Vi fick vårt missfall för 15v sedan och jag sörjer fortfarande, kan liksom inte komma över Smurfs bortgång och tänker hela tiden varje fredag då jag skulle passerat ny vecka! Nu blev vi gravida med Ivf efter 3år med barnlöshet så därför kanske det är jobbigare. Finns det fler som sörjer???
Man ska inte försöka jämföra sin sorg och förlust med någon annan. Visst finns det alltid folk som har drabbats av värre och hemskare saker, men det gör inte ens egen förlust lättare. Det är bara att sörja ut och prata om det hela med människor som man litar på och kan förstå.
Jag skickar en massa styrkekramar till alla er som drabbats av missfall! Det kommer kännas lättare om ett tag, även fast man bär med sig sin sorg och förlust länge efteråt!
/Julia
milljor: Det är vanligt med mf i v 5-jag fick ju då oxå! Men vi får kämpa vidare, någongång ska det ju lyckas! Tänker på dig
Kram
Hur har det gått för er i den här tråden? Träffade själv mitt livs kärlek sent i livet och vi blev snabbt gravida. Var så lycklig att det gick att blir gravid trots att jag var "gammal" och såg fram emot att vara gravid och äntligen få bli mamma. Men i vecka 14 kom en blödning och det visade sig att fostret dött i vecka 8-9 någon gång. Kände mig så lurad av kroppen som inte reagerade direkt när nu något var fel. Blev gravid igen och samma scenario. Blev helt knäckt med panikångest och mådde väldigt dåligt. Hade lyckligtvis lätt att bli gravid och tredje gången gick vi hela vägen, kanske med hjälp av medicinering, och vi har nu en underbar dotter. Men graviditeten var en enda lång skräck och sorgen över de förlorade barnen finns kvar. Det tog tid efter förlossningen att känna riktig glädje, vilket i sig var en stor sorg. Kommer aldrig bli som förr igen tror jag och har man inte upplevt det själv går det inte att förstå hur det känns. Har förlorat en del vänner på vägen tyvärr. :(
Du är inte ensam. Jag fick ma i v12 för några v sen. Och tänker fortfarande på det.. Tror det tar den tid det behöver. Stor kram till dig
Jag har sörjt varje MF/MA - alla 5 avverkade. och är nu mitt uppe i nr 6.
Det måste få ta tid! Man måste få sörja. För min del har jag repat mig igen efter en period av depp och jag har hanterat det väldigt olika beroende på hur min grundstatus har varit just då.
Alla barnen bär jag med mig inom mig, men sorgen är inte längre nattsvart. Konstigt nog har den bleknat lite.
Nu har jag välsignats med 2 friska barn och jag är oerhört lycklig och tacksam! Trots det så sörjer jag det barnet jag håller på att mista nu alldeles oerhört! Det går inte att beskriva. Det blir nattsvart när det är svart på vitt att barnet inte kommer att bli en del av vår familj!
kram
Även om det inte alls är roligt med missfall så är det skön att se att det finns andra i vår sits.
I Söndags trodde vi att vi hade ett friskt litet pyre i v. 17, men natten till Måndag fick jag så ont i magen så vi fick åka in akut och göra UL (det första.) Ul visade att pyret bara var nån vecka gammalt när det dog, men ändå har graviditeten fortsatt, fick bröstmjölk förra veckan, har haft foglossningar och varit sjukskriven i sex veckor för att jag mått sa illa.
Jag känner mig så lurad! Här går man och tror att allt är bra, medan det inte varit bra på jättelänge :( Blev inlagd och fick först tabletter för att stöta ut lilla pyret, men det fungerade inte, gjorde bara ofattbart ont. Blev istället sövd och skrapad. Nu känner jag mig så tom. Kom hem sent inatt, och nu på morgonen när jag kommer upp så ligger det nyinköpta barnkläder och en filt på köksbordet, och i garderoben finns mammakläder...
Hur orkar man fortsätta? Hur har ni andra funnit styrka att blicka framåt? Jag är så tom och ledsen..