Anonym (förtvivlad)

Äldre 27 Sep 18:13

215 svar

Förlorat min bästa vän

Min bästa vän, min tvillingsjäl, mitt allt har gått bort.
Det är inte första gången jag förlorat någon nära, men det har aldrig känts så här.

Det är som om jag trillat rakt ner i en avgrund och blivit helt apatisk. Livet har förlorat all glädje, all färg, allt.
Mitt hjärta går sönder på insidan och dagarna rullar på enbart rutin.
Jag vill bara lägga mig ner och självdö.
Det känns som om jag förlorat mig själv, en så stor del av mig. Detta var en människa jag delade allt med under nio års tid. Vi var som en och samma person. Vi klickade ifrån första stund, och älskade varandra bortom alla gränser, i vissas ögon mer än vad vi borde.
Han var min själsfrände, mitt allt och han finns inte mer. Det var med honom jag delade de lyckligaste såväl som de svåraste stunder. Han visste allt om mig, vi kunde avsluta varandras meningar, visste vad den andre tänkte innan någon hann säga det högt.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur jag ska orka leva ett liv utan honom.
Min värld har rasat och det känns inte som om någon förstår.

Det går över säger dom, jag har förlorat den som fick mig att andas, hur ska det kunna gå över?

Min partner försöker finnas där, men vad hjälper det när jag vet att han avskydde honom? När jag vet att han inte alls gillade det vi delade? Det känns som om han bara är glad att han är borta.

Vad fan tar man sig till?

Jag pratade med honom natten innan han gick bort. Så mycket man hade velat säga om man visste att man aldrig skulle få prata med honom igen.
Jag går fortfarande och väntar på att han ska höra av sig, att jag ska vakna och det hela visa sig vara en bisarr dröm. Min själ dog tillsammans med honom.
Jag orkar inte.

Anonym (förstår inte)

Äldre 21 Nov 23:17

#91

tina03 skrev 2012-11-21 10:09:43 följande:

För ganska exakt 6 år sedan var jag med om samma trauma, jag förlorade mitt allt. jag hade fått jobba över en kväll och pga det sov jag över hos min dåvarande pojkvän, hade man kunnat förutse vad som skulle hända hade jag kört de extra milen hem. vaknar mitt i natten av andningsbesvär och drar slutsatsen väldigt snabbt att huset brinner. väcker C som snabbt blir chockad av allt, det går i rasande fart innan rutor exploderar. Hans sista ord i livet är FAN, det är ett ord som fortfarande ringer glasklart i huvudet. Han dog den natten, det enda jag kunde var att välja att ta mig ut med livet som insats eller ge upp och slukas av lågorna jag med. och i ett sådant läge väljer man inte, kroppen handlar instinktivt. Jag gav mig länge skulden för att jag överlevt, och kan fortfarande komma på mig själv att göra det ibland, men har ju längre tiden flutit på insett att jag måste ta till vara på att ödet faktiskt är som det är. Det är det värsta jag behövt ta mig igenom i hela mitt liv, och det finns aldrig något bra att säga men några tankar jag kan dela med mig av min resa är att sorgen går inte över, men det blir lättare, man måste hitta sitt eget sätt att hantera den. Kram

www.aftonbladet.se/nyheter/article11014794.ab

även om det är ett tag sen du var med om detta så förstår jag dig. otroligt många styrkekramar från mig. vilket trauma. nu känns världen lite mindre och mycket mer otrygg. hur har du klarat att gå vidare med ditt liv, eller har du inte gjort det?

tina03

Äldre 21 Nov 23:55

#92

Anonym (förstår inte) skrev 2012-11-21 23:17:47 följande:

även om det är ett tag sen du var med om detta så förstår jag dig. otroligt många styrkekramar från mig. vilket trauma. nu känns världen lite mindre och mycket mer otrygg. hur har du klarat att gå vidare med ditt liv, eller har du inte gjort det?

Jo då, jag har tagit mig vidare. har gift mig, 2 barn, läser på universitet. Livet har tagit en omväg. Det tog 5 år innan jag orkade gå tillbaka o göra klart sista terminen från gymnasiet. Vi gick i samma klass, så skolan påminde om allt som rasade samman, men med tiden skapar man en hanterbar distans till allt. I mars året efter min olycka köpte jag hund, största baktanken var att flytta fokus från min egen rehab och sorg till att framkalla positiva känslor från något annat. Det var en stor räddning för min del. Djur är så tillgivna och man behöver aldrig prata, de känner när de behövs, svårt att förklara. När jag har jobbiga dagar brukar jag fråga mig själv ifall C hade velat att jag skulle gett upp, och svaret är det samma varje gång, absolut inte. Att jag överlevde innebär att jag SKA ta tillvara på det liv jag fick behålla.

