Där är ju dagisfröken!!!!!

Herregud vilka saker ni berättar! Folk har ju inga gränser.

Vi brukar hälsa lite snabbt på läraren/ pedagogen och sedan fortsätta med vårt. Om det inte är uppenbart att läraren själv vill stanna och prata, relationen till förskolepersonalen har varierat väldigt mellan alla olika lek- och förskolor vår son gått på. 

Mina barn brukar vilja hälsa när dom får syn på en av pedagogerna på stan, men skulle aldrig förvänta mig att dom skulle ta hand om eller se efter barnen för att man träffar dom ute någonstans.

Är väl medveten om att är man inte i tjänst så har dom ju inget som helst ansvar, men om jag träffar en kollega på stan så nog hälsar jag. Likadant vill barnen säga hej till någon dom känner.

Mina barn får gå fram och säga hej och kanske småprata om inte jag eller fröken har bråttom någonstans.

Men aldrig att jag skulle ta för givet att fröken skulle ha nått som helst ansvar för mina barn när jag är med, inte ens om vi är på förskolan. Finns jag där så är barnen mitt ansvar.

Men en gång när yngsta dotter som fortfarande går på förskolan var med på storebrors uppträdande i skolan så var en av fröknarna där och tittade på sitt barn, denna fröken erbjöd sig sedan att ta med dotter upp till förskolan för hon skulle dit och det skulle min dotter med.

Men jag hade ALDRIG frågat om det. 

Haha... ja verkligen!

Vet precis hur det är fast jag jobbar som undersköterska inom hemtjänsten i en liten stad där alla känner alla typ. Det är många ggr jag blivit ombedd av brukarna att göra hemtjänstärenden fast på min fritid om de ser mig i tex apoteket eller affären. För det mesta går det bra att förklara att jag inte jobbar just nu utan ska göra annat och i de lite mer "virriga" fallen kan det ibland gå fortare att hjälpa till med det de vill ha hjälp med. Det är värre med deras anhöriga i så fall som mycket väl tycker de kan stå och prata om mamma eller pappa fast jag själv är ledig och mina barn står och hoppar jämfota av otålighet bredvid.
Det brukar inte fungera att få anhöriga att backa ens om jag har semester och säger rakt ut att" jo ja ska ta tag i det om 3 veckor när min semester är slut" . Jaja tur att jag trivs med yrket i alla fall och att de allra flesta jag möter är glada och trevliga.

 

Hahaha!

Jag har upplevt samma saker ett flertal gånger.

På barnkalas, då jag lämnat av min yngsta, och föräldrar till "mina" dagisbarn frågat om jag skall stanna kvar så att jag kan ha lite "koll" på deras ungar.

På stranden. Som om jag vill ta ansvar för deras småttisar i vattnet när jag är där och leker med  mitt barn??

Hemma i trädgården. På fullaste allvar stannade en förälder till med bilen och frågade om jag kunde tänka mig att passa hans dotter några timmar en lördag. Han var på väg till byggmarknaden och barnet vill inte åka med. hon gallskrek bak i bilen. Eh, Nej tack....

Upphör aldrig att förvånas. Önskar ibland att jag inte arbetade på en förskola i samma område där jag bor. 

Jag hade sagt hej, pratat några ord och sen sagt hej då. Så man gör med ytliga bekanta helt enkelt. Hade aldrig låtit mitt barn "vara hos" pedagogen, då jag inte tycker man ska blanda ihop jobb och fritid. Hade inte heller brytt mig det minsta om ifall pedagogen skällt på sina barn om det var "inom rimliga gränser"!

Det blir väl precis med dem som med mina egna arbetskamrater om jag stöter på dem "privat".
Säger hej, kanske växlar några ord om ingenting, spanar in deras respektive osv.
Dock inget som jag lägger någon större vikt vid utan det är arbetsinsatsen i sig som är det avgörande, inte hur väluppfostrade barn de har eller hur snygg sambo.

Känner igen mig så väl i allt ni skriver. Fick ett samtal från en förälder förra veckan när jag var på jobbet. Denna familj hade gått på semester en vecka tidigare så barnen har sommarlov. Dom är mina grannar (bor i huset brevid) och mamman i familjen ringer för att fråga om jag kan ta med mig hennes döttrars kläder hem efter jobbet! Då pratar vi om varsin låda full med extrakläder, gummistövlar och regnkläder. Det är mycket att bära. Plus att jag ska släpa hem mina egna kläder då jag själv gick på semester den dagen. Vi bor 10 minuter gångavstånd från förskolan och kvinnan har semester. Då kan hon väl pallra sig dit själv o hämta kläderna om det är så viktigt. Förklarade snällt att det inte ingick i mina arbetsuppgifter att konka hennes barns kläder hem. Ut över det har vi ett annat problem hon och jag. Jag är ung, har än ingen egen familj så självklart har jag mycket kompisar hemma när jag är ledig. Har aldrig haft någon stor fest men ibland spelar vi musik, dricker några glas vin och skrattar på min altan någon helg då och då. Detta har hon påpekat hos min chef att hon tyckte är opassande för en förskolelärare. Som tur var försvarade min chef mig och sa att vad vår personal gör på sin fritid är inte vår sak, så länge dom gör ett bra jobb när don är här. Även jag bad henne att säga till om jag stör henne som granne. Men vad jag gör för övrigt utanför tjänsten kan hon strunta blankt i.

Helt stört beteende från barnen och dess familjer.
Själva bor vi i en liten by med ett litet dagis. Så på fritiden umgås vi med en  fsk lärare  och hennes fanilj.
När vi träffas och kanske äter och så så försöker jag vara noga med att sonen inte behöver sitta jämrte henne vid matbordet fast att han vill. Men jag vill verkligen inte att hon ska känna att hon ska hjälpa honom och dela maten mm.
Och när vi är ute och går så försöker jag prata om annat än sonen men visst det blir ju mycket familjelivsprat.  
Fast själv säger hon att hon gärna kan sitta barnvakt och så om vi behöver hjälp och det har hon kanske gjort 2ggr i nödfall.