ADD symptom hos vuxna

Finskaflikkan- jag vet hur det är, tycker jobb är jobbigt om man säger så, men ingen förstår mig, får höra att alla tycker väl att det är jobbigt med att gå o jobba osv.. ingen tar mig på allvar. Spec inte min kära mor, hon bortförklarar precis allt jag förklarar som e svårt o jobbigt för mig o som jag förstår kommer av ADD:n typ. Hon bara klagar över att min pappa var likadan o hur jobbig han var o leva med (det var han visserligen) men jag tror att hade man vetat VARFÖR pappa var som han var så hade man kanske haft en annan acceptans o förståelse åtminstone för honom. Jag förstår nu varför han var som han var för att jag känner igen mig sj så mkt o ser att jag börjar bli likadan typ men förstår nu VARFÖR. Men det är ofta jag inte får förståelse och det är svårt o förklara. Får ofta höra från folk att sådär kan väl
alla känna osv men jag förstår ibland inte hur jag ska orka jobba fram till pensionen (är 33 idag), upp varje morgon i 32 år till, jag har bara arbetat i drygt 3 år varav stor del av tiden jag varit sjukskriven. Hur fan ska jag palla o göra det i 32 år till?? Känner mig fångad och som att jag sitter fast och den känslan är väldigt jobbig, orkar inte så långa perioder. Kanske blir lättare med hjälp av medicinering jag vet inte men annars förstår jag inte hur jag ska orka. Har hattat hit o dit mellan jobb o att resa osv innan jag fick barn. Nu känner jag mig fast pga både barn och fast arbete. Vill inte stanna kvar på en plats, vill ut i världen o jobba igen men nu går det inte då jag är ensamstående och hon har skolplikt t.o.m min dotter. Tycker inte om känslan att känna mig TVINGAD att göra nåt, då blir jag grinig o vill inte göra ett dugg istället.
Der blir som en liten sorg också att inte bara kunna vara fri från alla krav utan du är fastbunden och kan inte dra.

Hej hopp! Jag skrev før ett tag sen att min psykiater menade att ångest inte hør ihop med adhd i nån større grad o att jag kanske bara hade en ångest lidelse... Men fick diagnos idag... Han menade att jag har både och. Så från ingen diagnos till 2 diagnoser... Men jag ær mest glad o lættad nu. =)

Hej hopp! Jag skrev før ett tag sen att min psykiater menade att ångest inte hør ihop med adhd i nån større grad o att jag kanske bara hade en ångest lidelse... Men fick diagnos idag... Han menade att jag har både och. Så från ingen diagnos till 2 diagnoser... Men jag ær mest glad o lættad nu. =)

Det är så skönt att höra att det är fler som tycker det är svårt med barnen !!

Har sån himla ångest för att jag inte gör tillräckligt mycket med dom.
Och för att jag inte tycker det är roligt att leka.
Har extremt svårt att VARA HÄR OCH NU och det måste man nästan kunna vara när man är med barnen.

Går hos en kognitiv expert (tror jag det heter) och hon hjälper mig i vardagen.
Hon hjälper mig så himla mycket - vet inte vad jag skulle gjort utan henne <3
Dels så säjer hon att vi skall hitta saker som både jag och mina döttrar tycker är roligt (svårt).
Och så säjer hon att barnen klarar sig att leka på egen hand... och jag (hon) gillar inte heller att leka med mina barnbarn - jag (hon) tycker det är tråkigt... ( så underbart att höra att man inte är alldeles ensam i detta ).

Jag har också dåligt samvete för att mina barn får sköta sig mycket själva. Tex fixa mellanmål och ibland frukost. Men samtidigt tycker jag att det är bra att de klarar att ta egen mat och ta undan mm. Packa sina egna väskor till skola, gympa och sportaktiviteter. Vissa av deras kompisar (helst den yngsta) har föräldrar som gör allt för dom och de står helt handfallna när de är här och jag ber dom hjälpa till att duka fram eller när jag inte hjälper dem att ta på sig kläderna. 

Vet era barn och deras kompisar och andra runtomkring om ert "handikapp"?
Har en dotter som är 8 och en som är 11. De vet att jag äter "pigg" medicin så jag ska komma upp lättare och inte sova hela dagen. Nu ser jag på dom att dom börjar förstå att vår familj inte är riktigt som andra familjer. Min äldsta dotter tittar liksom igenom mig och det ser ut som om hon tycker att jag är konstig. Min man säjer att jag måste prata med barnen om detta och förklara vad som är fel på mig. Medans jag inte vill göra så stor affär av det utan prata och förklara lite då och då. Hur har ni gjort?

 

Var hos psykologen idag o han säger att med sin kunskap utefter vad jag berättat är han övertygad att det rör sig om en ADHD problematik o han nämnde att i vissa fall när det finns väldigt stor säkerhet kan man få börja med mediciner innan utredningen o han skulle prata med en kollega om det o höra med specialistläkarna o dra min "historia" då för dem.

Jag har redan fyllt i screening blanketter o lämnat in av vilka min problematik framgick ännu tydligare.

Alternativt skulle han se om det gick att skynda på utredningen då det i stort sett bara tar ett par eftermiddagar sa han.

Fick med mig screening blankett som mamma ska fylla i också om hur jag var som barn (ingen idé o be pappa då han knappt minns vilka barn han har pga sin Alzheimer) sen ska jag skicka in den till psykiatrin. Sen får vi se om de behöver prata med henne också.

Har ny tid inbokad i slutet av februari hos psykologen o då får jag veta mer!

