Juni/Juli mammor...

haha, låter som min sambo precis, härom kvällen när vi gått och lagt oss, lillen och jag, och jag somnat så väckte sambon mig efter en halvtimme..."hör du inte att han skriker???" hmpf...

här är det knytnäven in i mun som gäller, han tar inte napp alls.. så det blir nog snutten och tummen som gäller..

det blir spaghetti och kryddig korv, en stor melonbit och hemkokt saft..=) fast din lunch lät mycket lyxigare, fetaost är såå gott!

vi var där förra veckan, och fick OK-stämpel i rumpan ;) Han växer som han ska, inga blåsljud på hjärtat, fina klara ögon och fina slemhinnor i munnen. Lite sånt var det doktorn kollade, sen fick han lapisbehandling i naveln och allt var frid och fröjd.

Visst går tiden fort med de små?! En månad har verkligen gått jättefort, och man ser hur de utvecklas hela tiden..=)

Det varade och geggade ur naveln och på BVC förklarade de att det berodde på att det sitter en liten bit navelsträng kvar, och genom att pensla på nåt som de förkortar till lapis så trillar den sista lilla plutten bort. Blir svart och geggigt av det där, men försvinner tydligen på 2-3 veckor med behandling. Sköterskan sa att det kan bero på hur de klipper navelsträngen, om det blir nåt kvar eller inte.

Check på den! Jag hatar verkligen att bara gå hemma och skrota, och med obefintlig nattssömn är det ju ännu värre. Så de senaste dagarna har jag varit riktigt otrevlig, och igår brast det när Freddan illvrålade för säkert tjugofemte gången under dagen och sambon frågade om det skulle dröja länge innan vi skulle gå (var på väg ut på promenad) så han kunde få ro att äta... Det slog blixtar om mig då kan jag säga...

Som sagt tycker jag det är som ett fängelse att bara vara hemma hela tiden, och det gills liksom inte att gå på en promenad, för det är inte samma sak som att GÖRA något. Ska hänga på låset till öppna förskolan på måndag, sen blir jag väl en inventarie där innan det är färdigt...=)

Sen är min sambo väldigt hönsig av sig, han vill absolut inte att jag ska köra bil ensam med sonen, med motiveringen att: "om han börjar skrika och du blir nervös så kan ju vad som helst hända..." (till saken hör att sambon har asperger och säger så ofantligt korkade saker med jämna mellanrum, men det här är väl egentligen sagt med omtanke, jag har ju trots allt haft körkort i tio år och har hittills aldrig krockat...) Så att komma hemifrån är inte helt lätt...

Huvva, det var dagens gnälligaste inlägg, ber om ursäkt!

Jag vill gärna helamma till sex månader, sen fortsätta parallellt med amning och smakportioner och så gå vidare successivt.

Tänk, vi har just haft en anti-diskussion (jag bävade för att det skulle bli ett praktgräl) om att jag skulle få ta bilen ensam med lilleman... hoho, hönspappa! Fast som sagt, nu blev det ju ingen diskussion ("han kan ju börja skrika...och vad gör du då?") Såååååå skönt med egentid utanför hemmet! Ska hälsa på gammelmoster och mormor idag, och kanske gå lite på marknad här i stan.

jo, nu gick det till och med riktigt bra, han skrek bara precis i början, sen somnade han... Det är väldigt rart av sambon, men precis som du säger, ut måste vi ju nån gång..=) tack och lov har vi gångavstånd till det mesta.. :)

haha, vi råkade beställa pizza en gång och sambon fick sitta kvar i bilen eftersom jag inte hade kontanter och han ingen plånbok, det slutade med att han ringde mig och skrek genom babyskriken att jag måste komma ut, så vi fick byta plats, jag sitta och vyssa ledsen bebis och han vänta på pizzan. Så han klarar heller inte av skriken, jag tror det är för att han inte vet vad han ska göra medan det sitter i ryggmärgen på oss mödrar hur man tröstar sitt barn...

Jag köpte bara ett par mammaleggings (stavning?) och de är extremt välanvända - jättetrasiga - och två tröjor. Blev inte så stor att jag behövde byta ut garderoben... *puh* men tröjorna blir kvar, dem kan man ju använda. Jag och sambon har pratat om ett eller två barn till, men just nu känns det fullt tillräckligt med bara Freddan, får se hur det blir, sista ordet är inte sagt... Det var ju det där med förlossning också...:) allt gick ju bra tack och lov men den där lyckokänslan och halleluja:t över att smärtan skulle försvinna så snart bebisen kom upp på bröstet vet jag väl inte... Visst är det lyckligaste dagen i mitt liv, men så sjukt ont under så lång period...hmm.. Som sagt, vi får se...