Forum Familjeliv.se Helgvärd
  • Little Ms Chatterbox
    Little Ms Chatte­rbox
    103 svar
    Citera Visa endast Anmäl

    Har du tillräckliga kunskaper om hur barn med ADHD och Autism reagerar i vissa situationer som får dig att tänka på lata föräldrar och dålig uppfostran?

    Klockan är 16.23 en vardag. Ett barn vill ha en yoghurt, en med chokladkulor och krispigt. Dessutom får man en cool sked med också, om man köper 4 stycken. Barnet föräldern säger nej och barnet kastar sig på golvet och skriker. Du går förbi och tänker ett och annat...
    -"Varför finns det inte tvångssterilisering.
    -"Säg till på skarpen, man kan inte låta barnet styra."
    -"Men låt barnet få saken så det blir tyst någon gång."
    -"Men bär uut barnet!"
    -"Bra förälder som inte ger vika för barnets protester."
    -"Stackars förälder, h*n kan inte ha det lätt."

    Alla och några kommentarer till har nog alla tänkt någon gång. Vad är det som gör vad man tänker? Har du någon gång tänkt att det skulle kunna vara ADHD eller Autism? Att varken barnet eller föräldern kan hjälpa vad som händer? Att den här reaktionen kan uppkomma när som helst, vad det än är? Att orsaken inte alls är just orsakad av yoghurt barnet vill ha och svaret föräldern gav.
    EN möjlig anledning till att situationen uppkom kan vara en socka på morgonen. låter väl helt befängt i de flesta öron, t.o.m. för mig. Men låt mig förklara hur det kan vara.

    På morgonen när föräldern kommer in till barnet säger Godmorgon och börjar plocka med kläderna som barnet ska ha under dagen. Barnet börjar leka med en legobit, bla lägger den i strumpan, när det är dags för strumporna och föräldern som inte ser det ber barnet hjälpa till med påklädningen och vara mer "med". Föräldern går och dukar till frukost när kläderna är på. Vid frukosten upptäcker föräldern att barnet är kall om fötterna, för barnet har tagit av sig strumpan. Föräldern tar på strumpan igen och säger att de ska skynda sig till dagis/skola. När barnet blir hämtat  får h*n reda på att barnet har varit i luven med en kompis. Barnet åt inte som den brukar fast det var god mat och hela dagen har barnen varit frånvarande och inte alls hängt med vad som händer. när det är dags att gå hem sitter ena strumpan utochinvänd och andra går inte och hitta. Det är "bara" någon billig tubsocka så man tar på skor och går hem, på vägen hem kommer föräldern på att det behövs handlas mjölk och tar vägen om affären. Inne på affären ligger det en massa strumpor till extrapris och föräldern nappar åt sig en 3-pack, kan ju vara bra att ha. Och det är där vi se vad som händer.

    Socka som plockades fram på morgonen hade en söm som irriterade och sen satt den lite slappt på foten. Barnet ville inte ta på den så den började leka med legot, om man trycker legot mot tån just där strumpsömmen brukar sitta så är det inte så obekvämt. Under dagen har barnet tagit av sig sockan så fort det går, det kliar från sömmen och den korvar sig hela tiden i skon. Sista gången barnet försökte rätta till var när h*n var på toaletten.
    Sen när barnet längtar hem för att få ta av sig den för****ade strumpan så ska de en omväg till affären, barnet följer med in för att se om det finns någon god mat som man kan föreslå som middag.

    Vad som hände i barnet var en låsning. Barnet hade tänkt sig en sak och det blev inte som barnet hade tänkt sig. I barnets värld så har bara en enda sak existerat under dagen, en socksöm som har irriterat. Sen när föräldern tar en förpackning med liknande strumpor så vill barnet protestera , det är ju fel sort strumpor. Det har barnet försökt visa hela dagen att något är fel. Strumporna gjorde att h*n inte ens klarade av att äta och nu är h*n hungrig. Strumporna gjorde så vi blev försenade hem också.

