Vi fick vårt missfall för 15v sedan och jag sörjer fortfarande, kan liksom inte komma över Smurfs bortgång och tänker hela tiden varje fredag då jag skulle passerat ny vecka! Nu blev vi gravida med Ivf efter 3år med barnlöshet så därför kanske det är jobbigare. Finns det fler som sörjer???
[quote=71337559][quote-nick]zebra skrev 2013-10-09 20:21:48 följande:[/quote-nick]Hej! Jag har försökt läsa alla inläggen på denna sida och jag lider med er alla (även dem jag inte läst). Att drabbas av det här är något oerhört jobbigt. Så som någon anonym kommenterade "sitter med om mage och brustet hjärta"..jag kunde inte låta bli att fälla en tår när jag läste det..så sant. Jag tappade mina graviditetssymtom i mitten på vecka 10, det är min första graviditet men jag började misstänka att fostret var dött på direkten. På måndagen började jag ha kramper i livmodern och fick en blödning på kvällen. Jag har inte överraskad och tog det bra, dock blev min man riktigt ledsen. Jag fick rådet av gyn att invänta missfallet. När jag ringde igen på morgonen bad en orolig barnmorska att träffa mig samma dag för undersökning..dock fick jag träffa en läkare som fann fostret dött sedan vecka 10. Jag ville inte ha cytotec och inte heller skrapning, jag bad dem låta mej vänta i 5 dagar. Idag eftermiddag hade jag inga värkar fram tills slemproppen och vattnet gick. Då satte jag mig på toa och väntade. Tacksam att jag slapp cytotec, skrapning och större blödningar eller värre smärta. Efter missfallet blev jag glad att det var över men nu börjar min stora sorg att träda fram. Vad som sårar mig mest nu är hur alla förväntningar försvann i avloppet . Men värst är att de människor som ringde mig och gratulerade första sekunden de hörde att jag väntade barn inte hört av sig eller undrat om jag mår bra när de fick höra att jag fått missfall sedan måndagen. Förlåt att inlägget blev långt men det här är ett sätt för mig att ventilera...
hade jag vetat att nån haft missfall veckorna innan skulle jag inte vräkt ur mig nåt sånt lixom blev riktigt ledsen.. Låg inne på sjukhuset och precis genomgått ett missfall så fick jag veta att prinseessan madeliene skall ha barn,,, kan ju inte glädjas åt hennes då..
Hej!
Jag läser era inlägg och lider med er! Själv gick jag igenom det ofattbara i helgen. I v 17+0 får jag värkar, fostret hade dött i v 13 någonting. Eftersom det hade gått så lång tid så hade vi hunnit berätta för väldigt många, inklusive jobben. Det misstaget gör jag inte om! Jag kommer inte heller våga bli gravid snart igen, även om jag skulle vilja.
/J
inget roligt alls... Jag beklagar ditt... Vet precis hur du känner.. Kram till dig
Hej!
Sitter här vaken mitt i natten med mina tankar!
Vaknade förra torsdagen med en blödning, inte så att det rann ner i toastolen utan det kom på pappret. Blev naturligtvis orolig och ringde min BM, hon svarade att om det inte var mer så är det säkert ingen fara, eftersom det händer att man blöder under en graviditet. Hon skrev upp mej till en tid till läkaren på tisdagen så att det kunde kolla upp det, samtidigt som hon sa, att börjar det igen så får du söka akut.
På fredagen var det bara en brun flytning, men på lördagsmorgonen kom det blod på pappret igen och jag kände av att det "drog" på vänster sida.
Sambon hade åkt 50 mil bort, till Stockholm på en grabbresa, på torsdagsmorgonen, och skulle inte komma hem förrän på söndagen, så jag jag ringde 1177 själv, och fick rådet att åka in direkt till akuten.
Väl där i v. 13+5 konstaterade två läkare att fostret slutat leva i v 11-12 men att det fortfarande var kvar. Naturligtvis bröt jag ihop. Eftersom sambon var iväg beslutades det att vi skulle ringa på måndagen för att få en akuttid. Tur att min bästa vän visste om det, så hon kom och höll mej sällskap.
