Augustibebis 2012

Åh vad skönt! Och grattis till er diamant!

Tack :)

Hej allihop!

Varning för långt inlägg... Försökte sammanfatta de senaste dagarna men det blev långt ändå!

I fredags kväll fick vi oss en överraskning som sagt var, efter en vecka med alldeles för dålig sömn åkte vi in för koll på fl med förhoppning om att få en sovdos. Sen fick vi då istället stanna kvar och få föda bebis

Förlossningen var bitvis ganska jobbig. Jag fick feber och frossa och när de tyckte det tog för lång tid utan att jag öppnade mig sista centimetern så fick jag värkstimulerande dropp. De hade även svårt att följa bebis hjärtslag via vanliga ctg:n och satte en skalpelektrod vilket gjorde att jag inte längre kunde ha tens för den störde då elektroden. I och med droppet och utan tensen blev värkarna lite mer än jag rådde på själv så då fick det bli lustgas även om jag inte gillade ruskänslan. Ruskänsla blev det desto mer av när droppet gjorde att jag fick värkstormar där det aldrig blev ngn paus mellan värkarna och jag bara gasade på! Har en del minnesluckor, men vet att jag till slut krävde att de skulle stänga av droppet för annars skulle jag själv koppla bort det! Vet inte hur många värkar på värkar på värkar det tog innan droppets effekt klingade av och jag äntligen fick lite paus! Mellan feberfrossor och värkstormar så blev jag ganska mkt "fast" i sängen och det där med att vara aktiv och uppe blev som mest att sitta på bollen insvept i 3-dubbla lager filtar och dubbla värmekuddar med lustgas i högsta hugg!

Den sista kanten var väldigt envis och till slut fick de starta droppet igen på högre effekt för att jag skulle öppna mig det allra sista. Så med ännu kraftigare värkar som kom tätt tätt tätt fick de höja lustgasen så jag blev än värre "zonkad"! Tydligen hade jag förklarat för sambon hur zonkad jag var mer än en gång... jag minns att jag tyckte det kändes ända ut i tänderna!

På ngt sätt var jag till slut helt öppen och fick tydlig krystimpuls när krystvärkarna kom. Tyvärr så hade jag inte krystimpulsen kvar när jag försökte stå på knä lutad mot sängen och eftersom de inte ville låta förlossningen dra ut på tid eftersom jag var trött och inte minst för att det började vara ansträngande för bebis så jag fick igen ligga (halvsitta) i sängen med benstöd... För att ytterligare skynda på använde de även sugklocka under en del av krystvärkarna. Till slut blev det även ett klipp för läkaren tyckte att lillfisen behövde komma ut.

När hon så till slut kom ut rusade de iväg med henne till väntande barnläkare och hon fick hjälp att komma igång med andningen. Efter vad som kändes som evigheter kom de till slut tillbaka med henne.

Sedan var de lite bekymrade över att moderkakan inte släppte riktigt som de ville och dessutom hade jag förlorat mer blod än de gillade så det blev en massa extra masserande och krystande och grejande innan de var nöjda. Så från att jag sagt att jag inte ville ha syntocinon bara för att det är rutin så slutade det med att jag fick dubbla sprutor synto plus ett syntocinondropp (utöver de två jag redan fått som värkstimulerande) plus ännu ett dropp för att skynda på att livmodern skulle dra ihop sig!

Till slut var allt klart och hopsytt och fixat och lugnt och vi fick en stund för oss själva innan vi fick komma upp på bb. Väl uppe på bb är det en barnmorska där som reagerar på att hon tyckte att ngt inte var helt bra med Sofias färg och andning. Så barnläkare rings dit och det visar sig vara samma läkare som tog emot henne direkt vid förlossningen. Snabbt blir det sagt att Sofia får flytta över till neo-iva för att få syrgas och röntga lungorna. Läkaren går iväg med henne och vi följer efter, jag blir placerad i en rullstol (fortfarande i landstingets nattskjorta och har inte ens hunnit duscha efter förlossningen) och vi åker ner till neonatalen. All personal är supergulliga mot oss och Sofia och vi får lite information om röntgen och prover som ska tas osv. Jag lyckas handmjölka fram några ml mjölk som de kan ge henne och sen när Sofia är på plats och väl omhändertagen lämnar vi henne och går tillbaka till bb. Det är en märklig känsla att gå runt på en bb-avdelning nyförlöst utan bebis kan jag säga... Efter att jag duschat och vi har ätit kommer en av Sofias läkare och berättar vad de kommit fram till efter undersökning och prover. Hon har en luftficka mellan själva lungan och lungsäcken som gör att lungan inte får full plats att utvidgas när hon andas. Läkaren är väldigt positiv och optimistisk att de med ett relativt enkelt ingrepp ska kunna tömma ut luften så att lungan får utrymme. De lyckas med ingreppet och de får ut en halv dl luft (så det kan man ju förstå att det blev snålt med plats i en så liten bröstkorg). Sen har det mest handlat om att följa upp med röntgen för att se att det fortsatte se bra ut och så har hon fått extra syrgas för att lättare kunna hålla syrenivån uppe.

