MrsMurphy skrev 2011-03-21 10:32:45 följande:
Men yippieyeeay då... Var ju bortrest och hade inte full kontroll över maten, gjorde iofs genomtänkta val vid varje måltid och bör ha varit halvhyggligt bra. Sen föll jag dit för chipsen i lördags och eftersom jag ändå hade sabbat så resonerade jag så fint att det fick bli pizza vid hemkomst och tom kyl.
2 KG UPP???? *avgrundsvrål*
Nåde om detta inte är vattenkilon, jag hade ju nått målvikt 1 så nu är det bara att tappert kämpa sig ned igen.

Men du, jag väger mig som sagt aldrig men två kilo, är inte det vad man typ rör sig mellan en helt vanlig vecka/månad beroende på menscykel och vad man har ätit dagen innan och om man har motionerat hårt etc...?
jag inser att jag aldrig skulle klara att mäta mina resultat med hjälp av en våg för att hålla koll på kilon eller till och med GRAM ner eller gram upp måste vara oerhört frustrerande?!
För mig sitter ändå vikten i huvudet. Om jag inte har tränat på ett tag och känner mig lite nere ser jag en småfet konturlös "tant" i speglarna på gymmet när jag kommer in (BLÄH), men efter ett skitbra träningspass (dvs en timme eller två senare) ser jag ett fitnessfenomen med helt OK muskeldefinition för att vara, just det, en tant. Och då har jag knappast gått ner ett enda gram utan då handlar det ju om hur man uppfattar den kropp man faktiskt har.
Om jag vägde mig nu och upptäckte att vågen numera står på 70 kg fast jag i 15 års tid sedan jag slutade väga mig har inbillat mig att min "normalvikt" är 65 och min "idealvikt" som jag har när jag tränar hårt och sköter mig är 60-62 (dvs som det var när jag var 20 år) så skulle jag säkert bli jättebesviken och börja nojja över siffran "70" fast jag är 100 ggr mer nöjd med min kropp NU än jag var då och i minst dubbelt så god form!!!
K