Det händer mig ofta (och med dåligt samvete) att jag trashar en tråd med snack om sex, mat, musik eller kanske Gaddafi när TS tänkt sig att tråden ska handla om något helt annat. Sidospår kan visserligen vara relevanta och rent av nödvändiga fär trådens ämne, men ibland är de just bara sidospår.
Här är tråden, där vi följer alla dessa sidospår, oavsett ämne. Alla är välkomna, det enda kravet är att du har ett sidospår... 
Utan att gå in i sakfrågan så måste jag ge LB visst stöd.
Vi har en debatt som handlar om vissa aspekter av genusordningen men definitivt inte alla. Önskar man skapa ett jämlikt samhälle så behöver man titta på alla delar samtidigt och då inte säga att vissa är viktiga medan andra är oväsentliga. Lite så är det vi gör nu.
Väljer man att bara se på en del sidor där kvinnor varit förfördelade och åtgärdar dessa så uppstår en obalans mellan könen i hela den rådande genusordningen. Män får nämligen inte per automatik något annat när de inte längre har det som åtgärdats. Felet är alltså inte att man gör en förändring utan att man inte ser till helheten av vad förändring gör för män och kvinnor.
Män har t.ex haft en prioriterad ställning på arbetsmarknaden. De har kunnat ha detta då det varit en del av att vara kvinna att ta hand om barn och hushåll. Att kvinnor varit (är) förfördelade på arbetsmarknaden har också inneburit att män inte haft krav på betyg/skolgång då konkurrensen om arbetstillfällena varit hälften så stor som den är nu. Män har också förväntats betala för kvinnor i olika sammanhang och även besitta kunskaper som kommer sig av deras inkomst och lönearbete. Ändrar vi på männens prioriterade ställning på arbetsmarknaden behöver vi också ändra på det som följer av den ordningen.
Om vi kan göra det till en del av manligheten att ta hand om barn och hushåll kommer då tankarna om vad det är och ska vara se ut på samma sätt som det gör idag? Kvinnor har ingen genetisk kunskap om hur ett hushåll ska organiseras och barn ska skötas så många fullgoda alternativ är möjliga
Vad innebär det att pojkar får sämre betyg än flickor i skolan för deras framtida möjligheter på arbetsmarknaden nu när de inte längre har en gräddfil? Betygsskillnaderna är större än vad som kan förklaras av att pojkar är individuellt lata och ska skärpa sig på individnivå.
Om löneskillnaderna beroende på kön försvinner kommer då också tankarna om vem som bjuder och besitter kunskaper som ses komma av lönearbetet också att ändras? Och hur?
Att prata om kränkta vita män och att för varje sak som tas upp jämföra med att kvinnor har det värre är inte renhårigt. Det är en härskarteknik.
Fråga er varför det är så att kvinnor upplever att de behöver en fristad från män i så många sammanhang. Vad är det som gör att män alltid verkar jaga efter kvinnor. Är det så att män är såna men inte kvinnor eller kan det komma sig av att vi har en genusordning som bidrar genom sina strukturer till detta. Tittar man på dejtingsidor eller på krogen så ser det likadant ut. Kan detta också ha bäring på den förväntade invändningen att kvinnor inte "får" jaga? Självklart! Men den som tänker ett steg till inser då att för att tillåta kvinnor att vara aktiva så måste man samtidigt få män att lita på att även passivitet är en både möjlig, vinnande och manlig strategi. Kvinnor har här en "gräddfil" som tyvärr leder till utnyttjande på olika sätt på samma sätt som mäns "gräddfil" in i arbetslivet handlade om att underordna sig ett system som t.ex resulterade i en kortare förväntad livslängd både på slutet men också genom dödsfall i arbetet.
Den som sen vill prata om kvinnobilder, samhällstryck, objektifiering etc rekomenderar jag att titta i närmaste tidningshylla. Är det verkligen heeelt säkert att det är mäns blickar som mest betraktar och bedömer kvinnor? Tidningar som bara innehåller bilder av kändisar och, ja, moraliserar över deras liv och leverne köps knappast av män. Inte heller kan jag förstå att kvinnor är utsatta för en konspiration av manliga tidningsägare för att vilja ägna sig åt denna objektifiering. Tror man på det så är det väl bara göra som med de kalendrar med nakna kvinnor som fanns förut. Lite moralisk indignation och insikten om att det var objektifierande fick bort dom från Sverige på 5-10 år. Inte saknade av nån egentligen. Dags att bojkotta alla frisersalonger som har objektifierande tidningar liggande framme?
Detta är en bra text!
Året är 2024.
I tio år har Sverigedemokraterna styrt landet med egen majoritet. De har inte genomfört någon dold dagordning – inga bokbål, inga järnrör – utan bara gjort vad de öppet lovar redan i dag.