    Vad man än gör som förälder så gör man fel i någons ögon, om man låter barnet få yoghurten så blir det mer socker som inte är bra eller så kommer barnet alltid vilja ha den sortens yoghurt. Ett bestämt nej sägs ju vara bra och flera andra kunder står och tittar. Föräldern vill bara hem och är inte den mest pedagogiska personen just då.

    Vad du väljer att tänka beror mycket på din kunskap om hur barn kan reagera. Det finns inte någon mall för att så reagerar man som barn när man får ett Nej. Dina erfarenheter och tankar om uppfostran färgar vad du tänker om situationen. Har du tillräckliga kunskaper om just hur barn med ADHD och Autism reagerar?
    Vad tänker du om situationen? Tror du att du skulle kunna tänka om?

    Det här var ETT exempel, vad en strumpa kan ha orsakat. En tröja med noppar, eller dålig lukt från en medresenär på bussen eller kanske en strumpa som sitter för hårt åt kan lika gärna ha orsakat reaktionen. Med ett barn med ADHD och/eller Autism så händer det här flera gånger varje dag, varje vecka hela året. Fast man försöker förbereda så gott man kan så är det alltid något mer. Det här kämpar barnet med också, h*n vet hur man uppför sig men när det är något som stör rutinerna hela tiden så klarar inte barnet av att hålla ihop sig.


  • Svara i tråden
    Svar på tråden Har du tillräckliga kunskaper om hur barn med ADHD och Autism reagerar i vissa situationer som får dig att tänka på lata föräldrar och dålig uppfostran?
  • Annika i Gbg
    Annika i Gbg
    #11
    Citera Visa endast Anmäl
    Villimey skrev 2010-11-20 13:46:35 följande:

    Jag har en undran, hur vill ni att omgivningen reagerar när era barn har det besvärligt pga sina npf-diagnoser?
    Jag har i min närhet ett barn som varit väldigt utåtagerande och det är i den situationen jag undrar. Hur avdramatiserar man jobbiga situationer?
    Ni får gärna svara ur olika situationer både som anhörig tex moster och som helt främlig tex på ICA framför mejeridisken?
    Nu vet jag att npf skiljer sig åt även med samma diagnos, så jag pratar inte om alla utan om dem som har väldiga problem med hyperaktivitet och utåtagerande.


    Min son är inte direkt utagerande, han är på andra hållet... men när jag har en konflikt med honom på allmän plats vet jag i alla fall vilka reaktioner jag INTE behöver och det är när folk talar om för mig vad jag gör för fel. Förstår du hur jag menar? Jag vill inte få veta att jag uppfostrat dåligt eller behöver sätta tuffare gränser. Jag önskar att man lämnar barn och förälder i fred i sin konflikt. Fast det är klart, går jag förbi ett barn som håller på att riva en hylla och föräldern står jämte och ser förtvivlad ut så skulle jag nog fråga om hon/han vill att jag ska göra något. Svårt att veta vad nån vill i den situationen.
    Jag tror på livet - även när det sparkar skiten ur mig!
  • solskina
    solski­na
    #12
    Citera Visa endast Anmäl

    Vi har hela tiden pratat öppet om vilka problem som kan uppkomma, med släkt och vänner. Jag har hela tiden fått förklara, för problemen ändras över tid.

    Klart att  dom som inte lever med dessa barn kan föreställa sig hur det är. Mina svärföräldrar är svårast, dom ville köpa honom frisk. Bättre läkare, bättre träning mm. Men vi behövde inte det , vi visste vad vi behövde göra.
    Dom har andra referensramar än vi, så dom kan aldrig förstå. Men det behöver dom inte heller. Vill dom göra något med sonen så har han alltid assistans av någon annan i familjen med sig.

