Anonym (förtvivlad)

Äldre 27 Sep 18:13

215 svar

Förlorat min bästa vän

Min bästa vän, min tvillingsjäl, mitt allt har gått bort.
Det är inte första gången jag förlorat någon nära, men det har aldrig känts så här.

Det är som om jag trillat rakt ner i en avgrund och blivit helt apatisk. Livet har förlorat all glädje, all färg, allt.
Mitt hjärta går sönder på insidan och dagarna rullar på enbart rutin.
Jag vill bara lägga mig ner och självdö.
Det känns som om jag förlorat mig själv, en så stor del av mig. Detta var en människa jag delade allt med under nio års tid. Vi var som en och samma person. Vi klickade ifrån första stund, och älskade varandra bortom alla gränser, i vissas ögon mer än vad vi borde.
Han var min själsfrände, mitt allt och han finns inte mer. Det var med honom jag delade de lyckligaste såväl som de svåraste stunder. Han visste allt om mig, vi kunde avsluta varandras meningar, visste vad den andre tänkte innan någon hann säga det högt.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur jag ska orka leva ett liv utan honom.
Min värld har rasat och det känns inte som om någon förstår.

Det går över säger dom, jag har förlorat den som fick mig att andas, hur ska det kunna gå över?

Min partner försöker finnas där, men vad hjälper det när jag vet att han avskydde honom? När jag vet att han inte alls gillade det vi delade? Det känns som om han bara är glad att han är borta.

Vad fan tar man sig till?

Jag pratade med honom natten innan han gick bort. Så mycket man hade velat säga om man visste att man aldrig skulle få prata med honom igen.
Jag går fortfarande och väntar på att han ska höra av sig, att jag ska vakna och det hela visa sig vara en bisarr dröm. Min själ dog tillsammans med honom.
Jag orkar inte.

Anonym (förtvivlad) Trådstartaren

Äldre 31 Oct 10:45

#31

bradfield skrev 2012-10-20 22:37:40 följande:

Det finns inget "riktigt" sätt att sörja. När min vän dog vändes mitt liv uppochner. Vi var några stycken som stod honom allra närmast när det hände och alla sörjde på olika sätt. Min pojkvän, som bodde och jobbad ihop med honom var även den som hittade honom. Han har aldrig gråtit över det. Själv gråter jag fortfarande ibland, 4 år senare (om en månad). Men jag tror ändå det är bra att de vill försöka hjälpa dig så du inte fastnar på ett och samma ställe, att du inte går in i en depression som du inte kan vända och så vidare. Att få prata med någon kan alltid vara bra. Nu är detta fortfarande väldigt nytt för dig och det är svårt att veta vilken riktning sorgen kommer ta, just nu är det ju en förlamande sorg utan nyanser. Men jag tror det kan hjälpa att ha nån som hjälper en att navigera lite.

Jo det är ju det jag hoppas på också.
Förstår bara inte hur man ska komma till den punkten då livet börjar rulla på igen, då man finner någon glädje i det.

Anonym (adopterad29)

Äldre 31 Oct 16:45

#32

det är extra tungt ...
snart är det allhelgona ....

Anonym (förtvivlad) Trådstartaren

Äldre 31 Oct 16:58

#33

Anonym (adopterad29) skrev 2012-10-31 16:45:17 följande:

det är extra tungt ...
snart är det allhelgona ....

ja, fy fan rent ut sagt. alla gravdekorationer osv som lyfts fram extra i butikerna nu, det strör salt i såren.

Anonym (adopterad29)

Äldre 31 Oct 17:14

#34

...kram TS
jag känner exakt så också....

Mowmow

Äldre 31 Oct 17:16

#35

Den har gett mig tröst många gånger..

Anonym (förtvivlad) Trådstartaren

Äldre 31 Oct 17:47

#36

Anonym (adopterad29) skrev 2012-10-31 17:14:22 följande:

...kram TS
jag känner exakt så också....

kram till dig med
som tur var är det bara några dagar kvar sen är det över

Mowmow skrev 2012-10-31 17:16:51 följande:

" rel="nofollow" target="_blank">

Den har gett mig tröst många gånger..

va fin, tack för länken.