Men nationalismens utopiska folkhem av harmoni, där alla konflikter försvunnit i gemenskapens namn, är ännu fjärran.
Tvärtom bedriver regeringen en trefrontskamp: mot löntagarna och arbetarrörelsen, mot kvinnorna, och mot utlänningarna. Det är ett land av djupare klyftor och hårdare konflikter, som breder ut sig från Jimmie Åkessons Rosenbad.
Nej, detta är ingen vänsterrabiat fantasi tagen ur det blå. Allt bygger på vad Sverigedemokraterna själva har föreslagit i uttalanden, artiklar och politiska program de senaste åren.
Rättslösa löntagare
För vanliga löntagare har rättslösheten ökat. Medbestämmandelagen är avskaffad, undantagen i Las har blivit fler. På mindre arbetsplatser kan arbetsgivaren nu fritt välja vem som ska kickas. Tystnaden och rädslan breder ut sig, när allt färre vågar käfta, eller organisera sig fackligt.
I stället för 1 maj firas Drottningens födelsedag som helgdag. Fackföreningarna är försvagade. Ett av argumenten när SD-regeringen gjorde a-kassan obligatorisk var just att klippa banden till facken. De tappade ännu fler medlemmar – framför allt de unga som aldrig gick med – och finns i dag på många arbetsplatser inte ens på pappret.
Fler tvingas huka.
Andra tar strid. De vilda strejkerna närmar sig 1920-talsnivå, när facken nu inte längre kan kontrollera de anställda.
Skulle regeringen bedöma att det handlar om allvarliga interna oroligheter, sätter man in militär mot de strejkande.
Utförsäkrade jobbar gratis
I gengäld har löntagarna fått ännu ett jobbskatteavdrag och höjda tak i a-kassan och sjukförsäkring, så att de allra flesta har ett hyggligt skydd.
De som ändå utförsäkras sätts i samhällsnyttigt gratisarbete inom den offentliga sektorn, sedan Fas tre fått en ny inriktning. Sjukvårdsbiträden, personliga assistenter och vaktmästare får se sina jobb gå till de tvångskommenderade.
På samhällets övre balkonger firar skattefrälset. Inga skatter utgår på de rikas lyxvillor eller förmögenheter och de kan obehindrat låta makt och pengar gå i arv till barnen.
Välfärden säljs ut
Storbolagen fortsätter att tälja guld i välfärden och alla kommuner har nu tvingats införa Lagen om valfrihet. Privata äldreomsorgsbolag, hemtjänstbolag, jobbcoacher och barnmorskor ploppar upp överallt. Kommun för kommun, landsting för landsting, byter ut de offentliga tjänsterna mot privata. Enda undantaget är skolsektorn, där friskolor nu bara får startas om de kan erbjuda något som den nu förstatligade skolan saknar.
Minskad jämställdhet
Den traditionella kärnfamiljen gynnas. Varken homosexuella eller ensamstående får adoptera eller inseminera. Kyrkorna väljer själva om de vill viga homosexuella par.
Parallellt har 1900-talets utveckling mot jämställdhet brutits. Abortgränsen har sänkts. Pappamånader och jämställdhetsbonus har slopats och gör tillsammans med ett nytt, dubblerat vårdnadsbidrag hemmafrurollen attraktiv för framför allt arbetarklassens unga kvinnor.
Eftersom SD fullföljt den folkpartistiska skolsorteringen och avskaffat överteoretiseringen av gymnasiet – så kallas det att lära sig engelska – har arbetarbarnen fått allt svårare att ta sig in på universiteten. De bjuds i stället en lärlingsplats till 75 procent av minimilönen. Eller ett utbyggt starta eget-bidrag, så att de kan slå sig fram som pigor i den fortsatt skattesubventionerade städbranschen.
Med sådana framtidsutsikter i yrkeslivet strömmar kvinnorna tillbaka till hemmen.
De nygamla könsrollerna underbyggs med ideologiska påbud från stat och kommun. Internationella kvinnodagen firas inte längre. Genusvetenskap har bannlysts. Inget görs för att uppmuntra män att jobba i kvinnodominerade yrken eller tvärtom.
Att det finns olikheter i hur de flesta män och de flesta kvinnor väljer att leva sina liv behöver inte vara ett problem förklarar partiet.
Gränskontroll och isolering
Landet sluter sig mot världen. Sverige lämnade EU. Och många storföretag lämnade Sverige. Huvudkontor, forskningsavdelningar och fabriker flyttade snabbt till den inre marknad som företagen vant sig vid. Med sig tog de tusentals jobb.
I Bryssel fattar kontinentens stormakter beslut om Europas framtid. Sveriges regering kan bara lyssna och i de allra flesta fall lyda, eftersom vår ekonomi fortfarande står och faller med Europas.