Bit för bit har de kopplat bort sladdar och slangar och nu idag har vi en nästan trådlös bebis igen! Nu är det bara en sladd kvar

Sedan igår har hon fått flytta till vanliga neonatalen och sedan i kväll har även vi fått flytta hit och har nu installerat oss i ett familjerum där vi äntligen får ha Sofia hos oss! De fortsätter röntga och följa hennes lungor och läkarna är fortsatt positiva om utvecklingen. Hon får även "sola" eftersom hon fått gulsot, så nu sitter jag här med en "neonbebis" i min famn Hon har en madrass med fiberoptik som hon ligger på och solar alltså. Hon har inte så väldigt förhöjda värden men de är måna om att få ner det ordentligt nu så det är mkt noga med solningen och hur mkt och ofta hon äter så vi försöker amma och pumpa enligt värsta schemat nu! Jag har lyckats få igång mjölkbaren med hjälp av handmjölkning och pumpning så nu kämpar vi på för att få till själva tillkopplingen och amningen. Pappa har under tiden blivit värsta matningsproffset och har fått servera käk både med spruta, kopp och nappflaska! Så när jag kommit tillbaka från pumprummet har mina finingar suttit och myst tillsammans

Det låter nog mer dramatiskt än det var och är, för Sofia har verkligen repat sig bra. Det har aldrig varit ngn fara från det att hon tog sina första andetag. Det jobbigaste har ju varit att inte kunna vara hos henne hela tiden! Nu när vi för första gången själva får ha hand om henne blir det ju med viss osäkerhet så klart. Det är ju en del extra saker att tänka på förutom allt som alla förstagångsföräldrar står inför första natten med ny bebis - men hon är alldeles underbar vår Sofia så vi följer alla listor och scheman och ser fram emot att snart ha en färdigsolad och helt trådlös bebis med oss hem!

Imorgon blir hon 4 dagar och nyss hittade jag bebiskläderna i bb-väskan och börjar nu fundera på vad som ska bli lillfisens första kläder - än så länge har hon ju bara blöja!

Grattis godisbit och bra kämpat på förlossningen! Skönt att allt går åt rätt håll för er lilla tjej!

Grattis till lilla Sofia! Vad bra att allt går åt rätt håll och att du fått igång amningen. Får man fråga hur stor hon var? Kram till er!

Anton hade 124 och 148 och några pratade på att vi skulle vara vaksamma andra viftade bara bort det. En nyans av gul var han väl. Men mest bara lite under ögonen. Märkte skillnad på äldre och yngre personal. Menar, vi var ju 102 bort från 250 ens.

Måste bara säga hur underbart det är att vi äntligen fått en chans att själva ha hand om henne och inte minst att vi är tillsammans nu! Första natten som familj är avklarad med allt vad det innebär av byten och matningar. Känns som en bagatell att vakna och byta och amma efter de nätter man blivit väckt av ett telefonsamtal och traskat runt från en avdelning till en annan för att försöka amma!

A R: Sofia vägde 3220g, var 54cm lång och huvudet mätte 35 cm.

Godisbit - dramatiskt värre, vad skönt att allt gick bra till slut och grattis till lilla Sofia! :D du fick nog mina värkar där med droppet, jag väntade mig att det skulle bli som för dig när de satte det, men mina kom ju aldrig igång ordentligt!

Här kommer min förlossningsberättelse!

Söndag 26/8 kl 5.15 -
Vaknar av att vattnet går, inget plask, men det sipprar ordentligt.
Ringer förlossningen som vill att vi avvaktar en timme och ser om det kommer mer eller ändrar färg.
En timme senare har det kommit mycket mer och vi åker in för en kontroll. De konstaterar att vattnet
verkligen gått, och kopplar upp mig på ctg. På en halvtimme får jag bara en ynka svag värk så de
skickar hem mig igen med beskedet att inom 48 timmar kommer jag bli igångsatt om inget händer.

Senare på dagen ringer dem och säger att pga min medicin (äter innohop eftersom jag fick en propp i vecka 9) så vill de sätta igång mig redan på måndagen. Vi blir ordentligt nervösa men förväntansfulla!

Inga mer värkar kommer under dagen, men jag fortsätter droppa vatten.

Måndag 27/8 -
Ringer in på morgonen för att få en tid för igångsättning. De vill att vi avvaktar då det är
mycket som händer på avdelningen just då.
Kl 10 ringer de tillbaka och säger att vi är välkomna.
Kl 11 skrivs vi in. De sätter ctg som visar normalt (vad det nu innebär).
Kl 13 är jag öppen ca 1,5 cm o de sätter en ballong.
Kl 17 åker ballongen ut och jag är öppen 4 cm. Min livmoderhals är dock inte centrerad och jag har
fortfarande inga värkar. De sätter in värkstimulerande dropp.
Kl 19.30 De tar PK-test för att se om jag kan få epidural senare. Har glesa och korta värkar som
jag själv inte känner av. Droppet går på 80ml/h.
Kl 20 gör de en ny gyn undersökning som är extremt smärtsam pga min sneda livmoderhals.
Fortfarande bara 4 cm öppen. Droppet höjs.
Kl 21.40 börjar jag känna av värkarna och får lustgas.
Kl 23.20 ny gyn undersökning, fortfarande bara öppen 4 cm, droppet går på 200ml/h. Det beslutas att
jag ska få en paus på två timmar för att se om kroppen startar av sig själv.

