ADD symptom hos vuxna

Ojdå, kanske han skulle söka hjälp igen? Kontakta en kurator eller liknande? Hjälper medicinen?

 Tog man inte ens några prover???

Jag håller med dig. Det skrivs ut antidepp alldeles för lättvindligt, som om antidepp vore någon jäkla mirakelmedicin. "Här ta de här så ska du se att du snart kommer att må bättre". Smeknamnet "lyckopiller" är också väldigt olyckligt. Men något som gör mig arg är när läkare skriver ut ett recept på antidepp och inte ens erbjuder eller åtminstone nämner samtalskontakt, återuppföljning eller liknande. Som om man antas vara frisk nog att fixa med det själv

Kom på att jag mer eller mindre utgått ifrån att det bara är kvinnor som skriver här tråden. Jag tror det beror på att jag hört eller läst någonstans att kvinnor i större utsträckning än män diagnosticeras med ADD medan män får diagnosen ADHD.

MEN....

i boken ADHD/ADD som vuxen-så lyfter du fram dina styrkor stod en sak som gjorde mig något förvirrad.
Jag citerar:

"Enligt den amerikanska diagnosmanualen DSM-IV, som används vid diagnostisering och klassifiering internationellt och även i Sverige, är ADHD huvuddiagnos. Diagnosen ADHD är således den vetenskapligt riktiga diagnosen. Den delas upp i tre subtyper, varav ADHD F90.0 av den kombinerande typen med symtom från alla kärnområdena, det vill säga ouppmärksamhet och hyperaktivitet/impulsivitet enligt kriterierna A1 och A2, är mest vanligt förekommande.

ADHD med huvudskligen symtom från kärnområdena hyperaktivitet/impulsivitet (ADHD F90.0) enligt kriterie A2 och ADHD med huvudsakligen ouppmärksamhet (ADHD F98.8) enligt kriterie A1, är två mindre vanligt förekommande subtyper av ADHD.

Det är vanligt att symtom från alla tre kärnområden finns kvar även i vuxen ålder. Forskningsresultat visar dock att symtom när det gäller den oftast synliga hyperaktiviteten minskar med stigande ålder, medan svårigheter vad gäller både uppmärksamhet och impulskontroll kan kvarstå och till och med bli mer påtagliga i vuxen ålder, bland annat som en konsekvens av ökande krav från omgivningen.

ADD är inte en "officiell" diagnos, men används ibland för att poängtera att det enbart rör sig om brister i uppmärksamhet. Det finns således en viss risk att ADD kan bli missvisande då diagnosen enbart hänvisar till kriterierna för ouppmärksamhet och inte inberäknar beskrivningen av impulsiva svårigheter, som trots allt kan finnas kvar i vuxen ålder"

Gunnel Ersson
Överläkare vid Psykiatriska kliniken i Västerås
Specialist i allmän medicin och allmän psykologi

Ok, efter att ha läst det här stycket en 10 ggr eller så, så förstår jag äntligen det första. Men det sista, om ADD, förstår jag inte alls. Någon som kan "översätta"?

Härligt att höra. Jag äter också sertralin (100 mg) och det funkar bra så länge jag tar den. När jag glömmer eller slarvar dimper humöret och måendet raskt ner. Har så himla svårt för att komma ihåg medicinen. Jag kan tänka på att jag ska ta den men så kommer något annat i vägen och så glömmer jag. Min man måste påminna mig varje dag, ibland flera ggr. Han brukar t.o.m lägga fram medicinen åt mig så att jag ska se den och komma ihåg den men då lägger jag den bara åt sidan och tänker "jag tar den sen" men så glömmer jag ju bort det. Vet inte om det bara handlar om glömska, jag har alltid varit lite anti gentemot piller, tycker inte om att svälja skiten.

