minjalin skrev 2012-01-05 09:26:04 följande:
Man klarar mer än man tror :) Vi är ju gjorda för att föda barn :p Nä så jag eller Gustaf får säga det. Jag har perioder när jag nojar för det och sen lugnar min bm mig så då kändes det inte nödvändigt att det skulle stå med, men nu är jag nojig igen för det. Vad menar du att dom blir stressade av? EDA eller läget? Jag hade inte EDA med Leon och förlossningen gick snabbt men han var stressad ändå. Men då var det skönt att dom hade koll. Och han mådde kanon när han kom ut. 9 av 10 på apgar-värdet. Jag vet inte vad som hände egentligen, men vet att jag och Gustaf låg och funderade på siffrorna för hjärtslagen, för om jag inte minns fel sjunk dom varje gång jag fick en värk och vi undrade om det var mina eller bebisens och om det skulle vara så. Sen kom snart bm in och sa nåt om att hjärtslagen inte riktigt såg ut som dom skulle och att hon ville byta maskin för det kunde vara maskinen som mätte fel. Så bytte hon men det visade likadant och då förklarade hon att hon ville ta hål på hinnorna så hon kunde sätta en skalpelektrod istället för den visade bättre. Så då gjorde hon det och sen såg allt bra ut. Men i journalen står det nåt konstigt om "flera konstiga variabla decimaler" eller nåt sånt men jag litade fullt på vad hon höll på med och blev inte så orolig utan kände att hon hade koll. Likadant när vattnet gick när hon tog hål och hon sa att han bajsat lite, då tänkte jag bara att "jag koncentrerar mig på att föda barn och hon har koll på bebis" :P
Många säger det men jag minns inte smärta när huvudet gick igenom. Minns inte smärta med krystvärkarna heller även om det såklart gjorde ont allting säkert men minnet av hur starka krystvärkarna var tar överhanden. Var inte alls beredd på att det skulle vara sån stark reflex som bara tvingade en att krysta. Var som en magsjuka baklänges och jag minns mer att jag snabbt blev utmattad och inte orkade mer och att varenda muskel i kroppen värkte men kroppen bara tvingade mig att krysta 1 timme ändå. Som när man är magsjuk och det inte finns nåt mer att spy upp och magmusklerna värker men kräkreflexen bara fortsätter. Så jag tror minnet av det förträngt minnet av smärtan :P Sen hade man nåt att göra till skillnad från innan när det bara var att ligga och andas och man kände varenda liten del av smärtan. Sen när huvudet kom igenom så minns jag bara att det spände nåt fruktansvärt och att rädslan för att spricka illa var värre än rädslan för smärtan så jag bara sa om och om igen "jag känner att jag kommer spricka, jag känner att jag spricker" typ för att det spände så :P Men alla säger att det svider väldigt mycket så det gjorde det säkert men jag minns det inte :P Jag fasar i alla fall för det för det är så läskigt när det spänner så och hela hjärnan säger åt en att inte trycka på medan bm tjatar om att man ska trycka på hur läskigt det än är typ, men samtidigt är det som sagt en väldigt liten del av hela förlossningen :)
Jo det har du rätt i! Det är nog bara att man inte vet hur det känns som man blir lite skraj tror jag ;)
Skriv det ändå om du känner dig nojig för det. Det är ju dina känslor som ska med där i brevet.
Jo skalpelektroden, kan bebisar bli stressade av den också?
Skönt att han mådde bra hela tiden och att de hade en sådan koll! Hoppas de har lika bra koll här uppe också. Hm okej så de kan mäta så olika alltså? Elektroden och CTG(heter det va?).
Skönt också att du kände att du kunde slappna av på det sättet :)
Låter för mig som en läskig känsla när du beskriver hur du kände. Men förstår ju att det är annat när man väl är inne i det såklart. Kräktes du när han åkte igenom det där partiet av bäckenet? Ja det där svidandet har jag också hört talas om.. men man kanske är ganska så bedövad så man vet inte vad som händer också kanske? Hihi tur det ;)
