ADD symptom hos vuxna

Hej och välkommen!  

Jag måste bara fråga, för jag vet inte om jag förstod rätt, har du en ADD-diagnos? eller AS? eller båda? 

När du åt concerta... hur upplevde du det? blev det bättre eller sämre? 

Det känns lite tabu att säga men jag skulle så gärna vilja prova concerta, bara ta ett piller och se vad som händer, om det blir någon skillnad, om det blir bättre, NORMALT. Men jag kanske har för höga förväntningar? Det kanske inte blir någon märkbar skillnad..? 

Ja, jag tycker också det är "kul" att ha hittat några likar. Livet känns ensamt ibland, just p.g.a bristen på likasinnade. Men det kanske inte är bristen på likasinnade som gör att det känns ensamt då och då utan alla dessa människor som alltid ska försöka vara så "normala" och korrekta som möjligt. Och om man inte vill rätta sig i ledet eller om man sticker ut för mycket anses man vara psykiskt sjuk = mindre värd. Jag tycker det är så tråkigt och ibland känns det som om jag inte får göra annat än bemöta människors fördomar och sätta dom på plats (jag kan inte låta bli). Jag vill ha mer annorlundahet! Fler människor som vågar vara sig själva och som vågar sticka ut. 

Har du/ni sett på tv-programmet Sveriges skönaste familjer? Jag blir så glad av att se på det programmet. Familjen Blad te.x, en mer levande och färglad familj får man leta efter. Vilken energi och vilken inspiration dom ger. Underbart med sådana människor tycker jag.

Jag blev diagnoserad ADD, men utredningen gällde från början AS.

Jag åt det under så kort tid, och lägsta dosen, så jag hann inte känna av den så mycket, så jag kan tyvärr inte svara på din fråga. Jag upplevde ingen direkt skillnad när jag började med medicinen, det kom mer smygande. helt plötsligt kom jag på mig själv med att sitta och plugga på den tid jag sagt att jag skulle plugga, jag reste mig från datorn när jag hade tänkt resa mig osv. Och jag lyckades göra användbara anteckningar i skolan. Har du blivit diagnoserad så kan du ju föreslå medicinering, värt att prova?

Jag har nu börjat bli mer öppen med mitt funktionshinder, speciellt på senare tid när jag läst på mer och vet vad som är "jag" och vad som är ADD. Är det någonting jag ska göra som jag upplever svårt så istället för att backa eller må dåligt över att jag inte klarar det så förklarar jag läget och ber om lite extra tid (typ i skolan). Det brukar vara lugnt, och det går mycket bättre för mig när inte alla läxor ligger så pressat. Det blev verkligen en lättnad sen jag upptäckte att det inte var jag som var lat och oduglig, enbart, utan att det berodde på någonting. Mådde väldigt dåligt en period när jag insåg att jag gjorde mindre än de i min klass som har många barn, ett stort hem där dom städar, lagar mat osv varje dag. Men som sagt, alla är olika, och det är inte fel. Folk gör lika mycket men i olika takter bara.

Ni som äter medicin: Vilka mediciner och vilka dygnsdoser ligger ni på?

Förmodligen inte den sortens medicin du menar men den enda medicin jag äter för tillfället är sertralin 100 mg/dag.

Då är jag med  

Jag har ingen diagnos men väntar på att få utredas. Jag är öppen för att prova medicin om det erbjuds sen får vi se.

Det här du skriver om vad som är du och vad som är ADD. Hur vet du vad som är vad? Hur vet man att det inte "bara" är personlighetsdrag eller egenskaper? Jag tycker det där är jättesvårt att sortera och reda ut.
Det finns ju många människa som kan kallas "egna" eller "egensinniga", ja eller udda om man nu vill använda det ordet men måste det innebära att man har en diagnos? Eller sätts en diagnos bara om "egenheten" blir till problem för individen? Så har jag förstått det men ju mer jag tänker på det här desto mer osäker blir jag på hur det ligger till.