Anonym (känner igen mig)

Äldre 31 Oct 19:23

#37

Kära TS. Jag har också förlorat min bästa vän, tidigare i år. Jag hoppas du kan stå ut igenom de här första hemska månaderna. Sorgen kommer säkert förändras med tiden, det är inte lättare men iallafall inte likadant hela tiden. Så upplever jag det. Åh, jag lider så med dig.
Jag hittade förvånansvärt mycket tröst i den här fina texten på 1177.se när det var som allra värst:
www.1177.se/Uppsala-lan/Tema/Liv-och-halsa/Kriser/Sorg/

Ta hand om dig. Tänk på att alla sätt att känna är tillåtna. Att du inte känner att du kan prata med din partner om detta måste vara jättejobbigt. Finns det ingen annan som stod din vän nära du kan vända dig till? Kanske något syskon eller någon förälder till honom? Ibland har det hjälpt mig att prata med någon som går igenom samma sak.

Anonym (förtvivlad) Trådstartaren

Äldre 1 Nov 11:58

#38

Anonym (känner igen mig) skrev 2012-10-31 19:23:30 följande:

Kära TS. Jag har också förlorat min bästa vän, tidigare i år. Jag hoppas du kan stå ut igenom de här första hemska månaderna. Sorgen kommer säkert förändras med tiden, det är inte lättare men iallafall inte likadant hela tiden. Så upplever jag det. Åh, jag lider så med dig.
Jag hittade förvånansvärt mycket tröst i den här fina texten på 1177.se när det var som allra värst:
www.1177.se/Uppsala-lan/Tema/Liv-och-halsa/Kr.../

Ta hand om dig. Tänk på att alla sätt att känna är tillåtna. Att du inte känner att du kan prata med din partner om detta måste vara jättejobbigt. Finns det ingen annan som stod din vän nära du kan vända dig till? Kanske något syskon eller någon förälder till honom? Ibland har det hjälpt mig att prata med någon som går igenom samma sak.

Jag har faktiskt läst den texten innan, och den gav mig faktiskt också lite tröst vissa gånger. Kanske mest för att det kändes på något sätt, att dom tar det på allvar, det är hemskt, fruktansvärt. Någon slags bekräftelse på att det man går igenom är ett helvete.

Ja det är jobbigt att inte kunna prata med honom. Jag har försökt, men känner att han sätter mig i en situasion där jag måste försvara mina tankar och känslor, försvara relationen jag hade till min vän. På ett sätt kan jag kanske förstå honom, men samtidigt smärtar det att han inte kan lägga det åt sidan och faktiskt finnas där för mig nu när jag behöver det. Han vet ju att jag nu verkligen inte har någon annan.
Jag har ju ett väldigt bristande kontaktnät, en hel del ytliga bekanta, men inga jag umgås med eller pratar med regelbundet, vilket gör att jag står helt ensam i det här.
Jag har pratat lite med hans pappa, han sa till mig att jag gärna får prata med dom, eller hans syskon om jag ville prata med någon mer jämnårig. Men det känns konstigt. Jag vill ju inte tränga mig på i deras sorg. Sen har jag svårt att öppna mig och prata med människor, och jag har ju ingen relation till dom utan det är ju först nu efter att min vän dött som jag överhuvudtaget pratat med dom.

Anonym (känner igen mig)

Äldre 1 Nov 12:43

#39

Anonym (förtvivlad) skrev 2012-11-01 11:58:27 följande:

Jag har faktiskt läst den texten innan, och den gav mig faktiskt också lite tröst vissa gånger. Kanske mest för att det kändes på något sätt, att dom tar det på allvar, det är hemskt, fruktansvärt. Någon slags bekräftelse på att det man går igenom är ett helvete.