Trillade in på denna tråden av en slump nu och blev nästan lite rädd när jag började läsa. Jag har aldrig ens funderat på om jag kan ha någon diagnos utan bara tagit mig för vad jag är men gud vad mycket saker som stämmer in på mig här. När jag läser vad som står börjar jag ju självklart fundera på om jag kan ha add. Jag mådde mycket värre som barn, nu vid 36 års ålder har jag en ganska fungerande vardag men med vissa kvarstående problem som beskrivs i trådstarten.

Vet inte var jag ska börja. Under hela min skolgång hade jag stora problem med koncentrationen. Kunde inte lära in, glömde det jag läste hela tiden, klarade inte att lyssna på lärarna utan att försvinna i min egna värld och fattade aldrig vad dom pratade om där framme ... klarade inte att göra läxor. Det var för jobbigt att läsa. Orkade inte ta tag i dom och oftast blev det att boken åkte fram ca 1 timme innan jag skulle sova kvällen innan provet skulle äga rum. Har aldrig i hela mitt liv, inte ens nu som vuxen kunnat läsa en hel bok... faktaböcker funkar lite bättre men romaner och sånt går inte, tappar handlingen redan efter ett par sidor. Har alltid dagrömt mycket, försvunnit i andra tankar... fast som barn var det betydligt mer än nu... då kunde jag sitta i timmar och försvinna i mitt dagdrömmeri. Jag var väldigt mobbad i skolan vilket även sänkte mitt självförtroende rejält, blev väldigt blyg och tillbakadragen. När jag var yngre pendlade jag ofta mellan att vara väldigt impulsiv eller drabbas av värsta beslutsångesten... Jag kunde tex stå vid godishyllan i affären i 2 timmar (utan överdrift) innan jag bestämt vilket godis jag skulle köpa... i andra lägen kunde jag göra impulsiva saker utan att tänka efter en sekund för att därpå märka att det inte alls var bra och gå o ångra mig efteråt.

Har alltid burit på en inre rastlöshet samtidigt som jag inte orkat ta tag i saker. Som tex städningen... den skjuts alltid upp länge men när jag väl kommit igång blir jag ibland som manisk och kan inte sluta förräns sista knoppen på köksskåpet blivit kliniskt ren. Eller så blir det tvärtom... städningen blir så tråkig och jag tar massa pauser för att tillslut börja med något annat istället. Tvätten är samma sak... kommer oftast inte igång med den förräns tvättkorgen är överfull och jag får tvätta som en galning i ett par dagar... istället för att göra som andra och lägga in en maskin när det behövs. Jag tänker alltid efter mina jobbiga upptvättningar som jag dragit ut på... att nu... nu ska jag sköta detta i fortsättningen men sen blir det samma visa igen iaf.

Jag har hela mitt liv blivit kallad lat, fast jag har inte velat ta åt mig att jag är lat. Men att komma igång med saker har alltid varit ett problem. Svårt att motivera mig till saker... Har varit arbetslös nästan hela mitt vuxna liv. Visserligen haft många praktikplatser men det har varit väldigt svårt att motivera sig att gå dit och även att stanna kvar... haft väldiga problem att sköta dessa. Nu har jag dock mitt första riktiga jobb som jag sköter bra. Det är fortf väldigt tråkigt att gå o jobba o jag måste tvinga fram motivationen att gå dit men numera vet jag att jag måste och jag gör det även när det tar emot och sköter mitt jobb bra.

Jag har alltid varit extremt otålig... aldrig kunnat vänta. Ska något hända ska det vara NU, i vissa lägen har jag nästan blivit knäpp om det tagit för lång tid. Coca cola, energidrycker och cigaretter överkonsumeras ganska kraftig och har gjort sedan jag började med dessa laster. Extremt svåra att sluta med. Jag lider även periodvis av trichotillomani. Detta har kommit vid vuxen ålder. När jag var yngre var jag en manisk nagelbitande, nu har hårryckandet tagit över en del av detta. Biter fortf på naglarna men varvar mellan dessa två och en till tvångsgrej så det blir inte lika maniskt på naglarna. Den 3:e är kindbitande. Biter på insidan av mina kinder och har gjort sedan tonåren. Detta går dock i perioder... ibland kan det gå upp mot ett år utan att jag biter för att plötsligt trilla in på det igen.

Min sambo säger ofta att jag inte lyssnar på honom. Han kan berätta saker och jag glömmer direkt eller så lyssnar jag inte ordentligt... detta tycker han är jobbigt. Han säger: Du lyssnar ju aldrig på vad jag säger. Jag berättade ju detta igår.

Humörsvängningar hade jag mycket som yngre... känner mig mycket lugnare nu i vuxen ålder och upplever inga problem där längre. Shopping har alltid varit som en stimulerande grej för mig... när jag mått lite dåligt eller känt mig nere har alltid shoppingen fått mig att må bra... för stunden. Men vissa perioder har man kunnat bli riktigt fattig... har dock blivit mycket bättre sen jag fick barn, numera köper jag mestadels sånt som barnen verkligen behöver när jag vill stilla mitt shoppingbehov och jag har blivit mycket bättre på att hantera ekonomin. lite för slösaktig är jag dock fortfarande och pengarna brukar vara slut en vecka innan man får nya. Har aldrig kunnat spara pengar... någonsin. När jag har mycket pengar har dom en tendens att ta slut aldeles för fort. Fick 25000 kr av min far förra året... tänkte: Åh, nu ska jag spara till det och det. En månad senare var pengarna slut.

Läste att någon skrivit om lokalsinne... Jag har världens sämsta. Kan gå vilse i en affär. Hittar inte i vår stad och den är inte så stor. Skogar är ju bara inte att tänka på, går vilse så fort jag passerat andra trädet .

Vad tror ni? Låter det som jag har ADD?