Fler som sörjer efter missfall?

Hej hej!
Har läst igen mig på vad alla skrivit nu och sitter med tårar i ögonen. 
Jag ska på återbesök i eftermiddag. Blödde igen i förrgår, annars helt lugnt. Får se om allt är ute. Är lite allmänt deppig och trött som en sengångare. Ont i kropp och huvud. Misstänker själv en vanlig förkyldningsinfektion, tror inte att det har med mf att göra...
kram!   

Då har vi råkat ut för samma.. Jag hade kommit lika långt som du inget roligt alls... Jag beklagar ditt... Vet precis hur du känner.. Kram till dig

Anonym (3): Tack snälla du. Ja herregud jag förstår precis! En vän som inte riktigt ville bli gravid kollade ultraljud  idag och hennes man ringde o berättade om nyheten om en pojke...det kändes sådär :( Tur att inte hon ringde, vet inte hur jag skulle reagera då. 
Jag hoppas på att få besked om en egen ny graviditet innan någon annan under de kommande månaderna hehe. 

Anonym (MA): Åh jag beklagar verkligen! Att vara långt gången också,, känner likadant även om  jag bara varit i v11 men hunnit berätta för tillräckligt många. Hoppas du blir gravid när du är redo och det känns bra :) Jag säger också att jag kommer vänta några månader men samtidigt hoppas jag på att vara redo innan dess. Ta hand om dej bara 
 

Jag fick missfall i v13 för ca 2 år sen o det tog väldigt lång tid för mig o återhämta mig. Fostret hamnade i toalettstolen men inget annat ville ut så jag blev skrapad o tiden på sjukhuset var så hemsk. De var jätte trevliga men jag var så ledsen. När jag blev gravid igen så var jag så rädd att nåt skulle hända så jag njöt inte av graviditeten o var riktigt nojig. Allt gick bra o nu har jag en bebis på 4 mån men jag kommer nog alltid sörja det barn jag aldrig fick.

zebra och Kuben: Jag tänker på er. För några dagar sedan var jag i er sits. Man slits itu inuti. Och alla jäkla kommentarer; "Du är ung, du har tid att skaffa fler barn." Det är klart att det stämmer men smärtan man känner över att förlora det som man väntade på... 

Jag är också 31, jag tycker inte heller att det är så ungt. Hade man varit 25 så hade det varit en annan sak. Usch å fy... 

Hej!

Sitter här vaken mitt i natten med mina tankar!

Vaknade förra torsdagen med en blödning, inte så att det rann ner i toastolen utan det kom på pappret. Blev naturligtvis orolig och ringde min BM, hon svarade att om det inte var mer så är det säkert ingen fara, eftersom det händer att man blöder under en graviditet.  Hon skrev upp mej till en tid till läkaren på tisdagen så att det kunde kolla upp det, samtidigt som hon sa, att börjar det igen så får du söka akut.

På fredagen var det bara en brun flytning, men på lördagsmorgonen kom det blod på pappret igen och jag kände av att det "drog" på vänster sida.

Sambon hade åkt 50 mil bort, till Stockholm på en grabbresa, på torsdagsmorgonen, och skulle inte komma hem förrän på söndagen, så jag jag ringde 1177 själv, och fick rådet att åka in direkt till akuten.

Väl där i v. 13+5 konstaterade två läkare att fostret slutat leva i v  11-12 men att det fortfarande var kvar. Naturligtvis bröt jag ihop. Eftersom sambon var iväg beslutades det att vi skulle ringa på måndagen för att få en akuttid. Tur att min bästa vän visste om det, så hon kom och höll mej sällskap.

Sambon kom hem på söndagen, helt förtvivlad över att han inte hade varit hos mej när jag behövde det som mest. Han hade brutit ihop i  Stockholm. Vi hade bara talat om graviditeten för 3 personer eftersom vi ville avvakta tills vi hade gjort fostervattenprovet den 17 oktober. Så grabbarna som var med visste inget, men hade ställt upp till 100%.

I måndags ringde vi sjukhuset, och fick en tid till läkaren på tisdagen. Där konstaterades det att blödningen stannat upp, så de tyckte att jag behövde opereras. Så det var jag och gjorde igår.

Just nu känns det bara tomt! Jag har haft två missfall tidigare, men kan inte minnas att det var så här jobbigt. Det beror kanske på att sambon inte är hemma och att jag fick ta emot beskedet själv...

Jag är 41 år och vi hade bestämt att vi försöker att bli gravida tills efter semester, sen lägger vi nersöken., och så tog det sej och blev en semestergraviditet.

Jag har tre ungdomar sen innan, men min sambo har inga barn.

Vi har pratat jättemycket denna veckan, sambon sjukskrev också sej, så vi

!

Krahar tagit hand om varann denna veckan. Vi har kommit fram till att vi så gärna vill ha ett barn tillsammans så vi kommer att göra ett försök till, när detta har fått lägga sej 

Oj, det blev ett långt inlägg, hoppas att ni orkade läsa!