Gränskontrollerna är återinförda sedan Sverige lämnat Schengen, det passfria resandet till Berlin eller Paris är ett minne blott. På Öresundsbron tvingas tusentals skånska arbetspendlare varje dag bevisa sin nationalitet.
Landet bevakas av en värnpliktsarmé, toppad med yrkessoldater och supermoderna Jas-plan. Ryssland tvingas rusta upp i Östersjöområdet, spänningarna ökar.
Svenska trupper deltar inte i några utländska äventyr, inte ens som FN-soldater. Vi värnar fosterjorden, om Västafrika eller Bosnien brinner, ja det får de lösa själva.
Överfulla fängelser
De inre hoten hanteras av en förstärkt poliskår. Fängelserna är överfulla. Sedan man har infört bokstavlig livstid och skruvat upp straffen sitter folk inne i årtionden.
Utländska medborgare som begår brott utvisas, ibland till de länder de flytt ifrån, där de riskerar död och tortyr. Hur länge de vistats i landet, om de har familj eller barn, är oväsentligt. De åker ut – på livstid.
För en del tar straffen aldrig slut. En del brottslingar får gå med fotboja långt efter att de suttit av sin tid. Som ett extra skydd för de laglydiga inrättas ett offentligt register över dömda våldtäktsmän och pedofiler. Ingen ska riskera att bo granne med en sådan. Folk som alltså helt sonat sina brott – och en och annan oskyldigt dömd – trakasseras vart de än kommer, livet ut.
Stoppad invandring
De svenskfödda kan trösta sig med att de ändå är statens kelgrisar. Under sig har de en klass av utlandsfödda strykbarn.
I stort sett all invandring till Sverige har stoppats. Vid gränserna finns interneringsläger där alla som söker uppehållstillstånd låses in och dna-registreras. Vi tar emot en liten rännil av flyktingar, som får ettåriga uppehållstillstånd och lever under återkommande utvisningshot. När läget i ursprungslandet stabiliserats, så åker de ut. Om det så är efter 20 år i Sverige.
Anhöriginvandringen går mot noll enligt dansk förebild, med hårda ålders- och försörjningskrav och löften om lojalitet med Sverige.
Gästarbetarna – också med ettåriga tillstånd – kan glömma tanken på att rota sig. De ska jobba några år, sen åka hem.
Folk som vistas illegalt i landet utvisas omedelbart, utan att få sin sak prövad i domstol.
Lärare, läkare och andra i offentlig tjänst tvingas ange misstänkta till polisen.
Flyktinggömmare kastas i fängelse.
Gränsdragningen mellan medborgare och icke-medborgare har skärpts. Nu krävs att man bott minst tio år i landet, uppfört sig klanderfritt, klarat både språktest och kunskapstest och svär att vara lojal mot lag och stat.
De 600 000 utländska medborgarna i Sverige berövas sin rösträtt i kommunalvalen.
Invandrartäta kommuner som Malmö och Södertälje har fått rätt att förvägra invandrarna socialbidrag.
För att bli av med de utlänningar som den gamla PK-eliten släppte in i landet delar Återvandrarmyndigheten ut generösa bidrag för att de ska ta pick och pack och åka hem. Få nappar. Många har givit sina barn till Sverige, har jobb och språk, Volvo och villa.
Nationalistisk kultur
Kampen mot utländska påfund förs på alla plan. Kristendom och kyrka har fått tillbaka sin gamla särställning. I en ny kulturkanon påbjuds medborgarna nationalistiskt uppbygglig litteratur. I skolorna intensifieras undervisningen i svensk historia. På teatrarna spelas Värmlänningarna, i poesisalongerna läser man åter Verner von Heidenstam, hembygdsföreningarna drunknar i kommunala stöd. Den som däremot vill ordna en turkisk dansafton i Hallonbergen eller en ge ut en tidskrift på assyriska eller franska får betala själv.
Uppror i förorter
På stan river polisen av muslimska kvinnor burkor och nikaber. Moskébyggen är förbjudna, liksom manlig omskärelse och halal- och kosherslakt. Modersmålsundervisningen är slopad. Invandrarbarnens resultat faller.
Så stänger staten dörren mot de främmande.
De flesta fogar sig och knogar på med jobben de infödda inte vill ta. Men i nästa generation, uppvuxen i Sverige, växer hatet mot ett samhälle där de betraktas som skit och inte har en chans. Varför skulle de utbilda sig? Varför skulle de lära sig svenska?
Det blir i den Sverigedemokratiska regeringens ögon bara ett bevis på att man måste ta till ännu hårdare tag mot de svårintegrerade grupperna. Nationella insatsstyrkan rycker ut mot förorterna.
Så ser det ut i det land Erik Almqvist och hans partivänner kallar sitt.
hej trash :)
mm.. Framtiden..