Anonym (förtvivlad) Trådstartaren

Äldre 22 Nov 08:12

#93

Anonym (känner igen mig) skrev 2012-11-18 21:53:42 följande:

Sanningen att säga så är det inte så att jag går och tittar på min lista dagligen och liksom pirckar av eller så. Det blev mer som ett förhållningssätt att ta till ibland. Att jag försökte uppskatta små saker, typ en god kopp kaffe. För de stora sakerna går det inte att känna något annat än ångest och sorg inför. När det händer mig något bra så vill jag ju bara dela det med min vän och så går inte det.

Känner igen allt för väl, det gör enormt ont, när det händer saker och man bara vill berätta och dela det med den personen som inte finns där mer.

tina03 skrev 2012-11-21 10:09:43 följande:

För ganska exakt 6 år sedan var jag med om samma trauma, jag förlorade mitt allt. jag hade fått jobba över en kväll och pga det sov jag över hos min dåvarande pojkvän, hade man kunnat förutse vad som skulle hända hade jag kört de extra milen hem. vaknar mitt i natten av andningsbesvär och drar slutsatsen väldigt snabbt att huset brinner. väcker C som snabbt blir chockad av allt, det går i rasande fart innan rutor exploderar. Hans sista ord i livet är FAN, det är ett ord som fortfarande ringer glasklart i huvudet. Han dog den natten, det enda jag kunde var att välja att ta mig ut med livet som insats eller ge upp och slukas av lågorna jag med. och i ett sådant läge väljer man inte, kroppen handlar instinktivt. Jag gav mig länge skulden för att jag överlevt, och kan fortfarande komma på mig själv att göra det ibland, men har ju längre tiden flutit på insett att jag måste ta till vara på att ödet faktiskt är som det är. Det är det värsta jag behövt ta mig igenom i hela mitt liv, och det finns aldrig något bra att säga men några tankar jag kan dela med mig av min resa är att sorgen går inte över, men det blir lättare, man måste hitta sitt eget sätt att hantera den. Kram

www.aftonbladet.se/nyheter/article11014794.ab

Beklagar verkligen sorgen

Anonym (förstår inte) skrev 2012-11-20 01:40:01 följande:

hoppas du hade en trevlig helg TS

Du också!
Dagarna går ju varken man vill eller ej, vissa känns något lättare andra nattsvarta.

Anonym (förtvivlad) Trådstartaren

Äldre 22 Nov 08:14

#94

tina03 skrev 2012-11-21 23:55:19 följande:

Jo då, jag har tagit mig vidare. har gift mig, 2 barn, läser på universitet. Livet har tagit en omväg. Det tog 5 år innan jag orkade gå tillbaka o göra klart sista terminen från gymnasiet. Vi gick i samma klass, så skolan påminde om allt som rasade samman, men med tiden skapar man en hanterbar distans till allt. I mars året efter min olycka köpte jag hund, största baktanken var att flytta fokus från min egen rehab och sorg till att framkalla positiva känslor från något annat. Det var en stor räddning för min del. Djur är så tillgivna och man behöver aldrig prata, de känner när de behövs, svårt att förklara. När jag har jobbiga dagar brukar jag fråga mig själv ifall C hade velat att jag skulle gett upp, och svaret är det samma varje gång, absolut inte. Att jag överlevde innebär att jag SKA ta tillvara på det liv jag fick behålla.

Din sista rad är så stark och även så sann.

Anonym (känner igen mig)

Äldre 22 Nov 10:36

#95

tina03 skrev 2012-11-21 23:55:19 följande:

Jo då, jag har tagit mig vidare. har gift mig, 2 barn, läser på universitet. Livet har tagit en omväg. Det tog 5 år innan jag orkade gå tillbaka o göra klart sista terminen från gymnasiet. Vi gick i samma klass, så skolan påminde om allt som rasade samman, men med tiden skapar man en hanterbar distans till allt. I mars året efter min olycka köpte jag hund, största baktanken var att flytta fokus från min egen rehab och sorg till att framkalla positiva känslor från något annat. Det var en stor räddning för min del. Djur är så tillgivna och man behöver aldrig prata, de känner när de behövs, svårt att förklara. När jag har jobbiga dagar brukar jag fråga mig själv ifall C hade velat att jag skulle gett upp, och svaret är det samma varje gång, absolut inte. Att jag överlevde innebär att jag SKA ta tillvara på det liv jag fick behålla.

