig vara skit!

Mina barn har jag varannan vecka, försöker jag göra så mycket jag kan för mina barn, så att dem känner att jag lever med dem. Varannan vecka dras persiennerna ner, dörren hålls låst. Jag orkar inte med folk och kan få ganska häftigt humör. Vänner som sagt upp kontakten och familjen som bråkar med mej för att dem tycker att jag är tillbakadragen. Många får sura miner för saker jag säger. Jag menar inte illa, det kommer bara ut på fel sätt, när det lät bra innan jag sa det. Jag blir ofta missförstådd. Jag bråkar inte med folk, jag säger oftast det jag vill säga och passar det inte så utesluter jag folk ur mitt liv genom ignorans.

Jag känner mej så hemsk att mina barn får se mej i mina värsta stunder, få utbrott över minsta lilla, låser in mej och gråter för tankar som bara dyker upp om allt som varit, allt som är och en framtid som jag inte längre vet om den ser bra ut. Försöker tänka positivt men alltid är det något som drar ner en. Att hemmet ser ut som tredje världskriget och att det tog mej sist fyra hela veckor att få det städat får en att  känna sig misslyckad som människa och förälder.

Jag vet inte om jag kan tro på dessa utredningar om ADD och bipolär 2 eller om jag faktiskt kunde varit ett "normalt fungerande människa" om min far inte hade förstört mej som barn.

Jag tror att vi alla har lite adhd och add i oss, varenda en. Men jag kan tänka mej att om man inte får hjälp tidigt att nån senare händelse i livet kan få just sjukdomen att förvärras, och kan slå på ganska hårt och därav svårare att kunna få rätt hjälp.

"Det är lättare att bygga starka barn, än laga trasiga vuxna".

-          Som barn har jag alltid fått höra att jag var superlugn, många kommenterade att de aldrig varit med om något så lugnt barn. Vilket kan betyda att jag inte har ADD?

du beskrev just i detalj mitt liv.. kanske nån somgick bort... men annars har det varit så i mitt 30 åriga liv.. ibland funkar det jättebra sen blir allt bara skit! oftast skit!

Intressant tråd. När jag läser i TS så är det som att läsa om mig själv. Har funderar ett tag nu om jag har Add och det känns ju inte helt omöjligt när jag läser hur ni andra fungerar. Ska försöka få en utredning.

Oj nästan allt stämde på mig.Jag har i många år misstänkt att jag har något men eftersom mitt liv flöt på bra med jobb och allt så varför fundera djupare.Oavsett diagnos eller ej,när ska man söka hjälp och vad får man för hjälp?Jag är deprimerad sen 1 år tillbaka,tror jag men är inte direkt ledsen.orkeslös,sjukligt trött.Kan inte ta tag i mitt liv eller vissa fall komma upp.Vilket inte är jag egentligen.Hela livet har jag varit rastlös,en sökare,lugn men startar projekt och jobb som aldrig avslutats.I stort sett stämde allt på mig,lite skrämmande.

Får väldigt många funderingar då jag läser i denna tråd. Sökte mig runt på internet efter att jag pratade med en vän om hans diagnos och vi är väldigt lika på många sätt. Det här med diagnoser i allmänhet gör mig så himla skeptisk till allt vad det innebär. En stor del av mig tror att det bara är en produkt av hur vårat samhälle ser ut idag om jag ska vara ärlig. Det förminskar naturligtvis inte allas problem och behov av hjälp, men det är snarare bara min egen tro på vad som egentligen är förklaringen till varför alla mår så dåligt och blir diagnostiserade till höger och vänster.
Jag har dessutom jobbat väldigt länge med just diagnoser själv så är ganska insatt i den mängd problematik som finns och att det faktiskt inte finns en mall för varje diagnos eller fall vilket gör det hela ännu svårare att placera folk i dessa fack och hjälpa på något sätt.
ALLA har ju vissa av dessa symptom beroende av en mängd olika faktorer skulle jag vilja säga. Så kanske behöver vi alla hjälp men är olika förmögna att hjälpa oss själva eller hantera de problem vi har bara.
Jag har absolut en hel del av de "symptom" som beskrivs här i tråden, och lider av det i olika situationer precis som andra lider av sina "symptom" de har som inte skulle anses ha en diagnos.

Har ingen utredd diagnos vad jag vet i min släkt, men min far led av ångest i stort sett hela mitt liv och har gått igenom drevet med psykologer och mediciner som aldrig gjort det bättre för honom under hela hans livstid.
Han är en extremt lärd och allmänbildad man som är väldigt medveten om sin problematik och som sökt hjälp för det men aldrig riktigt hittat någonting som hjälper.
Han blev dock lugnare efter sin pension och verkar ha hittat ett slags lugn som han inte hade tidigare men hävdar fortfarande att han har kvar samma problematik. Enligt honom är det en kombination av fysiska ( mindra dopamin) problem och saker som hänt i hans barndom som orsakat en del av hans psykiska hälsa. Hans läggning är den att han alltid varit oerhört tankspridd, tidsoptimist,ångestfylld i faser. Alltid sovit dåligt. Problemet är ju också att den dåliga sömn han alltid drabbats av sätter igång allt det andra han har problem med. Ångest, tankspriddhet och ångest kommer ju också av all brist på sömn. Som ett ekorrhjul.

