Om ingen av föräldrarna vill vara föräldralediga hur gör man då?

Jag bodde i Frankrike de första 5 åren av mitt liv. Idag är jag 26 år. Mina föräldrar jobbade de första 5 åren av mitt liv, sedan tog de det lite lugnare när vi flyttade till Sverige. Jag hade barnflicka de första 2 åren tror jag och sedan någon slags dagmamma upp till 5 år. Väl i Sverige började jag förskola, men på mindre tid. Jag har aldrig upplevt några problem med relationen till mina föräldrar. Jag skiter i spädbarnstiden, den minns jag inte ens. Jag har en bra och aktiv relation med föräldrarna nu och vi hade många långa sommarlov i Sverige när jag började skolan, de ordnade så att de jobbade mindre än heltid så att vi kunde få 2-3 månader tillsammans när jag och syrran var lite äldre istället för att slösa sin tid på spädbarn som ändå inte minns den tiden.

Jag uppskattar det väldigt mycket. Jag tyckte att det var mer värt att ha mamma och pappa där för mig när jag var 5-10 år, än när jag var 1-5 (en tid som jag ändå knappt minns). Ni som tror att anknytningen skadas av att man har en nanny, vad är ni för folk egentligen? Det är när barnet börjar bli lite äldre och med självmedvetande som identiteten hos den som är närvarande blir mer viktig.

Kliv av era höga hästar. Vi som har växt upp med arbetande föräldrar och en nanny till hjälp dagtid, vi mår prima idag och om man ställde tio av oss i en klunga med hundra hemmabarn så skulle ni inte klara av att peka ut oss.

Tack för mig.

Man betalar någon annan för att ta hand om barnet de timmar man själv vill arbeta.

Min svåger bor i Spanien med sin fru. Hon ar hemma i 3,5 månader med deras barn. Sedan började hon att arbeta och de hade privat barnflicka. Barnflickan tog med barnet till mammans arbete när hon skulle amma (fick ansöka om att amma på arbetstid) och sedan började mamman att pumpa ur mjölk till barnet vid ca 9 månader.
Det fungerade utmärkt och barnet är idag 4,5 år och man märker ingen skillnad på deras barn och mitt barn vad det gäller anknytning. Mamman började dock att arbeta vid behov redan när barnet var 6 veckor och hade även då barnflicka. Det gjorde hon för att kunna arbeta lite mindre och ta ut extra ledighet när det behövdes för barnets skull.
Väldigt många utländska barn sätts ju på dagis tidigt och dem går det ingen nöd på. Vi är bortskämda här i Sverige.
 

Enkelt! Då låter ni bli att skaffa barn. Om ingen av föräldrarna vill ta det första året eller ens dela upp det för att umgås med sin efterlängtade? avkomma. Ja varför då ens skaffa barn om man inte inser förmånen med att ha den möjligheten? Sen undrar jag vilka pappor som VILL gå tillbaka till jobbet efter 10 dagar? Jag trodde de flesta normalfuntade pappor ville vara hemma längre, om de bara fick eller hade möjlighet?

Om man inte vill vara hemma med sitt barn ger man fan i och skaffa några. Vad ska ni med barn till om ni inte har tid för det. Om det blir sjukt eller skadar sig. Ska nån anna ta barnet då med. Skaffa en katt istället.

Tja, om ingen av föräldrarna har lust att tillgodose barnets grundläggande behov trots att de av nån outgrundlig anledning valt att skaffa barnet , så kommer barnet att omhändertas och placeras i fosterhem.