missypissy skrev 2011-04-10 20:45:07 följande:
Angående ex och barn och sånt där:
Skönt att det finns fler med samma tankar som jag! Det gör mig väldigt ledsen att läsa om barn som hamnar i kläm för att föräldrarna inte kan hålla sams. Nu är min exsambo inte pappa till Tilda, men de har levt tillsammans under lång tid och de älskar varandra. Och vi är fortfarande en familj, om än en lite ovanlig sådan.
Även Tildas pappa och hans flickvän är förstås vår familj, och vi har alla väldigt bra relation och tycker mycket om varandra. Med tanke på de många trådar jag läst om styvmammor som inte tycker om sina barn är jag innerligt tacksam över Tildas bonusmamma, som älskar henne och gör allt för henne. Hon är fantastisk! Och min exsambo likaså!
Tilda brukar säga till mig: "Tänk mamma, så MÅNGA jag har som älskar mig!" Och det gör mig så glad att höra, för hon ser inte vår familj som trasig eller förstörd, hon mår inte dåligt över att hennes mamma och pappa inte lever tillsammans. Hon känner tvärtom- hon har massa bonusar (extrafarmor, extrakusiner, extramostrar o.s.v.) som ger henne kärlek, och hon är trygg med dem alla. Hade vi däremot bråkat eller pratat skit om varandra hade hon så klart påverkats och säkert mått jättedåligt. Det FINNS faktiskt lyckliga separationer, men det är föräldarnas ansvar att det blir så!
(Sen är det så klart lätt för mig, ingen av mina två separationer har berott på svek, otrohet eller liknande, så det finns inga öppna, blödande sår. Jag är medveten om att det inte är lika lätt för andra, men för barnens skull måste man försöka läka och gå vidare tror jag.)
Oj vad jag skriver, och oj vad OT det här är, sorry.
OnT igen då:
Jag är så jäkla illamående idag, har inte klarat att äta middag än... Antar att jag har druckit lite för mycket kaffe, har suttit och skrivit hela dagen och då hinkar jag ofta i mig. Ska försöka fixa till lite mat, är inte alls särskilt sugen men nåt måste jag nog ha i mig. Men vad? Lite ost kanske, det är ju alltid gott....
Känner bara så här:
yena: Tråkigt att läsa om din mammas man och din bror ... Fy vad jobbigt. Maken och jag var på väg att separera ett tag. Eller jag var på väg för jag mådde inte bra och trodde jag behövde vara själv. Jag kom ur svackan tack och lov innan jag bestämt mig för att separera. Vi diskuterade en del hur vi skulle göra med sonen och hur som haver kom vi fram till att han aldrig ska behöva lida för att vi separerat. Jag skulle t.ex inte haft råd att ha bil och den skulle maken betala då isf (lånet). Nu blev det aldrig så som tur var
OM vi nu separerat och jag skulle träffat en ny och han inte skulle gått ihop med min son hade jag avslutat. Min son är den viktigaste i mitt liv och han prioriteras högt. Alla ska må bra och trivas är min tanke.
o kanske om det fanns nån mer som va som jag...