    Min mor stöttar med sådant som är runt om som vi inte hinner med, för själv inser hon att hon inte kan gå in och hjälpa i situationer. Och hon frågar. Så det man kan be sina släktingar om är att fråga i stället för att bli irriterade.

    Vi avdramatiserade genom avledning. Det kan vem som helst göra. Och ibland behövs det så lite, men andra gånger en stor grej för avledning.

    Vi har haft våran resa pojken är idag 16år och helt högfungerande. MEN vad vi har slitit under åren.

    Men till ts frågeställning, jag kan tänka precis som du beskrev fast jag har ett eget adhdbarn. För idagens samhälle verkar uppfostran vara en stor brist. Jag kollar in hur föräldrarna agerar mot det skrikande barnet, så kan jag snabbt göra en bedömning (tycker jag).

    Jag hade min son skrikandes väldigt få gånger eftersom vi valde bort att ta honom till affärer eftersom det stressade upp honom. Jag vet att inte alla har det valet. Är man ensamstående är det svårt.
    Vi hade ett uppehåll på ca 5år inga matbutiker. När han sedan började igen så var det aldrig några problem längre. Och ja, vi valde belöning i bilen när vi var klara.

  • Milkina cerka
    Milkin­a cerka
    #13
    Citera Visa endast Anmäl
    Villimey skrev 2010-11-20 13:53:14 följande:
    Lämna information i form av broschyrer och böcker. Det finns ju olika organisationer som säkert har bra information. Nära anhöriga som tex morföräldrar kan man bjuda med på olika föreläsningar och informationsträffar.
    Men ni kanske har försökt allt det och det har inte hjälpt?
    Tvivlar på att det skulle bli läst bara.. men antagligen borde de som håller i utredningen kunna rekommendera lämpligt material. Tack för ditt tips.
    Annika i Gbg skrev 2010-11-20 13:56:30 följande:
    Svår fråga... släktingar som bryr sig om honom och er tar säkert till sig informationen när ni får mer kött på benen (ytterligare en bra sak med en ev diagnos). De som inte kan ta till sig infon? Vill ni ha dem i ert liv? Ni kan bara förklara hur det hänger ihop, sedan måste folk faktiskt själva tänka till. Jag valde att separera från min man när han, trots att vi fått undervisning, tyckte att fysiska straff vore ett bra sätt att få gossen att göra "rätt". OBSERVERA att han aldrig slog honom men han hade det som allvarligt menat förslag. Till slut åkte han ut... Som förälder går det så mycket energi åt att hantera barnet så vi behöver inte dem som suger ännu mera energi.

    Vet inte om jag svarade på din fråga...? Skit i folk som inte tillför något. Förklara hur det ligger till, sedan tycker jag att det räcker! Bort, bort, bort med energitjuvar!
    Den ena av oss föräldrar skulle mista i stort sett all sin närmaste släkt om vi gjorde så som du beskriver , känns inte som ett realistiskt alternativ.
    Synd att det ledde till separation för er, men jag har full förståelse för att påfrestningarna man går igenom som föräldrar till ett barn med funktionshinder kan leda dit. 
    ..Iam a rolling wave without the motion A glass of water longing for the ocean..
  • Forumvärd
    Forumv­ärd
    #14
    Citera Visa endast Anmäl
    solskina skrev 2010-11-20 14:10:22 följande:
    Vi har hela tiden pratat öppet om vilka problem som kan uppkomma, med släkt och vänner. Jag har hela tiden fått förklara, för problemen ändras över tid.

    Klart att  dom som inte lever med dessa barn kan föreställa sig hur det är. Mina svärföräldrar är svårast, dom ville köpa honom frisk. Bättre läkare, bättre träning mm. Men vi behövde inte det , vi visste vad vi behövde göra.
    Dom har andra referensramar än vi, så dom kan aldrig förstå. Men det behöver dom inte heller. Vill dom göra något med sonen så har han alltid assistans av någon annan i familjen med sig.

