Flisan79 skrev 2011-05-04 19:57:30 följande:
Inför min första förlossning var jag inte alls rädd utan snarare förväntansfull. Det hade tagit oss 7 år att bli gravida så allt som hade med grav och förlossning att göra var sådant jag längtat efter att få vara med om.
Tyvärr gick det ju inte så bra. Dels så tog fl ca 50 tim och då hade jag inte sovit natten innan det drog igång eftersom att min kropp kände på sig att det var på g. Blev som ingen ro i kroppen. Så 3 dygn utan sömn och värkar som satt ihop i slutet. Krystningen för mig blev dödsångest. Sen sprack jag och blev sydd av en student. Stygnen gick upp 2 ggr och 3:e gången gick det inte att sy mer. Fick första veckan åka in till sös varje dag och ha kateter, ta bort den, sätta dit den osv då jag inte kunde kissa pga smärtan......det finns fler detaljer men vill inte rabbla allt.
Kände att jag aldrig vill föda mer!
Blev dock oplanerat gravid relativt snabbt igen så redan på inskrivningen bad jag om hjälp och hamnade då på pse
Vid andra gick det iaf fortare. Tog bara 4 tim och 45 min från första värk samt att jag inte sprack någonting. Detta gjorde såklart enorm skillnad då tiden efter blev så mycket bättre. Det som som sagt inte gick så bra var bl a att jag inte fick den smärtlindring jag skulle ha fått och när den väl las så tog den inte. Hade så ont att jag hade en utom´kroppslig upplevelse (ellersom jag beskriver det, en fot på andra sidan) Fick åter igen dödsångest, minnesluckor, blackouter och klarade inte krysta helt. En BM fick ligga på min mage och trycka på......minns inte en enda BM från förlossningen.
Efteråt fortsatte problemen. Trots löfte om eget dubbelrum, skickades min man hem i brist av plats. Trots att det faktist fanns ett rum åt oss men när de insåg det var han redan borta och jag fick då dela rum med en annan tjej. Sen så skulle jag duscha och eftersom att min man inte var kvar skulle en BM hålla barnet under tiden. Hon sa att jag kunde ta min tid och att hon skulle sitta där hela tiden. När jag kom tillbaka till rummet var hon och barnet borta. Filtarna som dottern varit invirade i låg slängda på sängen. Behöver jag säga vad man hinner tänka vid den synen?!....gick ut i korridoren igen och inte en själ fanns där. Började gå mot receptionen och mötte runt hörnet en annan BM med mitt barn. Hon hade tagit tempen och bytt filtar....visst ingen fara med det men fattar de inte att de måste säga till? Man är ju inte direkt stabil efter en otroligt jobbig förlossning.....
Så nu blir det pse igen och kraven kommer vara ännu högre denna gång. Är rädd för snitt jag med så det känns inte som en lösning, möjligen igångsättning med EDA lagd innan fl sätts igång.
Nu var det mitt inlägg som blev långt
oj vilken skräckhistoria, förstår om du är rädd...skulle vem som helst vara. Jag har ingen oro för förlossningen,har så ont nu av foglossningarna(sen v 9) och whiplashskada sen 11 år så värk och ont är inget nytt för mig...det jag är orolig för däremot är att spricka för mycket, och att dom sätter en EDA bedövning än fast jag inte vill. Har så många i min närhet där dom stuckit flera ggr innan dom lyckats samt skadat nerver så dom fått ryggbesvär efteråt och det vill jag absolut inte, då står jag hellre ut med smärtan med lustgas(hoppas de funkar) :)