Sambon kom hem på söndagen, helt förtvivlad över att han inte hade varit hos mej när jag behövde det som mest. Han hade brutit ihop i Stockholm. Vi hade bara talat om graviditeten för 3 personer eftersom vi ville avvakta tills vi hade gjort fostervattenprovet den 17 oktober. Så grabbarna som var med visste inget, men hade ställt upp till 100%.
I måndags ringde vi sjukhuset, och fick en tid till läkaren på tisdagen. Där konstaterades det att blödningen stannat upp, så de tyckte att jag behövde opereras. Så det var jag och gjorde igår.
Just nu känns det bara tomt! Jag har haft två missfall tidigare, men kan inte minnas att det var så här jobbigt. Det beror kanske på att sambon inte är hemma och att jag fick ta emot beskedet själv...
Jag är 41 år och vi hade bestämt att vi försöker att bli gravida tills efter semester, sen lägger vi ner försöken., och så tog det sej och blev en semestergraviditet.
Jag har tre ungdomar sen innan, men min sambo har inga barn.
Vi har pratat jättemycket denna veckan, sambon sjukskrev också sej, så vi har tagit hand om varann denna veckan. Vi har kommit fram till att vi så gärna vill ha ett barn tillsammans så vi kommer att göra ett försök till, när detta har fått lägga sej
Oj, det blev ett långt inlägg, hoppas att ni orkade läsa!
Jag fick missfall i v13 för ca 2 år sen o det tog väldigt lång tid för mig o återhämta mig. Fostret hamnade i toalettstolen men inget annat ville ut så jag blev skrapad o tiden på sjukhuset var så hemsk. De var jätte trevliga men jag var så ledsen. När jag blev gravid igen så var jag så rädd att nåt skulle hända så jag njöt inte av graviditeten o var riktigt nojig. Allt gick bra o nu har jag en bebis på 4 mån men jag kommer nog alltid sörja det barn jag aldrig fick.
Hej Amazon, och alla som svarat i tråden!
Det är så hemskt att läsa alla inlägg, all smärta som strålar ur varje ur, all längtan som dött och runnit ur er. Jag sänder er alla stora kramar!
Jag har själv gått igenom detta fruktansvärda, men det var ganska länge sedan, 12 eller 13 år (ni ser, jag minns inte ens exakta årtalet!
) så det är inte lika "färskt" som era upplevelser. Dock var det naturligtvis upprivande när det hände!
För mig var det så att det var en oplanerad graviditet, pappan ville absolut inte ha barn. Jag åt p-piller, men de måste ha "failat" av någon anledning.Jag kan tillägga att jag redan hade ett barn, det var likadant där: Jag åt p-piller men inte hjälpte det. Jag kanske är väldigt fertil.
Dock är jag inte vidare bra på att vara gravid. När jag väntade första sonen hade jag väldigt mycket blödningar, fick ligga på sjukhus flera gånger för att läkarna trodde jag skulle mista honom. Till slut satte förlossningen igång på allvar tre veckor innan utsatt datum. Det här kanske ses som en utvikning, men det är viktigt i sammanhanget tror jag, därför skrev jag det.
I alla fall, tillbaka till missfallet. Pappan (inte min sons pappa) ville alltså inte ha barnet. Vi hade väldiga gräl där han krävde att jag skulle göra abort och jag vrålade, skrek och till och med slängde lite möbler (dock inte på honom, tack och lov!) medan jag försäkrade honom att någon abort kom inte på fråga. Jag tänkte föda det här barnet!
Men ganska tidigt fick jag jag blödningar. I början var jag inte så orolig, hade ju haft det med första sonen och tänkte att det gick ju bra där till slut så det skulle det nog göra nu också. I vecka 14 var vi på ultraljud (fick ett tidigare p.g.a blödningarna) och allt såg bra ut. den lill* krabaten dansade runt och "vinkade" där inne. Pappa, som motvilligt följt med, såg faktiskt smått fascinerad ut.
