BF september 2011

Åh, vad tråkigt. 
jag berättade för min man vid middagen idag. Han fick tårar i ögonen av lycka. (och nu vill han att jag bara ska vila, eftersom vi båda jobbar heltdi så har han sagt att han kan sköta allt hushållsarbete så att jag kan ta det lugnt,,, hahahha. Vi får väl se hur det går)
Känns så underbart, hoppas bara att allt går vägen nu.... 

Jag vet att det är fel att generalisera,men män kan ha en förmåga att vara likgiltiga,det stör mig,jag vet att jag har en bra kille,men han är så jävla dålig på att visa känslor,jag vill inte höra när jag berättar att jag är gravid att han tycker det är kul,för han vill ha 2 barn,jag vill höra att han är glad som han var första gången,gud min 1 åring som jag har efter vi försökte i 4 år och tillslut gjorde en insemination är mitt allt och jag vill att han ska ha ett syskon,min kille är en av de snällaste och ärligaste människor jag känner och det var han som ville att vi skulle skaffa barn första gången,men nu känns det som han är nöjd,han ska bestiga Mount Everest och har massa äverntyr framför sig och ett till barn borde komma senare,men vafan jag är 30 nu,jag blev inseminerad efter 4 års försök och nu är jag gravid för första gången i mitt liv på egen hand,jag ser det som (jag är inte kristen..men) jag ser det som att det är meningen,jag vill verkligen ha detta barn,fan vad jag låter bitter,vi formar vårt eget öde,eller hur?

Hihi...kanske ska låta min man läsa det här inlägget

Vet att han kommer vara mer pjoski när jag får mage. Jag kommer inte få bära tungt osv....men småstäda hemma lär han inte börja med

Så har jag också känt när jag nyser, lite skumt! Men jag tror det bästa är att försöka att inte oroa sig så mkt.
Har du några andra symtom? Börjat må illa och så?

Jag är lite konstig i humöret, väldigt trött, sover jämt nu under julledigheten =)

 

Jo det var det. faktiskt, så jag fattar inte vad han håller på med.. om han fått kalla fötter eller så. Vi hade tänkt vänta med barntillverkningen tills april, men eftersom jag har ett vik som går ut sista sep så tyckte jag att det passade bättre att få en liten redan i höst. Sa till min kille att jag skulle sluta med mina piller trots att det var mitt i kartan och se om jag lyckades bli gravid inom 2 månader för annars kunde vi lika gärna vänta tills april och försöka  få en 2012-bebis. Han var knäpptyst och sa ingenting. Sen under veckorna efter så sa han ibland saker som att "ja nu när vi ska bilda familj..." och "här blir det inga barn gjorda" och "sådär kommer du se ut om ett år" (vi såg en höggravid kvinna).

Jag var överlyckligt för att han för en gångs skull var med på det eftersom jag redan gjort 2 aborter :( för att han inte ville. De graviditerna var iof sig inte planerade. Sen när jag säger att han ju visste att jag slutat med p-piller så säger han att han inte alls visste det... alltså nu i början av veckan sa han det. Vi har varit ihop i över 5 år och han är 36 så jag fattar inte varför han aldrig blir redo liksom...
Kan förstå förut när jag var mitt uppe i studierna men nu när jag har jobb inom branchen och allt så förstår jag inte. Han vet att jag längtat efter barn i flera år! Ändå vill han inte låta mig glädjas liksom. Det här gången kommer jag INTE göra abort även om han dumpar mig för det.

När ska man ringa till MVC? Jag har ingen koll alls på någonting känner jag, vet inte ens när man får gå på första mötet?

Är det farligt att promenera när man är gravid för att inte gå upp för mycket i vikt och ha lite flås i kroppen? :)

Jag har plussat och är beräknad till den 9 september. Jag har följt er tråd några dagar men tvekat över att hoppa in eftersom det bara är fyra månader sedan min förra graviditet  som slutade i missfall. Jag har dock bestämt mig för att utgå från att den här graviditeten kommer att fortgå hela vägen för annars känns det som om jag kommer att bli knäpp av noja. Det är mitt andra barn jag väntar då jag redan har en dotter på 4 år.

Jag har värk i livmodern sedan några dagar, och har börjat bli illamående. Jag vill gärna ha något att tugga på hela tiden, men det kan ju vara lite farligt om man inte vill gå upp i vikt direkt. Förra graviditeten gick jag upp 30 kilo och det vill jag för allt i världen undvika den här gången. Det räckte dock med att bara kissa på stickan så hade jag gått upp ett kilo *sucka*.

Är det någon som har nåt tips på vad man kan knapra på som inte innehåller en massa kolhydrater? Just nu sitter jag och knäcker hasselnötter för att stilla det värsta illamåendet men jag har redan tröttnat på smaken...

Jag hade önskat att jag hade en kille som verkligen ser fram emot att få barn. men tyvärr gör ju inte min kille det. Vi har bråkat flera gånger om just det här med att bilda familj. Vi är förlovade , men han tycker liksom att det räcker (jag vill gifta mig nån gång :) ) och vill inte ha barn än tyvärr. Han hade kanske varit redo att börja planera barn i april har han sagt hela hösten. Nu blev ju jag gravid direkt efter p-pillerstoppet (du kan ju läsa om hur allt var i inlägget jag nyss skrev här ovan) och han hade nog inte räknat med det trots att han vet att jag är väldigt fertil.

Jag tycker verkligen att det är "ett tecken" att du blivit gravid på egen hand! Du vill väl inte göra abort?

Förhoppningsvis är han bara rädd och blir redo med tiden men det är ju inte kul att starta så här.
Jag tycker du ska stå på dig och eftersom att du vill ha barnet ska DU glädjas. Förstår att det känns svårt. Jag tror nog han kommer vända när han väl inser att det är ett riktigt barn därinna. Vissa killar verkar inte fatta förens ungen faktist kommer ut.

Nej det är ju bra att träna :) jag brukar promenera ofta och idag var jag och tränade på gymmet. Körde iof sig bara 25 min på trappmaskinen och lite gym (tränade ben, rumpa och mage). Om man är van att träna (har tränat ganska mkt sen jag var 5 år) så är det nog inga problem så länge det känns bra, men om man är ovan ska man ta det lite lugnare. Det är vad jag läst iaf :)