Fattar mig ej på vissa fattiga

Jag betalade aldrig någonting hemma eller något som jag behövde vare sig det gällde student eller övrigt, ex kläder nöjen osv osv. Jag började jobba extra när jag gick tredje året och dessa pengar spenderade jag som jag själv ville och sparade såklart. Så den dagen som jag flyttade hemmifrån så kunde jag köpa precis det jag ville ha i mitt första hem :) 
Men jag minns en kille som gick i min klass då vi skulle ta studenten som inte skulle få några pengar hemma så han skulle inte ens kunna gå ut och äta med klassen på en avslutningsmiddag, jag tyckte det var hemskt synd om honom! Han var inte speciellt snäll utan var en riktigt stöddig typ men ändå kände jag att nått skulle vi kunna göra! Så jag och min vän frågade honom om vi kunde få betala för honom, han blev så glad! Han berättade för oss två att han hade de mycket svårt och jobbig hemma, antagligen det som gjorde att han var stöddig och lite småelak!
MEN alla föräldrar har olika möjlighet att ge sina barn! Säger inte att någon är mer eller mindre lottad för det!

Fast jag förstår visst, även om det är tragiskt. När livet suger vill man unna sig något för att lysa upp sin erbarmliga tillvaro och SKITER i hur man ska lösa det längre fram. Dessvärre kommer ju surt efter.

Sen har vi ju i Sverige fått en mentalitet att alla "förtjänar" att ha en viss standard. Det kan man ju tycka vad man vill om, men vissa människor ser till att få den standarden vare sig de har råd eller inte, på kredit om inte med kontanter. Och ribban för vad den där "normala" standarden som alla borde ha höjs hela tiden.

Mitt barn ska inte behöva betala sin student själv. Jag fick betala min student själv trots att jag har föräldrar med god ekonomi och jag tycker fortfarande inte att jag lärt mig något vettigt av det. Jag hade höga betyg från gymnasiet och tycker ärligt att mina föräldrar kunde ha tagit den sista stora utgiften för mig för att fira och gratulera mig till studenten.  Säkert var det en del av deras uppfostringsfilosofi, men där tycker jag den gick snett ärligt. Mitt barn ska inte överösas med onödiga pengar och prylar om vi har råd, men vissa utvalda saker ska det inte sparas på för honom. Studenten (förutsatt att han faktiskt tar studentexamen, godkänd i alla ämnen) är en sådan sak.

För några år sedan blev jag av med jobbet. Jag hade en sambo som var arbetslös och inte hade rätt til A-kassa (han hade jobbat utomlands och var nollad när han kom hem).

Jag hade jobbat deltid och fick alltså ingen hel A-kassa. TROTS detta lyckades jag försörja oss två. Vi köpte maten i fyra olika affärer och köpte alltid lockvarorna. Frukten var billig på ett ställe, grönsakerna på ett annat.

Vi hade inte råd med tunnelbana, så enda gången vi var i stan så gick vi in dit (7 km) och sen 7 km tillbaka (bra motion)

När vi fikade delade vi på en kaffe för 5 kr på McDonalds.

Jag är jäkligt stolt över mig själv, att jag lyckades försörja oss på nästan ingenting. Men nu hade vi inte barn. Hade vi haft det så hade jag svalt stoltheten och gått till soc.

Om man är inte missbrukare INGEN är fattig i Sverige. svenskar har ingen aning vad fattigdom är: fattigdom är i afrika när man gläds åt en säck ris eller i Bali när man bor på soptippen, eller i indien när man bor i kåkstaden. Folk som har ingenting att äta och ingenstans att sova.  Socialbidrag 3800 per person plus el och hyra är en massa pengar, ingen behöver gå hungrig för dessa pengar.