Nu minns jag inte om det var samma kväll som ultraljudet eller kvällen efter, men jag vaknade och var jättekissnödig. Krånglade mig ur killens säng och skulle gå på toa. Då känner jag hur något bara forsar ur mig, först vätska och sedan en stor "klump". Jag förstod direkt vad det v ar frågan om, men av någon anledning väckte jag inte killen utan gick bara ut ur hans hus och in i hans föräldrars (han och hans bror bodde i varsin stuga på föräldrarnas tomt) och in på toa. Tror jag hade någon naiv förhoppning att et kanske bara var koagulerat blod som glidit ur mig.
Men den förhoppningen grusades förstås. I trosorna låg fostret, en "pyttemänniska". Jag fick panik och skrek högt på min killes pappa, som yrvaket kom rusande och undrade vad som stod på. Jag skrek åt honom: "Hämta Xxxx, Hämta Xxxx!" Han satte iväg och hämtade min kille, som kom risande och frågade, innan jag hunnit säga något: "Är det något med mitt barn?" Då insåg han nämligen nämligen att han ville ha det här barnet, han också... Jag kunde bara nicka stumt. Min kille föll på knä och och började säga högt, samtidigt som tårarna rann nerför hans kinder: "Det är mitt fel, jag sade att jag inte ville ha det och det dog, det är mitt fel..." Det var lika hemskt att se och höra som själva missfallet.
Oj förlåt, jag svävar ut i lite väl detaljerat berättande lite här, händelsen blir så levande i mitt minne att det känns som det var i natt det hände.
På morgonen letade vi upp en liten ask och begravde vårt barn i min killes trädgård. Helt emot alla regler, jag vet, men det var vad som kändes rätt att göra.
Det giuk några dagar då jag blödde väldigt mycket, men det var väl normalt efter ett missfall tänkte jag. När blödningarna inte ville upphöra utan snarare blev värre åkte jag till gynakuten där det konstaterades att det fanns rester av missfallet kvar i livmodern. Jag blev sövd och skrapad. När jag vaknade hamnade jag på samma sal som två tjejer som gjort abort, och låg och pratade om hur skönt det var att "fått det avklarat".Hade jag inte varit så svag hade jag nog flugit upp och klippt till dem,det var verkligen hemskt att höra just då. Vi hade väldigt ont alla tre, de som skrek och gnällde högst var de två "aborttjejerna". Sjuksköterskan kom in och skällde ut dem: "Här ligger en kvinna som just fått missfall, och ni ligger här och pratar om hur skönt det är att ha fått era aborter avklarade. Nu får ni lugna er lite, ni får er medicin när jag har tid!" Naturligtvis fick hon inte säga så, men hon var upprörd. Hon kom och viskade till mig: "Jag är ledsen att du måste dela rum med de här, men det finns tyvärr inget annat." och så tog hon upp en spruta med smärtstillande och gav mig. De andra fick vänta ett tag. Som sagt, självklart fick hon inte göra så, men de var så paffa över hennes utskällning att de inte kom sig för med att klaga hos någon!
Oh well. tl; dr, men det var min berättelse. Den v ar inte riktigt slut där ock. JAg fortsatte blöda så de fick göra en skrapning till några veckor senare. Några år senare träffade jag min nuvarande make och blev snabbt gravid (dock planerat denna gång). Samma sak där; blödningar under graviditeten, nära att föda barnet i v 25. Till slut blev det akutsnitt i v 32. Efter det fick jag inte skaffa fler barn, det skulle vara för farligt. Då var jag 37 år gammal och tyckte jag skulle vara nöjd med mina fina två pojkar, men någonstans långt inom mig var jag ledsen. Visst, jag var nöjd, men beslutet om huruvida man vill ha fler barn eller ej ska ju vara ens eget, man vill inte att det bestäms åt en av andra och inte på det sättet.
