Varför väljer man frivilligt bort barn?

Orsakerna är många, tex:

Man är INTE egoist och inser att man inte skulle bli någon bra förälder Man vill inte sätta fler barn till den här världen för att den ser ut som den gör Man tycker inte om barn För att man har en sjukdom eller dylikt som riskerar att bli värre om man blir gravid och föder barn Man har en genetiskt överförbar sjukdom (allvarlig) som man inte vill överföra till sina barn och som inte kan upptäckas förrän när barnet redan är fött Man tror till motsatts till dig att nackdelarna överväger fördelarna och man vill inte chansa på att man har fel Man är rädd för att trots att man gör allt för sina barn att det går åt pipsvängen för dom ändå Man är rädd för att man skaffar barn och sedan när de blir äldre inser att de val som förälder, som man trodde var de bästa för barnet i längden inte var det
Sedan så är ju frågan, finns det några icke egoistiska skäl till att SKAFFA barn? Jag kan då inte komma på ett enda... Kan väl tillägga att jag har barn...

För mig har det aldrig varit en självklarhet att skaffa barn, och har aldrig haft nåt bebissug eller nån stark längtan. Sen när tiden var på upphällning bestämde jag mig för att försöka skaffa ett och fick en son som jag älskar över allt annat på jorden givetvis. Jag resonerade som så att man nog inte skulle ångra ett barn man väl fått, men kanske på ålderns höst ångra bittert om man valde att INTE skaffa barn, så sagt och gjort....

Man känner och får mer kärlek och glädje än man kunnat föreställa sig genom ett barn, men å andra sidan förlorar man en del, sin frihet, rätten till sitt eget liv + all den ångest och oro man får brottas med av rädsla att nåt ska hända barnet nåt, att nåt ska hända en själv. Kommer man att vara en bra mamma, kommer ungen att börja knarka eller drabbas av hemska sjukdomar eller olyckor etc. Allt sammantaget skulle jag vilja säga att det lyckomässigt är ungefär plus minus noll vs att ha barn och att inte ha barn.

För att man har 0 och inget intresse av att skaffa barn, man har ett liv där barn inte får plats.

Jag valde det första alternativet. Jag ser inte hur ett barn skulle berika mitt liv.

Dessutom kan det inte vara så svårt att förstå att vissa frivilligt väljer att inte skaffa barn, det gäller bara att ha förmågan att tänka utanför sin egna tankesfär.

Förstår faktiskt inte vad du pratar om. Finns inget förakt i TS,

citera det isåfall och visa mig. Jag hittar inget "nerhackande"

Jag tror vissa väntar på rätt tillfälle, men att det aldrig kommer och att det kanske sedan blir försent...men vet inte om det klassas som att frivilligt välja bort barn?

För att man kan ha ett lika bra liv utan barn För att man inte vet hur det är att ha barn och därför inte inser vad man missar För att man är ego, bryr sig bara om sig själv och vill inte ansvara för någon annan Något annat skäl. Vad det nu kan vara...
1) okej där är inget föraktfullt
2) "därför inte inser vad man missar"
3) "ego, bryr sig bara om sig själv och inte vill ansvara för någon annan"
4) "vad det nu kan vara", det låter jätteföraktfullt
Tur att vi fått några sakliga svar iallafall, det är bra för jag kan inte komma med något just nu.

Dina svarsalternativ suger håriga mammutkulor.

Känner till fem par och i tre av fallen är den anledningen psykisk instabilitet, antingen hos personen själv eller att man har många i släkten som har psykiska problem och detta är/kan vara ärftligt.
De har helt enkelt bestämt sig för att de inte bör ha barn, för allas skull.

I det fjärde fallet är anledningen att man hittat varandra först efter 40 och tycker att man är för gammal för att bli förälder, plus allmän oro över att inte bli en tillräckligt bra förälder.

I det femte fallet har en person bara aldrig velat ha barn, och partnern får antingen rätta sig efter det eller hitta någon annan.

Jag tror fan det ekar här på FL.....