Anonym (tänk) skrev 2022-10-09 23:01:28 följande:
Jag ska inte ta frågan ifrån Andie då frågan är ställd till hen. Men eftersom jag tyckte att hens svar var klokt så kan jag svara också :)
Du skriver "De flesta brukar ge rådet att skapa distans för att kunna gå vidare." Ja, det är vad många säger. Men det är, enligt mig, den "enkla" vägen. Den enkla vägen kommer ikapp en förr eller senare. Iallafall för min egen del.
Det en gör när en skapar distans till en person, kan förvisso vara bra, men du förskjuter den sorg det innebär att av någon anledning, ha förlorat eller gått miste om en annan person. Att någon slags relation försvinner.
Det är en sorg i att tvingas lägga band på sig också. Att inte kunna kunna visa en känsla eller tanke. Även oönskade tankar och känslor är en sorg. Att hålla sig ständigt sysselsatt och hålla sig borta från en person, när en egentligen vill tvärtom, är något som kroppen känner av. Det kan visa sig i att det gör ont någonstans eller irritation mot andra, eller en allmän känsla av trötthet och en ledsenhet.
Om en stannar till i den sorgen, om en erkänner för sig själv, att detta är en förlust, denna person saknar jag, istället för att springa ifrån sina känslor genom att ständigt vara på väg och tändigt sysselsatt, då kan en bearbeta den känslan bättre och därmed även öka sin egen självmedvetenhet.
Ofta kommer känslan tillbaka om natten ändå. När allt är tyst och stilla. När det inte går att distansera sig, när en inte har en omgivning, aktiviteter att "gömma sig" bakom.
Känn sorgen. Erkänn den. Var i den.
Låt det göra ont, tills sorgen är över. Spring inte ifrån dina känslor. På så sätt påskyndar du dig en riktig och äkta läkning. Menar inte att en ska isolera sig, men att våga känna in sorgen tror jag är lika viktigt som att en ger sig själv möjlighet till glädje.
Ursäkta om jag svarade i någon annans tråd, men det var en spännande och viktig tråd.
Känns verkligen som att du beskriver den process som pågår inom mig, även om jag vet att jag inte kommit så långt som jag behöver.
Kompromissar med mig själv i mina tankar, den ena stunden ett lyckorus över de där kärlekskänslorna som jag känner för personen (som jag absolut inte borde känna). I mitt huvud har jag tyvärr passerat alla gränser, i verkligheten har jag hållit mig inom de flesta gränser. Samtidigt känns det som att jag känner sorg, för jag vet att känslorna behöver försvinna.. Det är svårt när min kropp säger motsatsen, jag vill ju närma mig. Men om jag närmar mig så känner jag skuld, för jag vet att det är fel.
Känns som att jag fått mitt hjärta krossat, av mig själv. För att jag måste, för att jag vet vilken väg jag behöver välja. Att se det som en sorg jag behöver ta mig igenom låter rimligt.
Tack för dina ord, tar med mig dem.