    Min mor stöttar med sådant som är runt om som vi inte hinner med, för själv inser hon att hon inte kan gå in och hjälpa i situationer. Och hon frågar. Så det man kan be sina släktingar om är att fråga i stället för att bli irriterade.

    Vi avdramatiserade genom avledning. Det kan vem som helst göra. Och ibland behövs det så lite, men andra gånger en stor grej för avledning.

    Vi har haft våran resa pojken är idag 16år och helt högfungerande. MEN vad vi har slitit under åren.

    Men till ts frågeställning, jag kan tänka precis som du beskrev fast jag har ett eget adhdbarn. För idagens samhälle verkar uppfostran vara en stor brist. Jag kollar in hur föräldrarna agerar mot det skrikande barnet, så kan jag snabbt göra en bedömning (tycker jag).

    Jag hade min son skrikandes väldigt få gånger eftersom vi valde bort att ta honom till affärer eftersom det stressade upp honom. Jag vet att inte alla har det valet. Är man ensamstående är det svårt.
    Vi hade ett uppehåll på ca 5år inga matbutiker. När han sedan började igen så var det aldrig några problem längre. Och ja, vi valde belöning i bilen när vi var klara.
    Vad har du tyckt varit det svåraste att hantera kring ditt barns diagnos?
  • pcalma
    pcalma
    #15
    Citera Visa endast Anmäl

    Jag har en mor som aldrig kommer att förstå! Hon är 55 år o anser att även om mina barn har sjukdomar ( hon säger så) så måste de lära sig att sitta stilla o att lyda! Matilda 6 år med autism: om henne säger mamma att hon måste lära sig! Klä sig, äta varierat, livet är inte som ett schema, empati osv!
    Jag har haft med min mamma där hon fått berättat för sig på återkoppling från läkare mm om hur det fungerar/inte fungera o vad barnen behöver för stöd osv.
    Men det går inte in!!!
    Nu lägger jag ingen krut på det mer! Bara en massa negativ energi som gått till spillo!

    Jag känner en stor sorg över mina barns funktionshinder o jag hade behövt min mamma! Det blir liksom lite salt i såren!

    Däremot har jag underbara systrar o några få, men dock nära och RIKTIGA vänner!! Det är guld värt!

  • mia A
    mia A
    #16
    Citera Visa endast Anmäl

    Mina svärföräldrar påstår bara att vi inte uppfostrat våra barn, de vill ha vår stora dotter under somaren för att lära henne det som vi inte lärt henne. Tex. Vi har aldrig läst för våra barn därav kan de inte prata. Vi kramar aldrig våra barn säger de när de drar sig undan kramar tex...
    Hon är nu 7 år och har autism pga att talet är dåligt har de inte kunnat sattit en diagnos.

    Gå i affärer med henne funkar inte då har man oftast massa saker med sig hem för att undvika att hon får utbrott.
    Hon leker inte med sina leksaker utan radar bara upp dem på rad.
    Att plocka kastanjer gillar hon 2 fulla hinkar på balkonge som hon plockade när de började trilla ner.

    Jag tycker det är jobbigt att hon inte förstår som andra barn det syns inte på henne att hon e annorlunda.

  • VirrigaVerna
    Virrig­aVerna
    #17
    Citera Visa endast Anmäl
    mia A skrev 2010-11-20 16:46:37 följande:
    Mina svärföräldrar påstår bara att vi inte uppfostrat våra barn, de vill ha vår stora dotter under somaren för att lära henne det som vi inte lärt henne. Tex. Vi har aldrig läst för våra barn därav kan de inte prata. Vi kramar aldrig våra barn säger de när de drar sig undan kramar tex...
    Hon är nu 7 år och har autism pga att talet är dåligt har de inte kunnat sattit en diagnos.

    Gå i affärer med henne funkar inte då har man oftast massa saker med sig hem för att undvika att hon får utbrott.
    Hon leker inte med sina leksaker utan radar bara upp dem på rad.
    Att plocka kastanjer gillar hon 2 fulla hinkar på balkonge som hon plockade när de började trilla ner.

