ADD symptom hos vuxna

Ja jag har ju googlat en hel del om symtom för ADD och kommit in till en massa olika sidor. Bla där psykologer beskriver, även läkare, någon blogg, och även här på FL. Allt jag läst stämmer verkligen på min sambo. Men efter utredningen sa dom att han inte hade det. Han har många i sin familj som har ADD med så chanserna finns ju såklart. Vi alla blev väldigt förvånade över svaret. Kan man begära en ny utredning?

Det är viktigt att skilja på ADD och ADHD, i alla fall för mig (oss) med diagnostiserad ADD. Överläkaren som klubbade diagnosen pricksköt mina upplevelser och känslor exakt. I denna komplexa djungel beskrev han det han kallar "stresshjärna" Det var en befrielse att få min hjärn-art namngiven der="0">

Intressant läsning om andra orsaker till symptomen än just ADHD/ADD
desk.com/se/kommitten_for_manskliga_rattigheter/pressreleases/neurolog-adhd-finns-inte-men-det-aer-en-utmaerkt-ursaekt-972613">http://www.mynewsdesk.com/se/kommitten_for_manskliga_rattigheter/pressreleases/neurolog-adhd-finns-inte-men-det-aer-en-utmaerkt-ursaekt-972613

Nu tror ju inte jag att man bara får en adhd diagnos hur som helst i Sverige utan att man genomgår långa utredningar innan diagnos ställs.

Den så kallade "Kommittén för mänskliga rättigheter" är verkligen ingen tillförlitlig källa när det gäller något som gääer psykiatri. De är en förlängning av Scientologikyrkan och är emot precis allt som har med psykiatri att göra. De gör vad som helst för att smutskasta psykiatrin. 

Dessutom ljuger artikelförfattaren om hur det går till att få en diagnos: "En ADHD-test i form av en checklista med ett tjugotal olika beteenden kan ta några minuter, och vips har man en diagnos. Man behöver bara pricka i fem beteenden av tjugo så får man en ADHD-diagnos." står det i artikeln. Det är fullständig lögn!!! En fullständig utredning om ADHD tar lång tid att utföra och kräver en rad olika tester, samtidigt som man är noga med att utesluta andra möjliga orsaker till symptomen, alltså fysiska eller psykiska åkommor som kan ge samma symptom som ADHD. Att det skulle räcka med att kryssa i en checklista är rent nonsens och visar bara att författaren är ute efter att vilseleda sina läsare enligt sin smutsiga agenda. 

Denna neurolog som det skrivs om i artikeln verkar vara ganska okänd och det framgår inte vad han har för vetenskaplig grund att påstå att ADHD inte existerar. Om han verkligen baserar det enbart på sin praktiska erfarenhet så väger hans påstående ganska lätt mot den vetenskapliga litteratur som finns till stöd för att ADHD verkligen existerar. Men media gillar folk som "går mot strömmen" och säger kontroversiella saker...der="0">     

Ha ha... det känns som att jag och min man har alla dom där symptomen på listan fast han har vissa och jag andra. Annars brukar jag tycka att vi är varandras motpoler i mångt och mycket. Vi har nog alla en massa bokstäver, bara mer eller mindre tydligt....

Nä, men seriöst... har suttit och läst på om ADD nu en stund, efter att slumpvis kommit över en artikel som en kompis delade och det är skrämmande hur mycket ADD stämmer in på min man. Dock långt ifrån allt på den här listan som är mycket längre än officiella listor.

Kul att se att denna tråd finns kvar och rör sig.

Nå jag har numer en diagnos och inte bara en misstanke, en känsla och andras tankar.

Såg att någon ovan nämnde att flera av kriterierna i listan lutar mer mot autism och det är säkert sant ofta går de hand i hand.

Har alltid tänkt bara ren adhd gällande mig själv men det visade sig istället att jag har adhd och högfungerande autism ( Fd Asperger ) Något som fick mig lite ställt mitt under utredningen när jag vips fick fylla i helt andra papper, svara på helt andra frågor osv. Oavsett diagnos så är ju jag jag, samma som jag alltid varit men med lite mer förståelse för mig själv och kanske kan jag någon gång lära mig att inte döma mig själv så hårt. Det är dock långt dit om jag någonsin når dig vill säga.

Så hur hjälper en diagnos. Mig personligen inte ett jävla skit just nu mer än att jag nu vet att jag inte är galen eller störd som alltid känt mig en bit utanför andra människor, att jag aldrig riktigt helt hör till och att jag är lite udda och speciell dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> och det är jag och det är helt okej. Det måste inte vara en förbannelse eller någon form av dödsdom.

Nu ska jag bara hitta "min" grej, sätta mina mål med förhoppningsvis mer realistiska krav och förväntningar på mig själv. Vilket ju såklart ökar oddsen för att nå målet.

