ADD symptom hos vuxna

Vilken tur du har då som får prova mediciner redan nu. Jag önskar att jag fick det också så jag kunde börja jobba mer än jag gör o orka med det. Tror mediciner skulle hjälpa o gör mig mindre splittrad o klara av att fokusera på det jag gör just då o inte på allt annat också så jag avslutar o börjar på det istället.

Ang att många tjejer är tysta osv stämmer inte på dotra, hon är sådär riktigt utåtagerande o har en hemsk attityd, iaf i skolan men hemma är hon from som ett lamm. Jag var tvärtom, all ilska o ledsamhet jag drog på mig från andra gick jag hem och öste ur på min stackars mamma. Ibland har jag önskat att hon varit hårdare mot mig i uppväxten det var i stort sett jag som bestämde hemma (var bara jag o mamma från 11 års ålder). Jag är hårdare mot min dotter och jag tror det är bra ändå. Jag är konsekvent osv o hon har en annan respekt för mig än jag hade för min mamma.

Kan skriva en bok om ja inte hindrar mig nu så d får räcka sådär nu. Ännu ett symtom; för pratsam (fast i skrift, tala är inte min grej men jag kan min väg kring ord och skriva är mkt lättare för mig när d kommer till att uttrycka mig).

Så va de för mig med! Va tyst och stillsam, blyg i skolan...
Hemma va jag speedy gonzales gånger 10...  

Fick diagnos förra året och började medicinera ganska omgående. 
Fuckar fortfarande upp det på jobbet! Häromdagen gav jag fel medicin... igen... Jag tar livet av mig snart. Jag orkar inte. Lika bra att göra det innan jag tar livet av någon annan.

Ångesten river i mig och jag orkar inte gå till jobbet något mer. Som jag naturligtvis måste.

Hur i helvete kan jag leva med mig själv?
VAD ska och KAN jag göra för att inte vara vimsig och stirrig? Utanpå syns inte kaoset, min omgivningen tycker nog bara att jag pratar och är effektiv. Detta trots ritalinet. 

Snälla. Jag behöver inga pekpinnar och moralpredikningar om hur fel det är. Jag behöver hjälp och just nu någon som förstår, även om jag inser att det jag gör är det ingen annan som gör. 

Fanfanfanfan- det enda jag vill är att må bra och göra rätt för mig...

 

Inga predikningar om hur fel vad är? Har svårt att tro att någon härinne skulle predika om att du gett fel medicin när det är allas vardag att svamla till saker. :) När jag jobbade inom vården hade jag stenhårda rutiner på allt som hade med medicin att göra. Kollade av listorna säkert tio gånger, påsarna likaså. Annars hade nog halva Norrland fått fel grejer. När jag jobbade i fotobutik svamlade jag till det med en order och beställde hem papper för typ 100 000 som de inte skulle ha. Och som inte gick att returnera. Det skulle varit en rulle, jag beställde 10. Bra va :D

Jag har bestämt mig för att inte försöka arbeta MOT diagnosen så mycket, utan istället försöka anpassa livet efter den. Jag är morgontrött som tusan och funkar inte på förmiddagarna. Alltså slopar jag jobb som innebär tidiga morgnar. Jag är inte stresstålig för fem öre. Hej då stressiga jobb. Etc. Det är först nu sedan jag får diagnos som det känns "ok" att göra så. Att inte jobba så förtvivlat hårt på att försöka vara som alla andra. Jag ÄR ju inte som alla andra, så varför stånga huvudet i väggen? För vems skull och till vilken nytta, liksom.

Jag tycker det är jobbigt med diagnosen också, ska erkännas. Innan jag fick den gjorde det inte det, men nu är det liksom är på riktigt känns det hårt. Och smutsigt liksom. Men det hade säkert varit annorlunda om det inte vore för alla fördomar. För det finns mycket jag tycker om också. Jag gillar min hoppelistudsighet, jag gillar att hyperfokusera, jag gillar de inspirerade tankestormarna, jag gillar att känna den enorma entusiasmen jag känner när ag brinner för något. Glädjen inför alla nya projekt.

Skulle inte alls vilja ta bort det. Sedan suger resten, hahaha

Ah, nej då förstår jag att det inte går. Jag vill inte jobba kväll eller natt nu heller, för då får jag aldrig träffa familjen. Men när jag var yngre funkade det överlägset bäst. Jobba tidigt funkar bra ett par månader, sedan börjar jag försova mig och att går åt helvete i en ond spiral. Jag säger varje dag till maken att jag aldrig skulle palla vara ensamstående, så all heder till dig! Jag fröstår ju att man inte har något annat val än att orka, men adhd/add i kombination med kids är ju inte det lättaste.Vad där du sjukskriven för, så att säga? Jag trodde inte man kunde bli sjukskriven pga ADD?

Det som funkat bäst för mig är att jobba kväll/natt som croupier. Haft många dagjobb men inget har funkat bra i längden pga tröttheten och alla försovningar. Får bara ångest och slutar gå dit. Just nu är väl planen att jag ska starta eget, så jag kan jobba de tider jag väljer själv, samt delvis uppdragsbaserat.. ÄR ju dock livrädd för att inte kunna slutföra mina åtaganden, så ska se hur det känns med medicinen. Just nu är jag mammaledig.