    Jag tycker det är jobbigt att hon inte förstår som andra barn det syns inte på henne att hon e annorlunda.
    Vad fruktansvärt att få höra sådant
    Många människor behöver man inte parodiera. Det räcker med att citera dem.
  • Milkina cerka
    Milkin­a cerka
    #18
    Citera Visa endast Anmäl
    Pcalma o. Mia A - Så ledsen jag blev av att läsa båda era inlägg.. de anhöriga till oss är inte ensamma om sina tankegångar då.. tyvärr.
    ..Iam a rolling wave without the motion A glass of water longing for the ocean..
  • solskina
    solski­na
    #19
    Citera Visa endast Anmäl
    Forumvärd skrev 2010-11-20 14:37:38 följande:
    Vad har du tyckt varit det svåraste att hantera kring ditt barns diagnos?
    Det har varit hans psykiskaohälsa som kommit i spåren av diagnosen, tror jag.

    Idag får han medicin conserta och sertralin. Men innan vi kom så långt har det varit massor av möten med skolan. När han var liten var det kommunikationen, han hade inget fungerande tal och var mycket självdestruktiv.
    Men vi la in massor av hjälpmedelsamma dag som vi fick första diagnosen språkförsening med ett och ett halvt år. Han var en 1 och ett halvtåring i en kropp som var 3år.

    Jag har haft ett bra grund att stå på eftersom jag redan innan jobbat med autistiska barn. I nästa 5år då.
    Jag började samma dag att sätta schema, använda stödtecken och prata med korta meningar. Dagis satte in resurs på heltid.

    Han själv säger att han saknat sin mamma. Eftersom jag har jobbat med honom hela tiden. Det gör ju ont i mig att höra. Men vi har fått ett underbart resultat. Och nu förtiden känns det som vi glider fram fast runtinerna måste följas. Han ska söka gymnasium nu och han har gått i vanlig klass hela tiden med stödundervisning i bland. Låg och mellanstadium lärde han sig inte mycket i men vi har pluggat massor hemma. Nu har den hjälpen i skolan. Han kommer ut med riktigt bra betyg troligtvis med minst 150poäng, och jag är så stolt.

    Vad som varit svårast är svårt att se, vi har haft våra åldrar. Vi kör mycket med att prata hemma men han har psykolog och går till kuratorn ibland.  Han har blivit väldigt åtsatt av klasskamrater, mobbad och glåpord. Men när han fick träffa andra med diagons så fick han en helt annan inställning och motivaton.

    Sedan är en jobbig bit att inte bli trodd. Alla tror liksom att man målar svarta väggar innan, men jag vill att dom ska förstå.
    Nu ska vi över ett stort hinder och det är körkort. Läkaren på bup har skrivit att hon tycker att han reagerar som vilken kille som helst i 16årsålder. (med medicin). Man gör ju liksom striderna åt honom för själv gör han dom ju inte. Hade vi varit "lata" så hande han inte varit någonstans idag.
  • Annika i Gbg
    Annika i Gbg
    #20
    Citera Visa endast Anmäl

    Solskina, du har rätt att vara stolt! Dessa våra underbara skitungar hade inte varit det de är idag utan oss. Du är en fantastisk mamma! {#emotions_dlg.flower}


    Jag tror på livet - även när det sparkar skiten ur mig!
Svara i tråden
Svar på tråden Har du tillräckliga kunskaper om hur barn med ADHD och Autism reagerar i vissa situationer som får dig att tänka på lata föräldrar och dålig uppfostran?

INNEHÅLL

Forum
Avdelningar
FamiljeLiv.se
© 2003-2024 - All rights reserved       Modern Women Media Sweden AB       Kungsgatan 44, 5tr       111 35 Stockholm       Sweden


Annonsera Kontakt Säkerhet & regler Cookies