Jo, det här med att starta en tråd, jag är osäker på om man får starta en sådan tråd i känsliga rummet. Får man det?

det finns redan trådar för vuxna med ADHD/ADD. men jag förstår om ni vill vara anonyma... Kanske skulle ni inboxa varandra och starta en privat grupp på Facebook så får ingen veta vem ni är, omdet knns jobbigt?
Kram!

Kan du länka till den? Jag har bara sett om ADHD/AS, ingen om ADD.

Herregud vad jag känner igen mig i det du berättar. Jag blir också väldigt lätt provocerad av ungarna (de bråkar titt som tätt) och deras skrik skär i öronen och gör mig vansinnig. Jag har också väldigt svårt för ljud som när någon smaskar eller sörplar, snarkningar, höga andningar, ständigt återkommande hostningar eller prasslande. När min man och jag ser på film och han vill käka godis, popcorn eller vad det nu är måste han äta ur en bunke och inte ur påsen. För jag kan inte koncentrera mig på filmen om jag hör det där prasslandet varje gång han ska ta en ny godis. Sen måste jag ha högt på tvn så jag inte hör hans tuggande och knaprande.

Jag är alltid känslig för dessa ljud och har så varit så länge jag kan minnas. Men vissa dagar är jag mer känslig än andra och jag har lyckats koppla ihop det med PMS:en men det måste ju vara något mer...?

Min man är nästan aldrig ledig men ibland jobbar han hemifrån och det är det bästa jag vet för då går han upp och skjutsar till dagis och tar hans om den stressiga biten på morgonen, sen går jag upp runt 9. De dagar han jobbar hemifrån får jag även hjälp med diverse sysslor, samt att han ju kan ta minstingen när jag känner att det blir för mycket. 

Skillnaden mellan oss är att jag inte känner mig deppig eller nedstämd. Orkeslös ja, irriterad ibland ja, men trots det känner jag mig ganska glad eller vad man ska säga.... Inte så glad att jag skriker TJOHO här om dagarna och är någon j-a hurtbulle, inte så, men jag känner mig inte nedstämd eller deprimerad och det kanske jag har medicinen att tacka för. Jag äter dom varje dag. Visst äter du också antidepp? Kanske höja dosen? 

Har du pratat med din man om detta? Eller med någon annan i din närhet?

Ja du, samma här.. detta irriterande oljud under film, som ett smaskande av chips eller nåt.. gud vad provocerande Ja, jag är oxå känsligare för detta under PMS-veckan, men finns ju även annars. Framför allt om jag känner mig stressad.

Va skönt att han oxå avlastar dig när han kan, det är guld värt när man har såna karlar

Ja det beror nog på att du äter antidepp skulle jag tro. nej jag äter inte det då jag ammar, jag skulle antingen få sluta amma o äta det eller vänta. Men sen kom jag ju till en läakre inom psykiatrin o kom fram till det här med utredning, så skulle väl avvakta o se.

Jaa, min man är väl medveten nu o jag har pratat med mina föräldrar.. men sen har jag inte sagt ngt till ngn mer så, mina syskon vet, men inga andra då jag inte vill säga för mkt om det inte är det jag har i slutändan.

Jag måste fråga, är det du som frivilligt avstått antidepp under tiden du ammar eller är det läkaren som avrått dig? Jag åt antidepp under både graviditet och amning (ammade bara 2 månader visserligen) men till mig sa man att det gick så bra att amma och det står t.o.m så på bipacksedeln, i alla fall på sertralin som jag äter att det inte är skadligt för barnet. Däremot pratade man om att barnet kunde få abstinensbesvär som skulle yttra sig i en viss orolighet, skrikande hos barnet efter att det var fött, så man gjorde extra kontroller på mig under graviditeten och extra kontroller på barnet på BB för att försäkra sig om att barnet mådde bra och det gjorde han, tur nog. Men jag åt en mindre dos då än jag gör nu.  

Om du mår såhär som du gör kanske du ska prata med din läkare om detta igen och överväga att börja med antidepp. Det är ju inte meningen att du ska gå runt och må dåligt och känna såhär när det faktiskt finns hjälp av få.