Det är så irriterande. Att jobba funkar inte för man får ångest och mår skit av det som inte funkar på jobbet, men att bara vara hemma utan någon social samvaro driver mig till vansinne. Varit hemma i snart två år n och håller på att klättra på väggarna. Har inga vänner här heller. Å ena sidan lockar tanken att bli sjukskriven och "slippa" liksom, men å andra sidan gör det mig bara extremt deprimerad. Inte helt lätt. Bäst vore nog att jobba deltid tror jag. Kanske. Eller nåt. =)

Jag håller med dig om att det är tufft! Jag är också ensamstående med en son på snart 3 år. Jag och hans pappa har iofs delad vårdnad och vi delar 50/50 på dagarna. Jag skulle inte klara av att ha honom jämt själv. Nu får jag i alla fall pusta ut då jag inte har honom. Och precis som många andra så misstänker jag att han också har ADD el ADHD, vilket gör situationen ännu lite värre. Men än så länge är han liten så jag tänker vänta tills jag själv fått diagnos och börjat medicinera innan jag tar tag i det. Men vi är så lika han och jag.

Jag jobbar som egenvårdsrådgivare på ett apotek, det funkar ganska bra men blir det stressigt så blir jag irriterad och kan bli väldigt kort mot kunder och kolleger. Jag har nästan bara haft stressiga jobb tidigare och har svårt att vara trevlig och tillmötesgående när jag blir stressad, vilket jag blir hela tiden. Jag är ofta sur på folk och hakar upp mig på saker. Har flera gånger fått höra att jag är obstinat, snarstucken och har attitydsproblem. Inte roligt att bli sedd som en sådan person. När jag var gravid mådde jag jättebra av någon anledning, då var jag aldrig sur, sen kom allt tillbaka

mammamia78: Du pluggade inte händelsevis till läkarsekreterare på Frans Schartau's handelsinstitut? Jag gick min utbildning där 2006-2007 och den linjen fanns där också. För du är väl från Sthlm?

Känner igen mig i det mesta och har en fråga som har med medicinering att göra. Är det så att bara människor med Add/adhd blir lugna av centralstimulanta typ amfetamin, koffein osv....? Eller kan det också fungera lugnande på en människa utan add/adhd???

Frågar eftersom jag misstänker att jag har add men det gör inte min läkare. Men varje gång jag provat amfetamin blir jag otroligt lugn och fokuserad och inte så hispig och "studsig" som mina vänner blivit....

Jag har stått i kö för utredning sen i november. Sen dess har min depprition blivit värre och värre, med en massa självmordstankar. I tisdags var jag hos doktorn som sa att han var typ 100:a på att jag hade ADD, men vågade inte skriva ut någon medicin för att jag inte hade någon diagnos ännu.
Jag fick en stämningsstabiliserande medicin, ergenyl, nån som har ätit den? Jag ska höjja dosen till det tredubbla under 20 dagar här framöver. Jag äter redan maxdos av en antidepp medicin. Så nu ska jag kombinera dessa 2 sorter.

Jag misstänker att jag har bipolär också, för jag går ner i såna djupa svackor och det enda jag kan tänka på är att jag vill dö då.
Som jag skrev ovan, är riktigt rädd för att ha bipolär. Tänk om jag måste må så här hela livet ut? Vad gör jag om ergenylen inte funkar? Vet inte vad jag ska ta mig till?

Jag har ett barn på 1½ år, min man har varit hemma sen jul och tar VAB för att jag orkar inte vara mamma(-ledig) längre. Läkaren sjukskrev mig till 1 maj. Jag tycker kanske att det var att ta i lite, men jag vet inte, jag kanske inte har någon sjukdomsinsikt. Han menade att jag var i ett djupt deprimerande skov just nu.
Har jag min son i närheten försöker jag att "skärpa till mig". Jag har inte så mkt ångest då, men blir jag ensam eller börjar prata om min "sjukdom" blir jag riktigt lessen och försvinner in i min bubbla och blir okontaktbar.

Det här dåliga samvete jag har som mamma gnager otroligt in i själen. Och nu har jag även fått höra att det ADD är ganska ärftigt. Herregud, tänk om jag har fört över sjukdomen till sonen som bara är 1½???
Sen FK då.... Kommer dom verkligen gå med på 3 månaders sjukskrivning. Har hört (och jag själv har blivit det förr) att man brukar bara bli sjukskriven ett par veckor i taget för att FK kan vara lite kinkiga med att godkänna läkarintyget.

Usch, verkligen jättejobbigt det här. Hoppas att nån orkade läsa det jag skrev. Nu hoppas och tror jag att den här nya medicinen ska få mig att må bättre, jag ska ge den en chans i två månader sa läkaren, men orkar man härda ut så länge? Funkar inte det så ska jag söka add utredning privat, Vi har 2 års väntetid på utredningar där jag bor, kan ni fatta?? TVÅ ÅR??!!

Jo ADD är ju jobbigt men skulle nog i längden kunna lära mig o acceptera, men bipolär HUH!! men du med medicin ska de gå att förebygga självmordsrisk iaf, man kanske inte kan ta bort hela sjukdomsbilden men man kanske kan få ett drägligare liv. Hoppas på det iaf:)

Hej! Add är adhd fast utan "h" som står för hyperaktivitet. Jag har typ add och känner inte igen mig i de hyperaktiva delarna =)

Det finns hjälp att få. Sedan hur mycket den hjälper är nog olika för alla. Själv blev jag väldigt hjälp av att inse att det är add jag har, inse vilka mina problemområden jag har så jag kan börja jobba med dem. Inse att jag inte är värdelös, utan att det faktiskt inte är något jag rår för. Själv ska jag börja äta medicin nu om ett par dagar. Det hjälper väldigt många väldigt mycket (och ibland mindre och en del inte alls), så jag är väldigt nervös. Annars kan man få en hel del annan hjälp och stöd. Gå gärna in och läs på http://www.attention-riks.se/