ADD symptom hos vuxna

Mina föräldrar städade hemma, vad jag menar är att de städade inte längre mitt rum när jag gick på mellanstadiet utan det förväntades jag sköta själv. Likaså att ta hem läxböcker eller att faktiskt lämna sånt i skolan som hade packats ner i ryggsäcken. Däremot har inte mamma städat hemma hos sig själv sen hon skilde sig, men då var jag mycket äldre. 
Min mamma har noll självinsikt med sina svårigheter, och vill inte kännas vid/höra talas om det. Där är jag annorlunda för jag försöker vara medveten och förbättra mig själv så mycket jag kan.

Jag tycker inte att jag är så jätterörig, tänker att det inte är så farligt men andra runt omkring tycker att jag är mer glömsk och slarvig än jag känner själv. Jag kommer liksom inte ihåg sånt, och de får berätta för mig att "du slarvade ju bort den och den och det var jag som fick leta reda på det", och då har jag liksom glömt att det hänt. Det är ingen som vill att jag lånar eller använder deras grejer på jobbet tex och så fattar jag aldrig varför innan de räknar upp allt jag slarvat bort för dem redan  

I mitt förra förhållande blev alltid min pojkvän helt galen när jag frågade var något låg, och tyckte också det var orättvist för han kommer ihåg alla gånger det har varit så innan men det gör inte jag och tror att han kan ha lagt det nånstans lika gärna när det alltid är jag som har slarvat bort det. 

Så jag själv upplever inte det problemet så starkt, även fast det är jättefrustrerande just när jag letar efter nycklarna, busskortet, plånboken, barnens skolböcker, gymnastikpåsen etc så är mitt minne inte så att jag lägger ihop händelserna och ser ett mönster (eller ett problem) förrän någon påpekar det för mig, utan det är bara en serie av enskilda händelser 50 ggr per vecka om du förstår hur jag menar. Och glad ska jag väl kanske vara för det

Jag har problem enligt lista i trådstarten, det mesta där stämmer in men jag tycker ju alltid mitt mest framträdande problem är det jag upplevde senast och har färskast i minnet Men koncentration och organisation, eller brist på, och uppskjutande av saker samt rastlöshet är ett ständigt bekymmer från morgon till kväll.

Har insett varför jag har så svårt med just detta jobbet och varför jag blivit sjukskriven så många gånger härifrån, därför att detta var mitt första FASTA jobb. Innan hade jag dels bara ströjobb och inte hade jag barn heller. Jag jobbade i två månader bara efter min föräldrarledighet och sen var jag sjukskriven för PTSD efter jag lämnade ett misshandelsförhållande (6 år sedan) och sen bestämde jag mig att plugga och det gick bra för det var nåt jag var intresserad av verkligen så därför gick det bra.

Sen fick jag jobb och jobbade 6 månader och sen förlängt och så jobbade jag ett tag till där innan jag fick fast tjänst på det stället jag är idag. Då när jag förväntades göra samma sak varje dag hela tiden då blev det för mkt för mig till sist. Jobbade heltid och var ensamstående mamma utan någon som helst hjälp från andra. Det blev för mkt för mig i omgångar, var sjukskriven, "vilade upp mig" och fick nya krafter jobbade ett tag och så hände det igen. Och igen och igen och igen typ... nu börjar jag äntligen fatta roten till problemet. Står i kö för att göra utredning och psykologen tror på ADD för min del.

Kände igen otroligt mkt av det som stod i listan. Jag är extremt ljudkänslig och om klockradion börjar surra liiiiite så stör jag mig så otroligt på det. Väldigt jobbigt att vara så ljudkänslig, ibland orkar jag inte med när dottern ska lyssna på musik heller utan känner mig bara stressad av det om jag inte är på rätt humör för o orka lyssna på musik.

