ADD symptom hos vuxna

Så där, då har jag skummat igenom några sidor och fått en ganska träffande beskrivning av mig själv... Har ingen diagnos och har aldrig sökt hjälp för mina problem (förutom för ev depression), men jag känner att det är något "fel" på mig och jag orkar snart inte mer...

Jag har mått dåligt från och till sedan tonåren. Varit riktigt deprimerad i perioder och ätit alla möjliga antidepressiva mediciner, men ingen har hjälpt. Jag har förskräckligt humör när jag har pms, riktiga aggressionsutbrott som skrämmer mig. Dessa utbrott riktas endast mot min man som tur är (fast synd om honom såklart), så jag flippar inte ur helt. Jag är annars en till synes lugn person som ogillar konflikter och är väldigt mån om vad andra tycker och tänker om mig. Jag har kämpat mig till bra betyg på universitetet (klarar bara att fokusera korta stunder åt gången). Under gymnasiet gick det bra i de ämnen jag gillade. Gick bara på de lektioner jag ville och struntade i resten. Har på senare år drabbats av någon typ av social fobi då jag tror att alla har koll på just mig och bara väntar på att jag ska göra något fel. Gillar inte nya situationer eller hur man nu ska säga. Jag vill veta vad som ska hända och hur skaer och ting ska göras. Är enormt trögstartad när det gäller att ta mig för saker, som t.ex. hushållssysslor, men i skallen går allt på högvarv.

Jag är oftast trött och skulle lätt kunna ta en tupplur på sisådär 2 timmar per dag. Är inte impulsiv när det gäller inköp utan tvärtom funderar jag alldeles för länge innan jag inhandlar något. Ska jag köpa en ny kamera kan jag hålla på i veckor och jämföra. Däremot kan man väl säga att jag är impulsiv när det kommer till nya idéer, får jag t.ex. för mig att jag ska börja jogga inhandlas (efter noggranna jämförelser naturligtvis ) alla kläder och tillbehör som behövs och sedan joggar jag tre gånger typ. Nästa vecka får jag för mig att jag ska börja sy och då ska en symaskin köpas. Jag får liksom en fix idé som jag inte kan släppa, utan som uppslukar mig under en viss period.

Oj, nu kommer några av barnen hem från skolan, så jag måste sluta.

Hej på dig!

Jag känner så väl igen mig i det du skriver om fix idéer. Lite komiskt att du tog upp just joggingen. Jag gick och riktiga löparbyxor (sånna där fula avancerade tights du vet) och ett matchande linne för jag hade fått för mig att jag skulle börja jogga. Detta var för mer än 6 månader sen och jag inte joggat en enda gång, förstås. Jag har inte ens klippt bort lapparna från linnet jag köpte. Jag blir också som besatt av mina idéer. När jag fått för mig något, oavsett om det är något jag vill ha/köpa, göra eller om jag fått för mig att någon ogillar mig eller vad det nu kan vara kan jag inte släppa den tanken. Då ska den ältas fram och tillbaka, analyseras sönder eller som då jag ska köpa något, jämföras till oändlighet. Jag tycker inte om att ställas inför olika inköpsbeslut... det kan handla om väldigt enkla sådana, alltså inte speciellt dyra, men jag fastnar ändå, velar fram och tillbaka och det kan gå flera veckor innan jag lyckas bestämma mig. Det här velandet har nu gått ut över min son som är 1 år. Jag har inte kunnat bestämma mig för vilken overall jag ska köpa till honom så därför har han ingen. Än. Min man tycker att "äh det är väl bara att åka till Coop och köpa en" men nej, det gjorde vi förra året och nu vill jag ha något nytt...något annat. 

Ibland blir jag bara så trött på mig själv. Ibland skrattar jag bara åt det hela. Vad tusan ska man göra?    