Tisdag 28/8 -
Kl 02.20 sätts droppet på igen. Jag har nu starka värkar och andas med lustgasen mest hela tiden. De
höjer droppet varje halvtimme. Värkarna blir värre och värre och jag tänker att nu händer det
äntligen nåt!
Kl 08 gör de ny gyn unders, öppnad ca 5 cm. Nu har jag fått nog och vill ha epidural, den sätts en
halvtimme senare.
Kl 09 sätts en skalpelektrod pga dålig kontakt med ctg.
Kl 11 De gör en gyn undersökning som visar att jag fortfarande bara är jag öppen 5 cm och jag
säger att de snart får snitta mig om det inte börjar hända nåt mer. Vi kommer överrens om att höja
droppet var 20:e minut i två timmar för att se om det hjälper förloppet. Epiduralen gör att jag känner
ett tryck nedåt men inget gör ont längre.
Kl 12 tycker läkarna att bebisen börjar bli påverkad, hjärtljuden sviktar. Ett laktat tas (för att kolla
mjölksyran).
Kl 12.30 bestäms att jag ska snittas.

Efter det blev det panik. Vi hade diskutterat sniytt tidigare och då att det skulle ske inom två timmar
efter beslut. Nu stormar det in läkare i rummet och jag hör "vi har sju minuter på oss upp till operation nu"! Jag blir rädd och jag och min fru förstår inte riktigt vad som hände, varför blev det panik helt plötsligt?!
Väl i operationssalen försöker de sätta ny ryggbedövning på¨mig då de tycker det ska gå snabbare än att fylla på epiduralen. Personen som ska sticka mig misslyckas dock fem-sex gånger och det beslutas att jag ska sövas istället.
Min fru motas ut ur rummet och ingen ger henne nån information, hon tror att nu kommer både jag
och bebisen dö.
Kl 13.14 är jag snittad och de försöker få ut bebisen, han sitter dock fast och de får sätta sugklocka.
Kl 13.19 föds vår son,väldens vackraste Elliot. Han skriker på en gång och apgar blir 9-10-10 (perfekt!)! :D

Det blev verkligen inte som jag hade tänkt mig. Att det gjorde ont och var utdraget kunde jag stå ut med, men att det inte hände nåt, att jag inte öppnade mig, trots starka värkar, var otroligt psykiskt
utmattande.
Och att jag skulle bli sövd var heller inget jag räknat med. Jag var helt med på att få snitt, det gjorde mig inget, men första veckan efter förlossningen kände jag mig berövad på upplevelsen. Jag kände
mig stum, även om jag blev helt kär i vår lilla groda på en gång. Det var som att jag inte fött barn,
jag missade ju hela grejen och tyckte att jag svikit mig själv och Elliot. Nu är jag bara lycklig att han
finns här hos oss och inför kommande förlossningar ser allt bra ut, så det ska inte vara nåt bekymmer att föda vaginalt nästa gång.

Slutet gott allting gott, men så klart ska mitt barn födas med värsta möjliga dramatik! Lik mamma från start! :P

Tack Sommaren för uppdateringen om hejåhå! Usch så hemskt! 

7e Himlen: fick ni veta varför det blivit sån panik helt plötsligt?

Ja tydligen så var mjölksyrenivån för hög (5,6 om det säger er nåt). Men det sa de inte just då, allt bara hände jättefort efter det och vi var så oförberedda på hela situationen. 

7eHimlen, vad dramatiskt och vad hemskt för din fru att tro att hon ska förlora er båda. Vad bra att det gick bra iaf och att ni nu mår bra

7e himlen - låter som en jobbig förlossning och förstår besvikelsen att inte få vara med på slutet när du jobbat så länge... Men huvudsaken att du och lillkillen mår bra

Ja det var hemskt för henne, jag hann ju bara tänka "ska jag ha gått igenom allt detta, och så kommer bebisen vara död?" innan jag somnade. Så det tog ett tag innan vi kände oss okej med hela förloppet och med att han nu var hos oss. Vi var i chock första veckan, innan vi kunde börja bearbeta det. 
Ja nu är ju allt hur bra som helst och vi mår alla tre jättebra! Vi njuter av att allt gick bra och att vår lilla kille är så underbar! <3

7ehimlen- shit vad dramatiskt jag sitter med stora tårar som rullar... Man är ju inte riktigt i hormonell balans än:) stackars din fru så rädd hon ska ha varit !! Skönt att allt gick bra

Var på koll idag och allt såg bra ut låg på 133 nu

Ja det var dramatiskt där ett tag, och min fru har nog fortfarande inte riktigt hämtat sig. Men som tur är gick ju allt bra. Gullig du är! 

.....