Jag själv har aldrig direkt haft dålig sömn på det viset under större delen av mitt liv. Men har alltid varit väldigt tankspridd, och lite av en dagdrömmare. Jag har absolut en läggning för ångest och att må skit i faser i livet, och har accepterat att det kommer och går. Pappas situation har paradoxalt nog hjälpt mig eftersom jag bestämde mig tidigt att skaffa mig verktyg för att inte hamna i hans situation. Ibland går det och ibland inte. 
Hade aldrig några stora problem i skolan utan var ganska medelmåttig män hade svårare för logiska ämnen och lättare för kreativa. Så det jag inte var intresserad av har jag alltid haft svårt att koncentrera mig på
Både min far och jag har sökt oss till idrott och det verkar ha hjälpt oss båda mest. Har varit ganska framgångsrik där och aldrig haft svårt att hitta fokus för det. Och min far säger alltid att det är det ända som har fungerat för honom då han känt ångest i tillvaron.

Hela min barndom har varit ganska lycklig dock, och ska jag analysera de saker och stunder då jag inte varit lycklig tycker jag det mer handlat om yttre faktorer mer än mina fysiska. Skillsmässa och saker som hände runt tonåren rörde till det( men det verkar det göra för de flesta).
20 år och frammåt har det gått upp och ner, men även här tycker jag att trots väldigt mycket som har hänt mig privat( dödsfall, besvikelser, livet etc etc) att alla dessa fysiska begränsningar har hängt med i bakgrunden men inte varit orsak till problem mer än de yttre faktorerna som spelat in. Om jag skulle kunnat väja och ta bort allt detta som hänt mig, så kanske jag skulle få reda på hur jag hade mått. Men det går ju inte.

Vad vill jag säga med allt detta? hehe...ja, bara att jag känner igen mig i väldigt mycket av det alla säger här och skulle kanske visst kunna stämma in på någon form av diagnos. Men samtidigt är det väldigt svårt att fastställa om det är något som skulle kunna hjälpas eftersom det är en produkt av saker som hänt mig men även från en del av min läggning.

Saker jag känner igen är: tanskspriddhet. lugn, drömmande, distraherad, väldigt engagerad i speciella projekt( här kan det dock vara samma projekt väldigt länge, men ibland dyker det upp nya) där jag läser om allt, svårt med närhet om det inte är på mina villkor, tidsoptimist, svårt att planera och organisera( även om jag hittat verktyg för att hantera även detta). Och en del andra grejjor.

/Fundersam.

Något jag också vill tilägga som fundering är. Har vi alla diagnoser enligt de tankegångar vi har nuförtiden om vad som är helt "normalt" eller inte? Och är det isåfall bara så att det är de som har svårt att leva med och hantera det som söker hjälp för det och utreds? Och märks det kanske extra mycket i ett land som vi bor i eftersom vi är vana att kunna söka hjälp när vi inte kan hantera det själva och är extra utsatta eftersom vi är så ensamma i ett land som detta. Jag får ofta den känslan. Jag umgås mycket med folk från andra kulturer och även om jag tycker väldigt många av dom har "diagnoser" eller är diagnosnära, så finns inte de tankarna hos dom i deras kulturer att söka hjälp eller att inte kunna hantera det. Dom liksom lever med de plus och minus de har fötts med och antingen klarar sig eller går under. Men inte lika ofta går någon under eftersom de har mer påtagliga problem i form av fattigdom eller naturkatastrofer som får dom att behöva kämpa med det snarare än med sig själv.
Bara en tanke.

Skönt att jag upptäckt detta forum ang detta ämne! Har länge funderat på en blogg eller dylikt för att skriva av mig. Men detta är perfekt! Att få läsa om andras erfarenheter ang add/adhd, även att kunna dela med sig.

Visste redan när jag kom ut ur mammas mage att det var "något" med mig. Då visste man inte vad det var utan jag var mest konstig o lite besvärlig. Fanns ju inte så mkt kunskap om detta då!

Vet numera att jag har Add o har alltid haft. Eftersom man inte visste så mycket då ( jag är på mitt 43:e år ) så fick msn såklart inte den hjälp som behövdes. Detta har ju resulterat i långa depressioner, ångest, tvångshandlingar så som shopoholic o ätstörningar.

Känner mig väldigt ensam i detta o framförallt har det känts skamligt att vara vuxen men inte kunna eller känna sig vuxen. Skammen har nästan varit det värsta! Att hålla skenet uppe inför andra för att sedan rasa ihop totalt inför sina nära. Det har tagit mycket negativ kraft av mig!

Vet att det är jobbigt att läsa långa inlägg ( speciellt i detta forum???? ) men det är ändå skönt att få skriva av sig utan att känna SKAMMEN!!

Min sambo har ALLA symtom på ADD men efter utredningen sa läkaren att han inte hade det, att han "låg på gränsen". Vad menar han med det? För mig är det självklart att han har ADD. Han har ju som sagt varje symtom av det. Vad sjutton ska jag göra nu? För jag känner att jag inte kommer orka mer om inte han får någon hjälp. Förstår att det är jobbigt för han men det är jobbigt för mig med.

Jag vet inte om det tagits upp tidigare, men var kommer den här symptomlistan från? Finns det någon källa? Den är bra mycket utförligare än de officiella diagnoskriterierna, men är den pålitlig? För att röra till det ytterligare kan jag nämna att många av dessa symptom också passar in på milda störningar inom autismspektrumet (t.ex. Aspergers syndrom). Jag har läst att många som får en autismspektrumdiagnos senare i livet, tidigare varit diagnosticerade med ADD. Så det verkar finnas en hel del överlappning. Kan vara värt att tänka på.

Jag väntar själv på en neuropsykiatrisk utredning, i första hand för ADHD, men inser mer och mer att mina problem också möjligen skulle kunna förklaras av en autismspektrumstörning.