Om jag ser film på tv vill jag att det ska vara tyst och mörkt i rummet och alla ska sitta stilla på sina platser! Jag blir lätt irriterad om det springer folk in och ut ur rummet eller om nån kommer och frågar "Är filmen bra?" särskilt under slutscenerna, då får ingen störa! Sen tycker jag också att det är jobbigt med tuggande. Min kille hade en ovana ett tag att äta okokta makaroner (!), det knastrar som f-n! Och hårdbröd, och prassliga påsar.. nä, tyst, mörkt och stilla skade vara.

Hej och välkommen till tråden! Jag känner igen mig i princip allt du beskriver; jag blir också mensmonster modell värre, har fått kämpa för betygen, social fobi, jobbit med nya situationer, trögstartad, trött redan efter lunch, velig vid inköp, ideer som gör mig helt uppslukad tills jag tröttnar på dem, ja allt stämmer! Jag har dock inga barn.. annars kunde det har varit jag som skrev inlägget :)

Nej allså jag sökte ju hjälp via BVC pga min svåra PMS igen. Förra ggn jag åt medicin för de så åt jag Citalopram i 10 dagar i månaden pga det. Sen vart jag gravid igen. Men nu ville jag ha hjälp igen för att jag fick tillbaka mensen efter bara 1 månad..
Så jag fick komma till en överläkare inom gyn. Och då är de Citalopram som gäller, eller andra mediciner. Och dem kan jag inte käka när jag ammar. Och så sa han att antingen får du sluta amma, eller så får du vänta.
Och då berätta jag detta för min BVC sköterska o sa att jag kan bara inte vänta för jag mår alldeles för dåligt för det plus att jag fick höga poäng på det testet man får göra 3 mån efter förlossning.. Så då skicka hon mig vidare tille n läkare inom psykiatrin.
Han konstaterade förlossningsdepression o sen svävade vi vidare ifrån mina PMS oså kom allt detta fram. Så detta var ju verkligen inte min tanke från början. blev rätt chockad!

Skönt att allt gick bra för dig och sonen när du åt det.. Måste varit ett orosmoment kan jag tro!

Jaa, det är väl därför som jag ska påbörja utredningen för att jag mår så här, antar jag. För att veta vad jag har så jag kan få hjälp med det. Så får se vad som säger om det hela??

 

Jaa jag förstår dig helt o hållet. Jag kan känna så många ggr att jag vill slänga in handduken. 
Men jag har nog en stark separationsångest ifrån min pojk, vet inte om jag skulle klara av o lämna han på dagis faktiskt. Absolut inget fel på dagis, utan det är bara jag som känner så.
Kanske e för att min mamma var hemma med alla oss 5 barn tills vi börja skolan allihopa. Att man änna gör på samma sätt o det känns mest naturligt för mig.
Men absolut, skulle de helt enkelt inte funka o jag blir sämre så måste jag ju tänka på vilket som gynnar min son bäst. Men känns som jag har avvaktat det sista pga detta med utredningen då jag inte vet vart den barkar hän, o om jag kanske kommer o få hjälp o medicin så jag blir "normal" igen.

 

Oj menade inte att du slängt in handduken för att din dotter går på dagis, så du inte missförstår mig där bara

Ok nu är jag med. Sorry om du fått upprepa dig!

Förstår att du blev chockad, det hade jag också blivit. Men bra ändå att detta kommit fram för jag kan inte se hur en utredning skulle skada. Antingen visar den att du har ADHD/ADD eller inte. Men det är alltid skönt (tycker jag) när man kan utesluta vissa alternativ annars är det svårt att gå vidare. Tänker du som jag här att du nästan hoppas att utredningen ska visa på ADHD/ADD... så att man äntligen få svar på det där som känts så fel eller annorlunda hela livet? Så man slipper undra mer? Så man kan få hjälp?  Om det är så du känner ska du förstås inte lämna honom på dagis. Jag tror aldrig det är bra att gå imot sina instinkter, eller vad man ska säga. Huvudsaken är att du vet att alternativet finns, så om du börjar må sämre och känner att du inte orkar, var då inte rädd eller känn ingen skuld för att du vill lämna honom på dagis. Tänk också på att han faktiskt inte behöver gå på dagis alla dagar i veckan, det kan räcka med bara en dag. MEN så länge du känner som du gör ska du ha honom hemma hos dig och jag tycker nog också det är ganska smart att vänta och avvakta tills utredningen är klar. Känns nästan som ett nytt liv kommer att börja därefter.. inte minst om man får hjälp och medicin.  
Nej då, jag missförstod inte. Men jag tror att du och jag kanske ser olika på det här. Jag förstår dig helt och hållet. Du berättar att din mamma var hemma med er tills ni började skolan. Själv blev jag lämnad till en dagmamma innan jag var 9 månader. För dig är det naturligt, inget man kanske ens ifrågasätter, medan det för mig kändes som en nödvändighet för att jag skulle orka. 