Ni som funderar över om n i är giriga som vill ha ett barn till; självklart är ni inte det! Jag förstår precis hur ni tänker där. Jag förstår också den där känslan av orättvisa, att andra minsann får tre, fyra, upp till 12 (Familjen Annorlunda) barn och så får jag "bara" två...Det är inte rätvist någonstans.
@Anonym(3) # 61: Jag känner igen det där att folk drar sig undan och inte säger något, det hände mig också. De få som visste att jag var gravid höll sig helt sonika undan. På omvägar fick jag veta att en av dem blev gravid och födde en liten flicka, men ingen sade något till mig. Det var väldigt sårande, inte att hon fick barn utan att hon inte sade något till mig. Jag hade velat glädjas med henne under graviditeten och med födseln, men ingen vågade säga något till mig för de trodde jag skulle ta illa upp! Jag tror det handlar mycket om att folk helt enkelt inte vet vad de ska säga av rädsla för att såra dig. Har du provat att prata med dem? Säga rakt ut att Ja, du är känslig nu efter missfallet men du är inte gjord av porslin? Kanske måste du ta första steget.
@Amazon: Ja, du ser. Det finns många som sörjer sina missfall, tyvärr ska man väl säga. Det är fruktansvärt att vi är så många som drabbas av det. Och än mer fruktansvärt att somliga drabbas gång på gång och kanske aldrig får sitt efterlängtade lilla knyte... Det sägs att mellan 10-20% av alla graviditeter slutar med missfall, och det är givetvis bara de "kända" graviditeterna. Många kvinnor blir ju gravida och hinner få missfall innan de ens märkt något. Att man sörjer är inget konstigt eller "fel", man har ju haft ett liv inom sig inom, något var på väg att skapas, och så försvinner det bara. Man, eller i alla fall jag, kan ju inte sörja personen som aldrig fick leva, den kan man ju inte veta något om. Men man sörjer det som kunde eller skulle ha blivit ens lilla baby, ens barn, ens vuxna son eller dotter. Som i alla andra fall där man sörjer är det förstås individuellt hur lång tid det tar att komma över sorgen, men jag tror det är oerhört viktigt att man tillåter sig att få sörja, att få rasa över orättvisan att just jag drabbades. Det är nog förlösande. Jag låter som rena terapeuten här, det kan jag säga att jag inte är. Men jag har hunnit leva ett ta nu (är 43) och har samlat på mig lite tankar under åren. Något ska man väl ha i gengäld när det börjar dyka upp gråa hår och rynkor...
Oj oj oj så låmgt detta blev, ber om ursäkt.. Hoppas ni orkade läsa lite åtminstone.
Kram på er tjejer!
Zebra: beklagar. Tungt när det dessutom är din första graviditet. Hoppas att du kan gå vidare och att det går bra för dig. Kram
MA: Beklagar. Jobbigt när det ändå har gått så långt på graviditeten. Känner som du att det känns svårt att våga satsa på en ny graviditet. Hoppas du finner kraft att gå vidare. Kram
Kossann: beklagar ð??¢ Tråkigt att det slutade så och att du fick ta beskedet ensam. Skönt att ni har kunnat ta hand om varandra nu efteråt. Håller verkligen alla tummar för dig! Kram
Kuben, hur har det gått för dig?
Jag var på återbesök på gynakuten i tisdags. Och allt hade kommit ut oc det såg bra ut. Så nu är jag återställd, fysiskt i alla fall.
Oscarsmamma84: Tack för att du delade med dig av din historia. Känns skönt att höra att det gick bra för dig efter missfallet. Även om jag förstår hur du menar med att inte njuta av graviditeten.
Hej hej!
Har läst igen mig på vad alla skrivit nu och sitter med tårar i ögonen.
Jag ska på återbesök i eftermiddag. Blödde igen i förrgår, annars helt lugnt. Får se om allt är ute. Är lite allmänt deppig och trött som en sengångare. Ont i kropp och huvud. Misstänker själv en vanlig förkyldningsinfektion, tror inte att det har med mf att göra...
kram!