ADD symptom hos vuxna

Jag är med superkänslig.
Undviker att se på nyheter då jag blir så illa berörd av allt skit som händer.
Läst om high sensitive persons och det stämmer klockrent på mig!

Ni som har ADD/ADHD, hänger ni lätt upp er på ord och grammatik? Om någon säger ett mindre språkfel kan jag direkt hänga upp mig på det, och sedan grubbla på det i timmar. Men det som stör mig mest är min egen okunnighet. Om jag känner mig osäker på något, t.ex. hur man använder ordet hyperbol, så kan jag störa mig på det i veckor. Vad jag än gör så kan jag inte släppa det, vare sig jag spelar fotboll eller lyssnar på någon som pratar. Sedan kan jag inte tag i det och fråga/googla om det. 

Sedan är jag väldigt osäker av mig i offentliga sammanhang, under skoltiden räckte jag aldrig upp handen och blev röd i ansiktet av så fort uppmärksamheten hamnade på mig. Bara någon äldre person pratade med mig kollade jag ner i och blev nervös.

Stämmer det här in på er med ADD/ADHD? 

<div class="quote" data-id="70840081"><div class="quote-nick">Anonym (Frågande) skrev 2013-08-20 17:48:42 följande:div>Ni som har ADD/ADHD, hänger ni lätt upp er på ord och grammatik? Om någon säger ett mindre språkfel kan jag direkt hänga upp mig på det, och sedan grubbla på det i timmar. Men det som stör mig mest är min egen okunnighet. Om jag känner mig osäker på något, t.ex. hur man använder ordet hyperbol, så kan jag störa mig på det i veckor. Vad jag än gör så kan jag inte släppa det, vare sig jag spelar fotboll eller lyssnar på någon som pratar. Sedan kan jag inte tag i det och fråga/googla om det. 

Sedan är jag väldigt osäker av mig i offentliga sammanhang, under skoltiden räckte jag aldrig upp handen och blev röd i ansiktet av så fort uppmärksamheten hamnade på mig. Bara någon äldre person pratade med mig kollade jag ner i och blev nervös.

Stämmer det här in på er med ADD/ADHD? div>jag är sån. Jag fastnar i saker, googlar allt men får inte till att applicera det i verkligheten alltid.
Skolan var hemsk. Allt va jobbigt när det kom till att prata, läsa högt eller bli tilltalad.
jag hade mina vänner och det var min värld!

Jag har en längre tid misstänkt att min sambo lider av ADD och/eller Aspbergers syndrom, men hur ska jag närma mig denna undran utan att såra honom? Detta börjar bli ohållbart för vår relation. Någon som har några tips? /A

Oj! Håller på att göra en NP-utredning med inriktning på ADD/ADHD. Är extremt känslosam och haft problem med att 'stänga av' hjärnan i hela mitt liv. Är obotlig optimist i grunden, men lidit av svår ångest och depression periodvis. Har sedan några år tillbaka diagnosen GAD, och även försökt kämpa med läkare för att gå till grunden med mina problem. Det var först nu som arbetslös jag har kunnat fokusera mer på det utan att ge upp. Min läkare på vårdcentralen menar att det jag nog har verkat för välfungerande med hög utbildning, vältalig och mkt arbetserfarenhet. Ofta fått höra som vuxen att jag nog har adhd av vänner och bekanta, visserligen sagts med glimten i ögat. Tänkte att det nog ej var så iom att jag haft det lätt med studier. Alltid haft ett bra minne, men aldrig hunnit med eller klarat läsa all kurslitteratur på högskolan. Knappt läst nåt av det, men klarat tentorna genom att plugga mina anteckningar och förmåga att ordbajsa. Har jobbat som visuell designer på konsultbolag inom IT-branschen i många år, men kollapsat av all stress och ångest det gett mig. Dessutom har jag kommit på dålig kant med vissa chefer. Har ett stort behov av att det ska vara rättvist och rätt och kunden har inte alltid rätt osv. Har dessutom alltid lidit av svåra insomningsproblem vilket lett till att jag mer eller mindre varje dag försovit mig trots 6 alarm, fått hoppa direkt från sängen till cykeln utan mat eller eftertanke och haft enorm ångest varje gång. Tyckte det var så kul att läsa "add utan h"s inlägg om bilder som fastnar och fantasier som drar iväg. Känner igen mig så väl! Har stundvis varit väldigt skeptisk till att jag har add/adhd, men efter att jag läste den sammansatta listan här tror jag mer och mer det är så. Speciellt det där med att möblera på natten om andan faller på (händer mig väldigt ofta periodvis), stormiga förhållanden, känsla av att aldrig vara riktigt nöjd och att saker ska ske nu-nu om jag får idén, benägen att göra saker i fel följd (vill helst ha synligt resultat så snabbt det går) var för mig nytt och stämmer väldigt bra. Nästan hela listan stämmer (förutom tex skolgång då), men jag har ju också lärt mig hantera vissa saker pga att jag lärt mig se mina brister. Ska faktiskt bli intressant att se vad de säger efter utredningen. Jag är inte ute efter en diagnos i sig, utan förståelse, rätt medicinering och rätt verktyg och hjälp. Kan erkänna att jag självmedicinerat en del med cannabis just för att det hjälpt mig 'stänga av' överflödiga tankar och lättare fokusera på en sak i taget, även om mitt kreativa utlopp (eller städning!) då ibland kan te sig något hypomaniskt.

