Snart adoption. GRAVID!

Om jag inte har helt fel så är det många länder som vägrar låta fertila par och par som redan ar barn adoptera. Just för att det inte ska bli ett "välgörenhetsarbete"

Det är ju det som är hela problemet. Ett adopterat barn behöver få vara i centrum, för att anpassa sig till familjen, knyta an till föräldrarna och känna förtroende för dem. För att familjesituationen ska fungera. Det är ju inte åldersskillnaden mellan barnen som är det stora problemet, det spelar ju ingen roll. Eller ens att det adopterade barnet får ett syskon. Utan det faktum att det biologiska barnen kommer så tätt inpå adoptionen!!!

SAnningen kommer fram ska det stå

Ja, det låter ju inte alls optimalt det heller. Av flera anledningar. Men skillnaden där är ju att inget av barnen har något direkt anknytningsproblem, de har aldrig knytit an till en person som sedan övergivit dem, eller som de separerats från... Vilket högst troligt är fallet med ett adopterat barn. För jag utgår från att surrogatmamman lämnar över barnen till de tänkta föräldrarna direkt vid födseln...

Först och främst. Ni kan inte bli åtalade eller kastade i fängelse även om sanningen kommer fram.

Ta hem båda barnen, om det blir problem så får de väl skicka tillbaka det adopterade barnet till hemlandet. Jag tror inte heller de gör de. Alternativt försöka hitta någonannan i Sverige som kan tänka sig att åta sig ett barn, kanske som kontaktfamilj.

Kan inte se att ett adoptivbarn skulle vara annorlunda än ett vanligt barn. Det blir en omställning för en hel familj med syskon som kommer tätt. Vi fick barn med 6 månaders mellanrum. Idag är de mer som tvillingar än som syskon. Men det är ni adoptivföräldrar som skapar problem.    

jag vet en som adopterade en liten pojke från kina som skulle fylla 1 när dom skulle hämta honom, hon var gravid utan att veta om de och även hon hade sagts vara infertil så hon trodde att hon aldrig skulle få egna barn och hennes mens kom när den ville, hon började se en liten bula runt v 22-23 (ca 1-1½ månad efter pojken hämtats)
hon behövde inte ge tillbaka honom och eftersom hon inte visste att hon var gravid så fick hon inga problem. hon gick och berättade att hon var gravid efter hon fått reda på de, vet inte vad som sas under samtalet så vet ju inte om de bara var negativa men hon fick behålla eller bara positiva eller båda.. men när barnet föddes så var pojken under 1,5 år och dom hade bara haft honom hemma någon månad.. men dom klarade det galant. mamman var föräldraledig helt och pappan var halvdagsledig tror jag , han jobbade iaf på tidig förmiddag tills lite efter lunch.
dom ångrar det inte och barnen har det bra tillsammans , dom ger lika mycket kärlek till båda. och hon tycker inte att den adopterade behövde mer närhet osv än den andra och han accepterar det barnet väldigt bra, sålänge han får lov att hjälpa till att hämta våtispaketet o en blöja eller vara med o peka på fina kläder osv.

Tror inte heller det adopterade barnet behöver mer närhet. Det lilla barnet hamnar antagligen i centrum.

Skillnaden är att är man ett biologiskt barn som  får biologiskt syskon  har man fått minst nio månader för sig själv med föräldrarna under graviditeten med det andra barnet (oftast längre eftersom de flesta inte blir gravida åtminstone de första 3-4 månaderna pga att man inte har sex eller att man ammar vilket ofta skyddar) och ett biobarn har inga separationer i bagaget. Här gäller det ett 18 månaders barn som får ett nyfött syskon som kräver mycket uppmärksamhet och kanske ska ammas, när det stora barnet endast varit fem månader i en annan del av världen där allt är nytt och känner sig osäkert på allt.  Ett biologiskt barn har aldrig blivit övergivet och har därför lättare att klara att behöva dela föräldrarnas uppmärksamhet med andra för att föräldrarna kanske inte hela tiden har tid utan måste ägna sig åt det lilla barnet. Ser du inte skillnaden kan du nog inte så mycket om ankytningsproblematik hos adoptivbarn. Det kan säkert gå bra om man är medveten om vilka svårigheter som finns men att en höggravid mamma ska orka bära runt och aktivera det adopterade barnet så mycket som ofta behövs, och ha tid att ge omedelbar respons både på adoptivbarnets och den nyföddas signaler är nog inte så lätt som det låter, därav att det vore bra om båda föräldrarna var hemma så att det alltid finns en famn och ork för varje barn.

18 månaders barn? men då är det ju 18 månaders åldersskillnad. Har du tänkt på att många skaffar syskon tätare?

Men återigen, ens biologiska barn har ALDRIG BLIVIT ÖVERGIVNA, och MÅSTE INTE JOBBA MED ANKNYTNING PÅ SAMMA SÄTT. Ursäkta att jag skriker, men jag blir trött på att folk inte verkar få in det. Om du tänker dig att du själv skulle då, och du har en ettåring som har dig som sin primära anknytningsperson. Tror du att detta går obemärkt förbi, för ditt barn? Om både du och barnets pappa skulle dö samtidigt. Tror du att barnet, som då kanske skulle hamna hos någon annan familj, har en lika nära relation till dessa direkt? På en gång? Kan du kanske förstå att det tar tid, tålamod och mycket ansträngning och närhet för att bygga upp en föräldra-barn relation. Även med ett så pass litet barn? Samma gäller med ett adopterat barn. Och som du förstår, så har man litet annat i huvudet under andra halvan av sin första graviditet. Om allt är bra med bebisen i magen, vad man behöver för grejen. Behovet av att "boa" inför bebisen, o.s.v. Och sedan behovet av att ta hand om sitt lilla barn, det första man har fött! Tror du att det är jättelätt, och helt självklart, att hinna med adoptivbarnets stora behov i den situationen. En vän till mig som adopterade nyligen såg till att de jobbade minimalt båda två, tror båda jobbade två halvdagar i veckan var, och var lediga resten. Med komp, semester, föräldrapenning och allt vad de hade att tillgå. Och efter ett halvår så tycker de att barnet börjar bli tryggt, och ta dem som de naturliga föräldrarna.