Ja det är jobbigt att inte kunna prata med honom. Jag har försökt, men känner att han sätter mig i en situasion där jag måste försvara mina tankar och känslor, försvara relationen jag hade till min vän. På ett sätt kan jag kanske förstå honom, men samtidigt smärtar det att han inte kan lägga det åt sidan och faktiskt finnas där för mig nu när jag behöver det. Han vet ju att jag nu verkligen inte har någon annan.
Jag har ju ett väldigt bristande kontaktnät, en hel del ytliga bekanta, men inga jag umgås med eller pratar med regelbundet, vilket gör att jag står helt ensam i det här.
Jag har pratat lite med hans pappa, han sa till mig att jag gärna får prata med dom, eller hans syskon om jag ville prata med någon mer jämnårig. Men det känns konstigt. Jag vill ju inte tränga mig på i deras sorg. Sen har jag svårt att öppna mig och prata med människor, och jag har ju ingen relation till dom utan det är ju först nu efter att min vän dött som jag överhuvudtaget pratat med dom.

Vet du, om pappan sa att du gärna får prata med dem så menar han det säkert. De kanske till och med gärna vill det? Du vet ju en massa saker om din vän som de säkert vill att du delar med dem.
När min vän dog fick jag plötsligt väldigt mycket kontakt med hennes familj och andra vänner, även vänner som jag inte kände sen tidigare. Och det hjälpte, just för att vi verkligen bara behövde prata om just detta och inte bygga upp några fasader eller tänka på något annat. Jag träffar flera av dem regelbundet nu, personer jag inte kände alls eller inte särskilt bra, innan.
Jag tycker du ska försöka våga ta kontakt med pappan eller syskonet, kanske bara gå dit och fika eller något. Det kan kännas motigt innan, men jag tror att det skulle kunna betyda mycket för dem.
Kram till dig!!

bradfield

Äldre 2 Nov 18:51

#40

Anonym (förtvivlad) skrev 2012-11-01 11:58:27 följande:

Jag har faktiskt läst den texten innan, och den gav mig faktiskt också lite tröst vissa gånger. Kanske mest för att det kändes på något sätt, att dom tar det på allvar, det är hemskt, fruktansvärt. Någon slags bekräftelse på att det man går igenom är ett helvete. Ja det är jobbigt att inte kunna prata med honom. Jag har försökt, men känner att han sätter mig i en situasion där jag måste försvara mina tankar och känslor, försvara relationen jag hade till min vän. På ett sätt kan jag kanske förstå honom, men samtidigt smärtar det att han inte kan lägga det åt sidan och faktiskt finnas där för mig nu när jag behöver det. Han vet ju att jag nu verkligen inte har någon annan. Jag har ju ett väldigt bristande kontaktnät, en hel del ytliga bekanta, men inga jag umgås med eller pratar med regelbundet, vilket gör att jag står helt ensam i det här. Jag har pratat lite med hans pappa, han sa till mig att jag gärna får prata med dom, eller hans syskon om jag ville prata med någon mer jämnårig. Men det känns konstigt. Jag vill ju inte tränga mig på i deras sorg. Sen har jag svårt att öppna mig och prata med människor, och jag har ju ingen relation till dom utan det är ju först nu efter att min vän dött som jag överhuvudtaget pratat med dom.

Jag har svårt att tro att du skulle träna dig på i deras sorg, även om jag förstår att det känns så. Ofta så vill alla i sorg prata om det, veta att det finns folk omkring som bryr sig och faktiskt- hjälpa de andra som också sörjer. Så prata du med pappan. Idag var jag i en minneslund och tände ett ljus för min vän. Det gav mig ett sånt lugn att göra det. Vardagen rullar jag på och tiden går så det var skönt att stå där en stund och känna den krispiga höstluften i ansiktet och tänka på honom och samtidigt rensa huvudet från världsliga saker. Känner fortfarande ett lugn i kroppen som jag inte känt på länge.

Förlorat min bästa vän

INNEHÅLL