Anonym skrev 2010-12-28 20:54:41 följande:
Min storasyster och hennes man kämpade i 2 år innan de fick veta att mannen inte hade en endaste levande spermie. De gick vidare med insemination av donatorsperma. Hon blev gravid på första försöket och lillan är i dag 2 år. Infertkliniken försökte välja en donator som liknade pappan till utseendet och i dag kan tycka att lillan är mer lik syrrans man än syrran... ;)
Vad jag vill komma fram till är att detta har fått mig att inse ett och annat...
Bla att den genetiska kopplingen inte avgör om man är föräldrar eller ej.
Vi trodde att det skulle bli något knas i anknytningen mellan pappan och lilltjejen, men icket, de har varit ler och långhalm sedan dag 1.
Denna lilla tjej är sååå efterlängtad och älskad att jag antar att de flesta barn som kommer till i donations-sammanhang är det. Föräldrarna har kämpat länge, genomgått diverse behandlingar, vet oftast, efter mycket funderingar vad de vill (barnen är dvs noga genomtänkte)
Min systerdotter har allt hon kan tänkas behöva i två närvarande underbara föräldrar och de har beslutat att naturligt prata om att hon kom till med hjälp av "doktorn" och en okänd hjälpsam man, redan från när hon är liten. Så att det inte blir en stor "grej" senare...
Vidare anser jag att det känns lättare då mamman som ev skulle ta emot mitt ägg blir "biologisk" mamma å jag bara genetisk. Dessutom är ju barnet till hälften från pappan. Det är ju lixom inte mitt och MIN mans gemensamma barn.
Jag ger en liten, liten cell från mig. En cell som med en annan mammas kropp och kärlek + hennes mans spermie och kärlek kommer att få en dröm uppfylld. Den totala lyckan jag kan hjälpa ett annat par motiverar mig till att donera mina äggceller...
Och grejen med att ett barn i framtiden skulle kontakta mig skrämmer mig inte. Jag tror eventuellt att de, av ren nyfikenhet, vill se hur man ser ut å så, men inte så mycket mer... Jag tror inte ens att alla framtida barn som kommit till genom donation ens alls kommer att intressera sig för att kontakta den som står för hälften av sitt genetiska ursprung.
Ja ja, vi får se hur det blir... jag är gravid nu med mitt 3:e barn och jag ska ta ett klart beslut när jag ammat denna färdigt. Min syster vill oxå donera framöver, som ett slags hjärtligt tack, för lillan hon fått med hjälp av en främmande mans små celler... (jag gillar uttrycket celler, för det är vad det är!!!)
Tack för att du delar med dig av denna underbara berättelsen. Det känns alltid så fanastiskt att läsa sådana solskens historier, och det ger oss som kämpar hopp.
Och tack för att du funderar på att donera.
Kram,
Tack själv för att du startade en tråd om ämnet...man vågår inte riktigt själv, just för att man får en del skit tillbaka, så i vanliga fall håller jag mig till "ÄD familjen"som är så stöttande...speciellt när man ruvar och är lite extra känslig...Men vissa saker kan man bara inte låta bli att försöka svara på och förklara!