Känner igen mig totalt har haft ADD (dåtidens DAMP) sen 5 års ålder. (Blir 20 nästa månad) oftast låg självkänsla orkeslös/trött har problem med sömnen mm ja listan kan bli lång! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Jag känner igen mig i så mycket av det ni skiriver, I mitt fall var det så att jag höll på med en utredning av ADD då jag upptäckte att jag hade hypotyreos. Den typen som inte syns på blodprov.
Det var en vän som hade det och när vi gick ígenom hennes symptom så förstod jag att jag led av samma sak.

Jag har fått hjälp av en läkare I Tranås. Efter bara några veckor har många av mina ADD symptom försvunnit.

dning/">http://www.kamanor.se/utredning/

 
  

<div class="quote" data-id="71251000"><div class="quote-nick">Anonym (Isabella) skrev 2013-09-30 14:07:14 följande:div>Jag känner igen mig i så mycket av det ni skiriver, I mitt fall var det så att jag höll på med en utredning av ADD då jag upptäckte att jag hade hypotyreos. Den typen som inte syns på blodprov.
Det var en vän som hade det och när vi gick ígenom hennes symptom så förstod jag att jag led av samma sak.

Jag har fått hjälp av en läkare I Tranås. Efter bara några veckor har många av mina ADD symptom försvunnit.

dning" rel="nofollow" target="_blank">www.kamanor.se/utredningdning/">/

 
  div>Här finns en lista med frågor.

del/63-hypofragor/">http://www.kamanor.se/hjalpmedel/63-hypofragor/

Kanske kan hjälpa någon hoppas jag.     
  

Efter många års strul där jag stundtals har varit på katastrofens rand har jag de senaste åren fått kontakt med en kurator. Det har hjälpt mig med vissa små detaljer men jag har fortsatt se mitt liv gå i ständig berg-och-dal-bana. Till slut fick jag nog och förklarade att något måste hända. Då verkade han fatta och bokade in ett möte med en psykolog/psykiater som jag fick träffa i 15 minuter och förklara min vardag och min bakgrund. Inte alls lätt på den korta tiden då jag både lider av dåligt minne och koncentrationssvårigheter.

Han var dock lätt att ha att göra med och lyssnade och ställde frågor på ett bra sätt. Efter 15 minuter sa han att allt jag berättat, i hans erfarenhet, pekar på ADD. En rejäl överraskning för mig då jag tillsammans med kuratorn för länge sedan förkastat ADHD (ADD diskuterade vi aldrig). Detta ledde till en remiss till psykiatrin. Fick svar i våras att tid skulle beredas senast 30 september. Idag är det 1 oktober och fortfarande ingen kallelse.

Har läst den klistrade posten längst upp i tråden och det är nästan kusligt hur mycket som stämmer in. Det finns ett visst hopp om att detta kanske ska bli vändningen i mitt liv men samtidigt så kan jag inte undgå frustrationen och hopplösheten som bor inom mig. Jag är 37 och det känns som att livet lite har farit mig förbi. Jag har samlat på mig ett ganska jobbigt och tungt bagage genom åren som förmodligen till vissa delar alltid kommer att sätta små käppar i hjulen.
   Det viktigaste för mig idag, förutom att få ett stabilare mående och liv, är ju drömmen om en partner och familj men det känns så otroligt långt borta. 2011 kraschade till slut ett 6 år långt förhållande där mina problem varit den kanske enskilt största orsaken till att det inte gick längre. Kan inte låta bli att känna det som att det var min sista chans. Visst kan mycket hända med rätt diagnos och behandling men jag har svårt att se vem som skulle vilja acceptera mitt bagage. Dessutom hör jag inte till de mest attraktiva själarna på denna jord så det tillsammans med längtan efter barn har förvandlats till en stor sorg.

Finns det hopp där ute? (Retorisk fråga). Och om mina drömmar inte infrias; hur gör man för att acceptera det och gå vidare? Hur gör ni andra för att acceptera er vardag?

(Ber om ursäkt för om detta blev lite långt och osammanhängande.)

Fick diagnos ADD ganska sent i livet, tyvärr så är det så att ADD har förstört mitt liv och att bli vän med något som förhindrat mig att ha ett normal socialt liv på grund av att man är utanför samhällets "normer" är svårt.

det är lättare för en människa att bli accepterad om hon tex har förlorat en arm eller ett ben för då kan du se vad de  har för handikap och det är därför lätt för en person med ADD att bli utstött för det som vi inte kan förklara är skrämmande för oss och så är det tyvärr.  Du får aldrig en andra chans att göra ett bra intryck!. men hur skall man göra för att dämpa folks rädsla... eller obehag som de nu känner, eftersom de märker att det är något "speciellt med dig"