Det var inte bara det som stämde utan nästan varenda sak, speciellt igångsättningssvårigheterna och impulisivteten. Kommer jag på nåt måste jag bara berätta det direkt även om det är mitt i natten typ. Dock får man kämpa hårt med att kontrollera det att inte ringa folk mitt i natten. Däremot kan det slinka iväg ett sms, aahhh..teknikens under

Det där med att städa och hålla ordning, jag HATAR när det är stökigt och rörigt runt mig men jag orkar inte ta mig för o verkligen städa speciellt ofta så det är litet dilemma där. Har försökte att allt har sitt speciella ställe så dels vet jag precis var det finns när jag behöver det och dels vet jag var jag ska lägga det när det ligger ute o skräpar och skapar röra och oreda.

Har gjort mkt saker jag egentligen vetat att det inte var bra o göra men gjort de ändå, som o träffa fel personer/killar i livet som inte varit bra för mig och trots denna insikt har jag inte förmått mig att gå och hindra mig själv från o råka illa ut på ett eller annat sätt.

Tycker inte om när folk kommer för nära för o kramas eller så, kan ibland bli för mkt nästan med dottern t.o.m då jag vill ha min privata lilla sfär med utrymme annars känner jag mig kvävd nästan (inte alltid).

Ja jag har mkt olika problem och nu börjar jag förstå roten till dessa som sagt.

Har varit/är deprimerad o nedstämd och en del ångest finns det men ingen behandling har fungerat mot depression och jag har kunnat sluta tvärt med medicinerna som varit som placebo och bara gett mig biverkningar. Nu förstår jag varför det är inte en "vanlig" depression.

O vad jag känner igen mig i det där!! Jag har jättesvårt för tidiga morgnar och när nyhetens behag är över så är det skitjobbigt att jobba verkligen. Som jag har nu så jobbar jag alltid tidiga morgnar och jag orkar inte känner jag jag pallar inte... är ändå sjukskriven 75% men jobbar varje dag 8-10. Ska ju ändå upp och få iväg dottern till skolan liksom men att ta sig till jobbet är ändå superjobbigt.

Drar mig gärna undan lite socialt också dock så jag saknar eg inte arbetet så mkt om jag inte är där, o som det är nu så är jag inte så social på arbetet iaf de två timmar jag är där, hinner inte flanera mig så mkt med kollegorna.

Jag var hos psykologen idag och han trodde att vi kan komma igång med utredning i februari/mars om det vill sig väl. Känns jättebra att höra verkligen. Vill ha det gjort NU, otåligheten. Han tror att det med stor säkerhet rör sig om ADD hos mig. Vill bara ha det bekräftat så man kan få rätt behandlig och rätt medicinering så man kan funka något sånär normalt i situationer som är jobbiga idag.

Det är faktiskt jobbigt ju när man VET innan hur det blir så jag har totalt tappat orken att göra nånting alls känns det som.

Sitter här nu arg och vresig och framförallt TRÖTT! Vill inte vara vaken denna tiden, vill inte gå o jobba vill bara lägga mig o sova hela dagen. Kan räkna med att jag lägger mig o sover när jag kommer hem.

Nu ska jag försöka väcka dotra också och stressa iväg till jobb och lämna henne på skolan. Vill ha allt överstökat med utredning o behandling påbörjad osv nu så jag kanske för första gången i mitt liv får känna mig som man ska typ. Ibland undrar jag HUR det kommer att kännas sen när jag medicinerar eventuellt, alltså jag har ju varit sånhär i typ 33 år så det känns som en helt ny värld som man ska få uppleva, jag vet inget annat än att ha de svårigheter jag har och att sen inte ha dessa längre, hur tusan kommer det att kännas. Mycket funderingar som ni märker.

Mammamia: tänker likadant. Vet inte alls vad jag ska vänta mig av medicinen. Känna sig normal, liksom. Jag har ju varit normal hela livet (trodde jag) :) Skall bli mycket intressant. Börjar nu om någon vecka med Ritalin, lovar att berätta om hur det känns. Jag blir 33 i mars :)

Men preciis man har ju trott sig vara normal fast ändå annorlunda hela livet, så hur ska det bli sen med mediciner liksom... vem blir jag? Kommer jag bli nån annan och kommer jag gilla den personen? ok de är kanske inte såå personlighetsförändrande men det kanske känns så för mig.

