Boll skrev 2011-10-23 19:32:25 följande:
Jag har ett par frågor om det språkliga för er som bor utomlands med barn:
1. Lär ni barnen svenska?
2. Finns det någon vuxen i familjen som talar landets språk? Om inte, kompenserar ni för detta på något sätt? (Även om barnen går i skolan eller på dagis så har de ju alltid en nackdel jämfört med barn som även talar landets språk hemma. Vissa väljer att kompensera för detta med extra studier eller kanske genom att ha barnpassning som talar språket, andra känner inte att kompensation behövs.)
3. Hur väl talar du/ni (som är svenskspråkiga modersmålsmässigt) språket i landet? Känner du att du klarar dig bra på din nivå eller vill du utvecklas mer? Tar du några kurser eller funderar på att göra det? Kanske känner du att du klarar dig på bara engelska?
4. Ni som har lite större barn, har ni upptäckt några problem kopplade till barnens tvåspråkighet (om barnen nu lär sig svenska också)?
1) Jag pratar svenska med barnen, fast kanske inte så mycket som jag egentligen skulle vilja. Det är svårt ibland då jag har väldigt svårt att byta mellan språken, så det blir mest svenska då jag är själv med barnen.
När vi varit i sverige på långsemestrar på sommrarna har min son pratat mycket bättre svenska veckorna efter att vi kommit hem. Så jag hoppas att han kommer att kunna vara hos mormor och morfar själv under sommmarloven när han blir äldre. Då tror jag inte det blir några probelm att hålla vid svenskan.
2) Min man, barnens pappa, är isläning och vi pratar bara islänska hemma. I skolan och på dagis är det också bara islänska så det är islänska som är barnens modersmål. Sonen, som är 6 år, började prata sent men är nu till och med lite före sina jämåriga när det gäller språket. Fram tills han var 3-4 år blandade han språken hej villt och det var nästan bara jag och han pappa som förstod allt han sa. Så det som verkar ha varit svårast för min son är att språken är så pass lika. Många ord i svenska och islänska är nästan de samma, det är bara en lite skillnad i uttalet vilket länge gjorde honom förvirrad.
3) Själv pratar jag islänska rätt bra. Det är mest gramatiken som jag är osäker på, när det gäller uttalet är det inte många som uppfattar mig som utläning. Fast jag känner att jag sista åren börjat tappa ordförådet i svenskan. Har nästan lättare för att läsa islänska böcker än svenska.
4) Ett problem (eller det är väl egentligen inget problem då jag tror att det kommer att lösa sig själv med tiden) nu när sonen börjat skolan och börjat lära sig läsa är att bokstäverna inte utalas likadant på svenska och islänska. Detta gör honom förvirrad när han försöker läsa sina svenska böcker hemma. Men som sagt han började första klass för bara 2 månader sedan så jag tror inte att det blir något problem i framtiden. Han talade om för läraren här om dagen att det fattades några bokstäver i alfabetet de har på väggen i klassrummet, varpå läraren även satte upp c, å och ä och då kom nästa barn som har spanska föräldrar och påpekade att det fortfarande fattades bokstäver. Så nu har det fyllt en hel vägg med bokstäver från andra språk och läraren sa till oss föräldrar att om det skulle börja ett barn från Kina i klassen behövde de nog ett större klassrum med mer väggplats. Så skolan verkar ta det bra att det finns tvåspråkiga barn.
Han verkar ha väldigt lätt för att lära sig engelska då det för honom är naturligt att det finns flera ord för samma saker. Det har inte börjat med engelska i skolan mer än lite på skoj men han har redan snappat upp en hel del.
Jag jobbar som tolk på barnsjukhuset vid behov annars är jag hemma. Mammaledighet och barnomsorg är något som tas väldigt för givet i Sverige och som inte alls är så självklart här. Kommer nog vara hemma med denna också tills den börjar på kommunalt dagis året barnet fyller 3) och sedan försöka hitta jobb.
