Varför inte donera lite ägg?!

Jag kikar väl in när det är dags-om det blir av med vår "variant".
Kram tillbaks! Till IVF-dagar också förstås!

Det känns för mig som att TS vill slå ett slag för donation....

Ni som skriver att ni inte kan tänka er att donera...

Jag tror att alla som gör ÄD redan tidigare mött/träffats med era (i min värld begränsade) åsikter.
Och ifrågasätts och klagas på och de får redan ta så mycket skit. Så mycket skit att de gärna är anonyma för att inte bli trakasserade och slippa få en massa korkade kommentarer.

Har ni inget positivt att säga så håll det för er själva.

Det känns litet som att jag skulle köpa ett spel.. så har jag en bugg i spelet.
Så jag skapar en tråd som heter: Vilka har  mer det här problemet?

Och 75 personer skriver: Nej, det har jag inte.
(Detta är helt irrelevant att skriva eftersom personen INTE efterfrågar vilka som INTE har problem.) 

Förstår ni vad jag försöker säga?  

Ge blod är ingen ansträngning. Organ ger man efter sin död. Äggdonation är påfrestande och krävande och bör kompenseras.

När min bästa vännina och hennes man inte kunde få barn dök frågan upp för mig. Jag anmälde mig för donation men ratades efetrsom ett av mina fyra barn har aspergers syndrom. Alla i min släkt inklusive mig själv är fullt frisk och jag var under 30 år och akademiker. Och, det är alldeles för ont om donatorer. Jag trodde att det alltid var att köpa grisen i säcken för alla när man får barn men vid donation vill ingen ha ägg från en som jag. Det kändes lite hemskt faktiskt eftersom nästan alla människor bär på alla möjliga defekter som man inte vet om och som kan ligga latent tills man träffar "rätt" i kombination. Man vet ju aldrig vad spermiebäraren har i sina gener. De ratar tom sådana som lider av helt ofarliga åkommor som psoriasis osv..

Sä det räcker alltså inte att vara unga och frisk och ha en skock fina barn om någon av dessa eller någon annan i släkten har någon "defekt". Tänk på det.

Ägg och blod upplever jag som helt olika saker att donera. Blod är en del av dig som kommer att användas för att rädda en annan männskas liv, ett ägg är ju ett barn... det krävs mycket mod och en otrolig empati och osjälviskhet för att donera ägg, jag applåderar er som klarar av det, jag fixar det dock inte.

Jag blev däremot blodgivare tidigare i höst, jag har länge velat göra det men jag har inte kommit mig för innan, och när jag väl tänkte göra det fick jag inte för att jag var gravid, men till sist blev det av, och jag kan verkligen rekommendera det. Ett litet stick och ligga och slappa i en liggstol i 20 minuter och sippa lite lemonad, och vips! du har räddat en människas liv:) också får man en liten present som tack, kanske ett par strumpor eller en liten trisslott, men känslan av att ha hjälpt en annan människa är ju ändå det bästa. kom igen, gör det!

Jag tycker att TS låter lite naiv. "Åk och donera ägg med er, det är inget att vara rädd för!" Riktigt så enkelt är det ju inte? Jag är också för äggdonation i teorin i och för sig, för visst är det beundransvärt med människor som vill hjälpa andra, speciellt med en sådan sak som barn!

Men att donera ägg handlar ju om så mycket mer än att tex lämna blod. Inte nog med att donatorn ska genomgå en aggresiv hormonbehandling, hon ska också klara av det ren psykiskt. Vara ok med att veta att det där ägget kan bli ett barn som kommer att glädja en annan familj oerhört -men som också bär mina gener och som skulle kunna komma att kontakta mig om 18 år. Vad förväntas av en då? Vad kommer mina barn säga om att de har en genetisk (halv-)syster eller bror? Det må hända att de flesta inte söker upp sin genetiska moder, men vem vet?

Kommer jag gå runt och tänka om jag ser någon som liknar mig lite och är i rätt ålder med tanke på när  donationen skedde, att hon/han har gener från mig? Eller kan man bara släppa det och gå vidare med sitt liv?

Mja, hur som helst så är det ju bra mycket mer komplicerat än att bara gå och få det fixat på en kafferast liksom, bara för att man råkar vilja göra en god gärning