För mig är det ingen dom, inget som får mig att ge upp eller lägga ner. Innerst inne känner jag mer att det givit mig mer driv inom mig, mer go och egentligen bara är en förklaring till varför saker ibland blivit som de blev och varför jag är som jag är. Ingen ursäkt för ett skit men en förklaring lik förbaskat.

Det har tagit år att komma hit och jag är inte klar men snart så är jag det. Snart så kan jag börja leva och inte stå fast i denna bubbla av vård, sjukskrivning och rotande i min hjärna och själ och vet ni vad. Det känns sjukt jävla bra att se det där lilla ljuset i tunneln och känna att snart, snart är mitt moment 22 kanske äntligen slut.

Jag vill skrika, dansa regndansen, jubla och hoppa runt samtidigt, helst i förrgår. Men realistiska mål vara det, beta av saker sakta men säkert är ett av mina realistiska mål. Så fast det kryper i mig, fast jag vill rusa och bara kasta mig rakt ut utan att säkert veta att vingarna bär, så tänker jag inte göra det. Saker kommer gå fel. Jag kommer glömma av att stressa långsamt. Men oddsen för mindre fel med bättre kunskap om mig själv har iaf ökat och ingen jävel på planeten kan vara gladare än jag för det. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Hoppas alla sover gott och får en helt fantastisk morgondag. God natt.

Får väl inflika lite att även om dessa symptom kan passa in på många mer eller mindre så är det ju inte fören det är ett så pass stort hinder i sin vardag som man behöver hjälp för det.
Sen har jag nog aldrig stött på en diagnos som är så ifrågasatt som just ADHD vilket är otroligt frustrerande för oss som lever med det.

<div class="quote" data-id="72675448"><div class="quote-nick">Anonym (Fundersam 2) skrev 2014-03-05 08:47:05 följande:div>Får väldigt många funderingar då jag läser i denna tråd. Sökte mig runt på internet efter att jag pratade med en vän om hans diagnos och vi är väldigt lika på många sätt. Det här med diagnoser i allmänhet gör mig så himla skeptisk till allt vad det innebär. En stor del av mig tror att det bara är en produkt av hur vårat samhälle ser ut idag om jag ska vara ärlig. Det förminskar naturligtvis inte allas problem och behov av hjälp, men det är snarare bara min egen tro på vad som egentligen är förklaringen till varför alla mår så dåligt och blir diagnostiserade till höger och vänster.
Jag har dessutom jobbat väldigt länge med just diagnoser själv så är ganska insatt i den mängd problematik som finns och att det faktiskt inte finns en mall för varje diagnos eller fall vilket gör det hela ännu svårare att placera folk i dessa fack och hjälpa på något sätt.
ALLA har ju vissa av dessa symptom beroende av en mängd olika faktorer skulle jag vilja säga. Så kanske behöver vi alla hjälp men är olika förmögna att hjälpa oss själva eller hantera de problem vi har bara.
Jag har absolut en hel del av de "symptom" som beskrivs här i tråden, och lider av det i olika situationer precis som andra lider av sina "symptom" de har som inte skulle anses ha en diagnos.

Har ingen utredd diagnos vad jag vet i min släkt, men min far led av ångest i stort sett hela mitt liv och har gått igenom drevet med psykologer och mediciner som aldrig gjort det bättre för honom under hela hans livstid.
Han är en extremt lärd och allmänbildad man som är väldigt medveten om sin problematik och som sökt hjälp för det men aldrig riktigt hittat någonting som hjälper.
Han blev dock lugnare efter sin pension och verkar ha hittat ett slags lugn som han inte hade tidigare men hävdar fortfarande att han har kvar samma problematik. Enligt honom är det en kombination av fysiska ( mindra dopamin) problem och saker som hänt i hans barndom som orsakat en del av hans psykiska hälsa. Hans läggning är den att han alltid varit oerhört tankspridd, tidsoptimist,ångestfylld i faser. Alltid sovit dåligt. Problemet är ju också att den dåliga sömn han alltid drabbats av sätter igång allt det andra han har problem med. Ångest, tankspriddhet och ångest kommer ju också av all brist på sömn. Som ett ekorrhjul.

Jag själv har aldrig direkt haft dålig sömn på det viset under större delen av mitt liv. Men har alltid varit väldigt tankspridd, och lite av en dagdrömmare. Jag har absolut en läggning för ångest och att må skit i faser i livet, och har accepterat att det kommer och går. Pappas situation har paradoxalt nog hjälpt mig eftersom jag bestämde mig tidigt att skaffa mig verktyg för att inte hamna i hans situation. Ibland går det och ibland inte. 
Hade aldrig några stora problem i skolan utan var ganska medelmåttig män hade svårare för logiska ämnen och lättare för kreativa. Så det jag inte var intresserad av har jag alltid haft svårt att koncentrera mig på
Både min far och jag har sökt oss till idrott och det verkar ha hjälpt oss båda mest. Har varit ganska framgångsrik där och aldrig haft svårt att hitta fokus för det. Och min far säger alltid att det är det ända som har fungerat för honom då han känt ångest i tillvaron.

