Behöver barn konsekvenser?

För det första tycker jag att konsekvenser och straff är två helt olika saker. Alla människor på hela jorden får ta konsekvenserna av sina handlingar, både bra och dåliga konsekvenser. Straff är däremot sällan något som hjälper vare sig stor eller liten.
Däremot är det lätt att man blandar ihop de båda, eller använder straff av bara farten, trots att det inte hjälper (inklusive jag själv).

Jag kör inte med straff som du beskriver. Att barnet få gå in på sitt rum, sitta i ett hörn eller en trappa i 3 minuter ellertime out och allt som finns.

Däremor blir det konsekvenser om man inte lyssnar eller gör "fel".

Ex om dottern kastar med en boll inomhus och något går sönder får hon hjälpa till att städa upp det. 
(Det har aldrig hänt, men ett exempel)

Jag pratar oftast med min dotter, skriker sällan, om det inte verkligen behövs.

Anser ni att det är ett straff att ställa bort cykeln under en dag om man sagt till att hon ska cykla bredvid mig och hon inte lyssnar? Det anser jag är konsekvensen av att man inte lyssnade och då åker cykeln in, inte för att vara dum utan för att visa att det inte är acceptabelt att cykla 30 m framför över vägen och inte höra vad jag säger. 

Kan bara hålla med föregående skrivare. Klart att det man gör får konsekvenser, det gäller både barn och vuxna och då allt man gör. 

Straff och belöning är en annan sak. Jag tycker att belöning ska vara för något trevligt, långsiktigt men straff, det kan jag nog inte se meningen med även om jag säkert använder det själv utan att tänka riktigt klart. Så straff är väl också en långsiktig sak då man säger att du får inte följa med dit om du inte äter upp din mat.

Det du talar om, TS, är straff, och det behövs inte, nej. Konsekvenser är en helt annan sak. Det är en naturlig och/eller självklar följd av barnets handlande (någon förklarade det så här: Straff är något man gör och konsekvenser är något som blir).

Straff är en kortsiktig grej, och jag kan förstå att många använder sig av det för att skrämma barnet till lydnad just nu - i dag. Det går ju nämligen inte på en dag att "tala tillrätta" eller att vara en god förebild, utan det är någonting långsiktigt. Jag har gärna det där långsiktiga perspektivet på barnuppfostran, så jag påstår att det går alldeles utmärkt att uppfostra barn utan något som helst straffande.

Tack så mycket för era svar . Själv tycker jag att skillnaden mellan straff och konsekvens är hårfin ibland. Att ställa undan cykeln som Jennifer beskriver tycker jag är en konsekvens. Men bryr sig barnet om skillnaden? I barnets ögon kanske det är ett straff, vad vet jag.  Och vilken konsekvens skulle ni tex. ge en sexåring som slår sitt lillasyskon rakt i ansiktet och inte slutar vid tillsägelser. En sexåring behöver man ju inte lära att man inte ska slåss utan en sexåring ska ju redan kunna det. Många skulle kanske köra in barnet på sitt rum och hävda att det är en konsekvens (om man slåss kan man inte vara med i gemenskapen). Men i barnets ögon är det säkert ett straff?

Själv så tror jag också på att man i första hand försöker ha en dialog med sitt barn och försöka förstå vad som ligger bakom ett "dåligt beteende". Att enbart "stävja" dåliga beteenden eller belöna fram bra beteenden kan kanske göra så att man missar viktiga ledtrådar till vad barnet verkligen behöver. Men det jag undrar över ibland är om det verkligen räcker att ha en dialog med barnet? Vi har tex. en femåring som slåss dagligen. Han slår mig och sina syskon. Han lyssnar inte på tillsägelser. Vi har försökt att bekräfta honom och givit honom många möjligheter att förklara vad som är fel och vad han känner och varför han måste slåss. Han vet också mycket väl att vi inte tolererar att man slåss. Ibland ger han en förklaring som tex. att han är arg för att hans lillebror stänger av TVn eller tar hans saker. Ibland är han arg på mig för att jag inte hjälper honom lika mycket som syskonen. Jag tycker att det är helt OK att vara arg för sådana saker och det säger jag till honom. Men självklart får han inte slåss när han blir arg och det har jag också talat om tusen ggr. Ändå så slutar han inte utan fortsätter att slåss. Eftersom vår son inte slåss på förskolan så tror jag inte att det handlar om bristande impulskontroll. Skulle konsekvenser som att bli skickad till rummet hjälpa honom att sluta slåss, eller tom straff som uteblivet lördagsgodis? Vad är era uppfattningar om detta? Vi hade denna diskussionen på jobbet idag och där tyckte majoriteten att konsekvens (bli skickad på rummet) eller tom straff (uteblivet lördagsgodis) var nödvändigt i denna situationen. Jag tyckte att det var intressant att så många tyckte att det var självklart att skicka in barnet på rummet alternativt dra in på godiset.

Lövet2: OK, det var en bra förkllaring på skillnaden mellan straff och konsekvens. Att bli skickad på rummet är helt klart ett straff i så fall.

Ja för hade jag ställt undan cykeln en vecka och hotat med att hon inte får cykla mer. så hade et varit ett straff anser jag. Men jag kör inte med det. Hon vet att det blir konsekvenser om man inte lyssnar.
 

Dra in lördagsgodiset skulle ju inte funka som straff här, då vi har varannan vecka och hon då skulle bli utan godis här men inte hos pappan. Så det "straffet" funkar inte. Kan ju  inte direkt säga att "du blir utan lördagsgodis 1 månad".. hon skulle ju bara skratta och tala om att hon är hos pappa på lördag och där får jag godisa

För mig är en konsekvens den naturliga reaktionen på något - om man slänger ett glas i golvet blir det blött, om man river sönder en bok har man ingen bok etc. Och om man slår på sin mamma blir hon arg.

Det jag GÖR är ett straff. Min son uppfattar det som ett straff, och det är upp till mig att se till att straffen är rimliga och omedelbara. Det vanligaste som händer här hemma är att vi blir arga på varandra och det är obehagligt men går över och så får man prata om saken. Om min son missköter saker som i exemplet ovan med cykeln eller om han går omkring och viftar och bankar med en pinne, så tar vi undan saken ett tag och provar igen senare. Det uppfattar han som ett straff men jag tycker det är helt ok, faktiskt.

Om han skulle slå sin lillebror skulle jag nog bli skogstokig (storebror är sex år och lillebror en månad så styrkeförhållandet är inte precis jämlikt) och skälla och skrika och skicka storebror ut ur rummet tills jag lugnat mig - han skulle inte få vara med på ett litet tag. Sedan skulle jag såklart försöka ta reda på varför han slogs och prata med honom och övertyga honom om att lillebror kan ta skada etc etc i all oändlighet - men det är ju inget straff utan att ta tag i problemet och förebygga att det händer igen.

 

Skämsstolar osv är alldeles för utstuderade straffmetoder för att passa oss. Jag försöker hantera konflikter på ett sådant sätt att han lär sig något - vi kommer ju att fortsätta ha konflikter och när han är femton funkar inte en skämsstol, det är lika bra att öva på att diskutera, kompromissa och gräla redan nu.

Ett straff eller konsekvens ska enligt mig vara relaterat till händelsen och vara här och nu för mindre barn. För inte kommer dem ihåg eller förstår varför dem inte får äta godis på lördag eftersom han/hon slog lilla syster i onsdags... inte rellevant alls.