Idag var jag till överläkaren som bestämde sig för att lägga till en ny medicin, en stämningsstabiliserande, ergenyl heter den. Jag har haft några misstankar om att jag kanske skulle ha bipolär 2 istället för ADD, men läkaren sa att det är ADD jag har och ingenting annat. Men samtidigt så får jag en medicin som man ger till både människor med epilipsi och till människor med bipolär.
Är det någon här som äter ergenyl?
Jag äter även voxra, antidepp och ergenylen är alltså ett tillägg för att jag har börjat mått sämre. Jag vart även sjukskriven i 3 månader.

Nu är det så här att jag står i kö för en ADD utredning och det är enorma köer där jag bor. Så frågan är om man ska gå på en privat utredning istället. Nån som vet vad en sån utredning kostar?

Och en fråga till: Läkaren har frågat mig 2 ggr om jag är säker på att jag vill ha en diagnos, för att en diagnos är inget man kan ändra på och det som står i journaler kan man inte sudda ut. Vad menar han med det? Vilka nackdelar finns när man har en diagnos ADD?

Jag är 22 år och fick diagnosen ADD i mina sena tonår. Jag hade aldrig tänkt i dom banorna men jag blev gång på gång väldigt nedstämd och gick ner mig i långa depressioner. Dock har jag aldrig varit en ensamräv som dragit mig från folk, nej helt tvärtom faktiskt. Den sociala biten har jag alltid haft, hade aldrig tänkt i banorna som att jag kunde ha ADD men när jag väl fick en diagnos så var det lättare att acceptera att man faktiskt var väldigt låg ibland och visste till viss del vad det berodde på. Jag lever utan medicinering men med vetskapen om vad jag bär på och bara det hjälper :(

Därför att det finns så sjuuukt mycket fördomar om det. Det känns som att säga "hej, jag har ADHD" är ungefär som att säga "hej, jag har en låtsasdiagnos så jag kan skylla allt dumt jag gör på den, och dessutom får jag gratis knark." Vilket är skittrist att det känns som.

Men senast igår berättade jag för en kompis sedan mååånga år att jag har adhd, och det var ungefär hans reaktion. Att läkarna strör så mycket medicin och diagnoser omkring sig så han inte "tror" på dem. Sedan har jag också märkt tendenser på andra vänner, att bara för att jag har adhd, så gör de om mig lite till en diagnos. Mina åsikter och vad det nu kan gälla, humör, känslor, vad som, är inte längre mina, utan "adhd:n". Ungefär som när jag var i tonåren och förbannad och fick höra att det "bara är hormonerna". Och mycket snack om att "bli inte din diagnos nu, göm dig inte bakom den". Nä, men det är ju de som gör mig till den mot min vilja. Känns som att min personlighet strippas bort.

Man skulle kunna tycka att enda sättet att motverka detta är att stå för det och sprida kunskapen. Men jag pallar ärligt talat inte ta det, har nog med annat...Berättar för mina närmaste, och hoppas de läser på.

Kan ju säga att innan jag började misstänka adhd och läsa om det trodde jag alla med adhd var skitjobbiga och klängde i gardinerna :D *harkel* Jag vill inte att andra tänker om mig som jag tänkte om adhd innan jag läste på och upptäckte att jag hade det själv, haha! Vill att de ser mig som..bara mig.

Ifall jag trodde att folk hade förståelse för vad adhd är hade jag glatt berättat det för hela universum.

wohoooo! Men jag var precis likadan! OCh är. Jag älskar att läsa. Men när jag sade det till psykologen frågade han hur det var med böcker jag tycker är ointressanta, och där tappar jag fokus på en gång och måste läsa flera gånger. Annars slukar jag böcker. Men vi tycker det är kul ju, och det är väl därför det går bra? Jag var också tysta musen. Men de säger ju att det ofta är så bland tjejer och att många därför inte blir diagnosticerade. Haha kunde lika gärna varit jag som skrev ditt inlägg :D

På onsdag är det infosamtal och på torsdag medicinstart, iiiih! (sedan ska jag ju utredas med, men han hade tillräckligt från första besöket för att jag ska kunna börja prova medicin så länge och pausa för utredningen sedan)