Ok nu är jag med. Sorry om du fått upprepa dig!

Förstår att du blev chockad, det hade jag också blivit. Men bra ändå att detta kommit fram för jag kan inte se hur en utredning skulle skada. Antingen visar den att du har ADHD/ADD eller inte. Men det är alltid skönt (tycker jag) när man kan utesluta vissa alternativ annars är det svårt att gå vidare. Tänker du som jag här att du nästan hoppas att utredningen ska visa på ADHD/ADD... så att man äntligen få svar på det där som känts så fel eller annorlunda hela livet? Så man slipper undra mer? Så man kan få hjälp?  Om det är så du känner ska du förstås inte lämna honom på dagis. Jag tror aldrig det är bra att gå imot sina instinkter, eller vad man ska säga. Huvudsaken är att du vet att alternativet finns, så om du börjar må sämre och känner att du inte orkar, var då inte rädd eller känn ingen skuld för att du vill lämna honom på dagis. Tänk också på att han faktiskt inte behöver gå på dagis alla dagar i veckan, det kan räcka med bara en dag. MEN så länge du känner som du gör ska du ha honom hemma hos dig och jag tycker nog också det är ganska smart att vänta och avvakta tills utredningen är klar. Känns nästan som ett nytt liv kommer att börja därefter.. inte minst om man får hjälp och medicin.  
Nej då, jag missförstod inte. Men jag tror att du och jag kanske ser olika på det här. Jag förstår dig helt och hållet. Du berättar att din mamma var hemma med er tills ni började skolan. Själv blev jag lämnad till en dagmamma innan jag var 9 månader. För dig är det naturligt, inget man kanske ens ifrågasätter, medan det för mig kändes som en nödvändighet för att jag skulle orka. 

Men vad jag skulle säga var att jag ser det inte som att "slänga in handduken", som att ge upp, som att jag är mindre stark för att min dotter får gå på dagis. Rätta mig om jag har fel men jag får känslan av att du känner det lite så... inte om andra men om dig själv, som om du har höga krav och förväntningar på dig själv. Självklart kan jag tänka ibland att jag önskar jag var en sån där hurtig mamma som hade ork och kraft att hitta på en massa saker med mina barn för då skulle jag aldrig behöva oroa mig för om de fick den stimluans som de behöver. Men nu är jag inte en sån mamma. Det betyder inte att jag är en dålig mamma, jag är bara inte just den sortens mamma. Alltså, det är så jag resonerar med och om mig själv och jag vill bara att du ska veta att det är ok, att det är normalt och fullt naturligt att inte alltid orka vara på topp. Det vet du säkert innerst inne men ibland behöver man bli påmind.  

Nej, förlåt att jag inte specifierade. Kom på det i efterhand! Men intressant ändå, hjälper den dig?

Okej, hoppas det går fort att få en tid.

Den tröttheten och okoncentrationen jag känner, bland annat, beror om inte annat till största del på ADD, för annars känner man inte av det i den mängd jag gör. Sen kan man inte, och ska man inte, skylla alla sina fel och brister på en diagnos, jag har många brister som inte beror på ADD också. Men man kan ändå sortera på något sätt, iallafall för sig själv. Svårt att förklara.

Jag tror det bara är om det blir till problem för individen, på något sätt. Tex kan man ju bli frisk från en borderlinediagnos när man lärt sig hantera sina egenskaper och är stabil. ADD och liknande är dock ett neuropsykiatriskt funktionshinder som innebär att det är fysiskt i hjärnan. Det går alltså inte att "ta bort", däremot går det ju att träna upp sig och få ordning på sitt liv så att det blir mindre jobbigt. Medicin hjälper också till stor del för många. Men helt frisk blir man ju aldrig, ungefär som att man kan lära sig gå i städer när man är blind, men man kan aldrig faktiskt se.