Vi fick vårt missfall för 15v sedan och jag sörjer fortfarande, kan liksom inte komma över Smurfs bortgång och tänker hela tiden varje fredag då jag skulle passerat ny vecka! Nu blev vi gravida med Ivf efter 3år med barnlöshet så därför kanske det är jobbigare. Finns det fler som sörjer???
jag hoppas det går bra för dig i morgon. Att du inte har allt för ont.. Kram
hej på er!
(osammanhängande 
)
jisses vad det blev fart igår.
Åkte in akut. Blödde grymt mycket. Lades på en bår,
Tror att jag i vanliga fall får sisådär 12-14 timmar på mig att blöda ut allt, nu kom det på 2 timmar. AAAAJ! Var helgroggy och de höll mig under uppsikt. När jag slutligen fick träffa en läkare kl 22, så såg hon att det mesta var ute, det hade lugnat sig en del (vilket kändes tydligt, jag hade sammandragningar nästan hela tiden innan) men lite var kvar. Så nu har jag precis börjat kuren med vaggisar också. Maken lämnar barnen och jag ligger i sängen.
Väntar nu på att livmodern ska börja jobba igen. Är öm efter alla sammandragningar/värkar i går ;-S
Phu, vilken pärs! Jag borde vara van, men ingen gång är den andra lik!
Hörrni hur ska man våga försöka igen... Känns som rädslan är större än barnlägtan ibland, ska man inte bara vara nöjd med dom två fina friska barn man har! Hur ska man göra!!! Vill men vågar inte... Bara ibland....
tänker som du oxå.. Tänk om det händer igen. Men så vill man ju försöka igen oxå. Varför kan inte jag få 3dje när många har både 3 och 4 barn hur lätt som helst. sen vet nan ju inte om dom haft missfall mellan sina heller.. Men jag förstår dig din rädsla.
Hm, tänker mycket som ni. Jag är lite till åldern också (vilket ena läkaren betonade särskilt i går natt...) så det är mycket troligt att detta sker igen... och hur orkar man det?
Jag känner ändå att jag nog vågar testa en gång till. Kanske till och med 2 gånger till, men sedan tror jag det är stopp. Mår ju inte bra. Märkligt nog har jag mått bättre psykiskt denna gång. Jag har gråtit och låtit mig sörja mer än vanligt det första dygnet, samt pratat med fler än jag brukar. Det har känts bra.
Jo, om maken vågar (han blev uppriktigt rädd för mitt liv denna gång) så tror nog att jag vågar försöka också!
tänker som du oxå.. Tänk om det händer igen. Men så vill man ju försöka igen oxå. Varför kan inte jag få 3dje när många har både 3 och 4 barn hur lätt som helst. sen vet nan ju inte om dom haft missfall mellan sina heller.. Men jag förstår dig din rädsla.
känner 2 kvinnor som fått barn sent. En som är över 40 och fick barn (sin 3a) februari ( fast haft några missfall innan) och en Granne fyller 40 nästa år fick oxå bebis (sin 4) i sommar så ge inte upp. 
jag ska inte ge upp. Är 32 så vill med ha en 3a..
) tänker som du oxå.. Tänk om det händer igen. Men så vill man ju försöka igen oxå. Varför kan inte jag få 3dje när många har både 3 och 4 barn hur lätt som helst. sen vet nan ju inte om dom haft missfall mellan sina heller.. Men jag förstår dig din rädsla.
Hej!
Jag har försökt läsa alla inläggen på denna sida och jag lider med er alla (även dem jag inte läst). Att drabbas av det här är något oerhört jobbigt. Så som någon anonym kommenterade "sitter med om mage och brustet hjärta"..jag kunde inte låta bli att fälla en tår när jag läste det..så sant.
Jag tappade mina graviditetssymtom i mitten på vecka 10, det är min första graviditet men jag började misstänka att fostret var dött på direkten. På måndagen började jag ha kramper i livmodern och fick en blödning på kvällen. Jag har inte överraskad och tog det bra, dock blev min man riktigt ledsen. Jag fick rådet av gyn att invänta missfallet. När jag ringde igen på morgonen bad en orolig barnmorska att träffa mig samma dag för undersökning..dock fick jag träffa en läkare som fann fostret dött sedan vecka 10.
Jag ville inte ha cytotec och inte heller skrapning, jag bad dem låta mej vänta i 5 dagar. Idag eftermiddag hade jag inga värkar fram tills slemproppen och vattnet gick. Då satte jag mig på toa och väntade. Tacksam att jag slapp cytotec, skrapning och större blödningar eller värre smärta.
Efter missfallet blev jag glad att det var över men nu börjar min stora sorg att träda fram. Vad som sårar mig mest nu är hur alla förväntningar försvann i avloppet . Men värst är att de människor som ringde mig och gratulerade första sekunden de hörde att jag väntade barn inte hört av sig eller undrat om jag mår bra när de fick höra att jag fått missfall sedan måndagen. Förlåt att inlägget blev långt men det här är ett sätt för mig att ventilera...