Men vad jag skulle säga var att jag ser det inte som att "slänga in handduken", som att ge upp, som att jag är mindre stark för att min dotter får gå på dagis. Rätta mig om jag har fel men jag får känslan av att du känner det lite så... inte om andra men om dig själv, som om du har höga krav och förväntningar på dig själv. Självklart kan jag tänka ibland att jag önskar jag var en sån där hurtig mamma som hade ork och kraft att hitta på en massa saker med mina barn för då skulle jag aldrig behöva oroa mig för om de fick den stimluans som de behöver. Men nu är jag inte en sån mamma. Det betyder inte att jag är en dålig mamma, jag är bara inte just den sortens mamma. Alltså, det är så jag resonerar med och om mig själv och jag vill bara att du ska veta att det är ok, att det är normalt och fullt naturligt att inte alltid orka vara på topp. Det vet du säkert innerst inne men ibland behöver man bli påmind.  

Japp. Tyst och mörkt ska det vara. Likadant när jag ska sova. Kan störa mig på så banala saker som skenet från en klockradio, ett gatlyse utanför, långsamt regndroppande på fönsterbläcket (om det forsar och smattrar på som tusan stör det mig inte lika mycket), tickande klockor (som vi varit inne på tidigare), musik på för låg volym, musik på för hög volym, när maken vänder sig i sängen, när maken snarkar. Och vid filmtittande kan jag störa mig så otroligt på saker som jag ser i ögonvrån, eller framför mig, te.x om det står en flaska eller något på bordet mellan mig och tvn, det ska vara RENT från sådant, mörkt och tyst och hyfsad volym på tvn.

Jag var ju inne på biobesök tidigare i tråden men fick ingen respons. Antar att det är fler än jag som aldrig går på bio??

Hej alla glada ADD:are :) nu har jag inte hängt med i tråden så jag hoppar bara in helt random.

Jag har varit sjuk nu och därför inte tagit min medicin (känns lite onödigt att bli pigg och fokuserad när man ändå bara ska ligga under täcket) och det märks en sådan väldig skillnad.

Bland annat när folk pratar, efter halva meningen är jag på andra tankar och ser i princip bara en mun som rör sig. Har haft jättesvårt att hänga med i samtal.

Det är fantastiskt att det finns medicin som kan hjälpa oss, hoppas att ni som är odiagnosticerade för eran också snart!

OT; har ni några bra kurer så här i förkylningstider? Har missbrukat te och honung i en vecka nu, känns inte som något hjälper, kanske får man bara vänta på att immunförsvaret ska göra sitt. Tråkigt är det i allafall.

Jo just det, jag fick höra av en släktning till mig att jag "är så himla dum" (alltså dum som i korkad)
för att jag "är så virrig jämt, men det är sööött"

Blir så jävla arg när jag hör sådant, för det första har jag förändrats något oerhört och är inte alls virrig längre, för det andra vet hon att jag har ADD och att det inte är mitt fel, och för det tredje är det inte okej att sitta och nedvärdera någon annan på det sättet.

Ska jag sitta och skämta om hennes låga intelligens och att hon är sjukligt lågt allmänbildad? Nej, sånt gör inte jag och jag accepterar inte att någon gör så mot mig heller. Blir så trött.