Hela min barndom har varit ganska lycklig dock, och ska jag analysera de saker och stunder då jag inte varit lycklig tycker jag det mer handlat om yttre faktorer mer än mina fysiska. Skillsmässa och saker som hände runt tonåren rörde till det( men det verkar det göra för de flesta).
20 år och frammåt har det gått upp och ner, men även här tycker jag att trots väldigt mycket som har hänt mig privat( dödsfall, besvikelser, livet etc etc) att alla dessa fysiska begränsningar har hängt med i bakgrunden men inte varit orsak till problem mer än de yttre faktorerna som spelat in. Om jag skulle kunnat väja och ta bort allt detta som hänt mig, så kanske jag skulle få reda på hur jag hade mått. Men det går ju inte.

Vad vill jag säga med allt detta? hehe...ja, bara att jag känner igen mig i väldigt mycket av det alla säger här och skulle kanske visst kunna stämma in på någon form av diagnos. Men samtidigt är det väldigt svårt att fastställa om det är något som skulle kunna hjälpas eftersom det är en produkt av saker som hänt mig men även från en del av min läggning.

Saker jag känner igen är: tanskspriddhet. lugn, drömmande, distraherad, väldigt engagerad i speciella projekt( här kan det dock vara samma projekt väldigt länge, men ibland dyker det upp nya) där jag läser om allt, svårt med närhet om det inte är på mina villkor, tidsoptimist, svårt att planera och organisera( även om jag hittat verktyg för att hantera även detta). Och en del andra grejjor.

/Fundersam.div>Lite historik om ADHD/ADD.
http://adhd-npf.com/adhd-historia-del-1/

Visst kan vissa delar förstärkas när vi nu lever i ett samhälle där man ska jobba och prestera på ett annat sätt men dessa svårigheter har uppmärksammats även längre tillbaka.
Tycker det är intressant med din pappa att han hittat ett mer lugn nu som pensionär vilket inte låter helt konstigt för mig om han nu skulle ha just ADHD/ADD. Många med denna diagnosen har ofta svårt att ha ett heltidsjobb för sånt som andra utan diagnos tycker är en självklarhet tar så mycket mer energi för oss med diagnos. Bara att orka med alla hushållssysslor kan vara jobbigt eller att handla tex.
För min del så kommer jag aldrig kunna ha ett heltidsjobb för det skulle få mig att gå under. Det tar så mycket energi att bara få min vardag att gå runt med hem och barn att jag får vara glad om jag ens kommer upp i 50%. När man räknar in hur mycket jag orkar så får man även räkna med restiden dit och hem eftersom även det tar mycket energi.
Så din pappa har kanske inte samma krav på sig nu som pensionär och kan vila upp när det behövs vilket gör stor skillnad. Nu känner jag inte din pappa så detta är ju ren spekulation från min sida men vill dela med mig av min egen erfarenhet om denna diagnosen.
Min son har också rätt grav ADHD och det är samma för honom. Han har egen assistent och klarar inte att ha lektioner i sin klass men ändå så orkar han bara fram till lunch. Sen är han för trött i huvudet för att orka mer och får göra lite mer lättsamma saker efter det.

Sen detta med att man söker hjälp i större utsträckning här mot vissa andra länder och kulturer tror jag kan stämma. Men detta för att det numera är mer okej här att faktiskt må dåligt psykiskt och att det inte är tecken på svaghet på samma sätt. Även att hjälpen finns att få vilket det inte gör i vissa länder kanske.
 

Min läkare på VC har nu skickat iväg en remiss till psykiatrin så att jag ska få göra en utredning på om jag har add/adhd som jag misstänker. Måste ringa dem på måndag och se om dem fått remissen bara, det var säkert en månad sen jag var till läkaren och har inte hört något ännu, inte ens att dem tagit emot remissen. Så vi får väl se. Men det kändes skönt att i allla fall få en remiss.
Just nu är det väldigt upp och ner med hur jag mår. Är väldigt trött och orkar inte så mycket... jobbar dock heltid men fick för lite över en månad sen förebyggande sjukpenning beviljad av försäkringskassan. Det betyder att jag vid 3 tillfällen i veckan, 2 timmar per tillfälle får gå och träna på arbetstid. Detta för att bli piggare och orka mer istället för att bli sjukskriven. Det går bra att träna men det hjälper inte mot tröttheten alls. Frågan är ju om tröttheten beror på depressionen eller något annat... för är det tex add så är det kanske inte så konstigt att det inte hjälper. Vore ju kul om man orkade med någonting annat än jobbet. Har ju familj och hushåll att ta hand om också...