Tack för dina ord och för att du delar med dig. Det känns som att man kan se hur det kanske är för en själv när det har gått en tid. Jag försöker också tänka på att min vän skulle vilja att jag levde vidare och förverkligade mina drömmar så det försöker jag nu trots att jag inte hittar glädje i det just nu.

Jag undrar hur du har bearbetat det väldigt dramatiska sätt som din pojkvän gick bort på? Min bästa väns bortgång var också oerhört dramatisk och traumatisk och jag har haft väldigt svårt att komma förbi själva händelsen för att istället försöka förstå förlusten.

Anonym (känner igen mig)

Äldre 22 Nov 10:36

#96

Anonym (förstår inte) skrev 2012-11-21 14:43:11 följande:

kände jag med men orkade inte ens kommentera det. ignorera henne........

Jag anmälde inlägget så det togs bort. Skönt.

Anonym (förstår inte)

Äldre 22 Nov 18:00

#97

Anonym (förtvivlad) skrev 2012-11-22 08:12:23 följande:

Du också!
Dagarna går ju varken man vill eller ej, vissa känns något lättare andra nattsvarta.

dom nattsvarta dagarna är svåra men nödvändiga för att man ska kunna se dom lite ljusare och lättare dagarna
men när hopplösheten kommer smygande och viljan att leva inte existerar så kan man titta tillbaka på dom ljusare dagarna........ har jag hört(men inte upplevt än)

Askimsmamma

Äldre 22 Nov 21:23

#98

Jag förstår precis hur du (ni) känner. Min farmor var min själsfrände och den jag mellan 20 och 40 alltid vände mig till för småprat, råd, skratt eller bara för att kratta lite löv eller ta en fika hos. Hon gick bort i år och jag gråter efter ett halvår fortfarande varje dag. Tycker att sorg måste få ta sin tid och att tomrummet endast verkar kunna fyllas lite, lite åt gången. Då jag är ledsen tittar jag på ett fotografi, luktar på en sjal, går till hennes hus eller läser något hon skrivit till mig. Jag brukar ofta tänka på henne vid vägval och vet precis vad hon skulle ha sagt och tyckt. Skratten har satt sig i halsen och jag tar en dag i taget. Så schyst att du verkar ha kommit en bit på vägen med att fylla ditt tomrum. Jag arbetar med att tänka positivt via KBT och försöker engagera mig bit för bit i andra vänner. Kanske någon gång kan vi hitta en ny att dela det där innersta med? Försöker vara tacksam för att jag haft en sådan i 20 år och tänker att vissa kanske aldrig gör det? Att ge upp är inget alternativ, det hade hon aldrig gjort.

tina03

Äldre 22 Nov 23:37

#99

Anonym (känner igen mig) skrev 2012-11-22 10:36:30 följande:

Jag undrar hur du har bearbetat det väldigt dramatiska sätt som din pojkvän gick bort på? Min bästa väns bortgång var också oerhört dramatisk och traumatisk och jag har haft väldigt svårt att komma förbi själva händelsen för att istället försöka förstå förlusten.

Första åren stängde jag mest inne känslorna, något som fungerade för stunden men inget som hjälpte mig framåt. Nu när jag kan se tillbaka så inser man att man hade så mycket själv, många operationer, massor av mediciner och på det även det psykiska, något fick vänta helt enkelt. Känslorna fick vänta. Det som har varit jobbigast är att folk dragit sig undan, rädda för att såra, och rädsla för att inte kunna vara ett bra stöd.Förmodligen inte vetat hur de kan stödja. De dagar jag mår dåligt låter jag känslorna styra, vill kroppen vara ledsen så får den det. De dagar jag orkar besöker jag graven, när det varit riktigt jobbigt har jag åkt ut till olycksplatsen, i början hoppades man att huset skulle stå kvar och att allt var en dröm, men idag är bara grindarna kvar och en tom ojämn, gräsmatta, men platsen ger mig ändå ett lugn inombords. Man kommer aldrig att förstå men man kommer acceptera. Jag kan bara ge det rådet att låta det som gör ont få utlopp, om det är via gråt, samtal, skriva, musik etc känner man bäst själv. Kram

Anonym (känner igen mig)

Äldre 23 Nov 10:13

#100

tina03 skrev 2012-11-22 23:37:40 följande:

Första åren stängde jag mest inne känslorna, något som fungerade för stunden men inget som hjälpte mig framåt. Nu när jag kan se tillbaka så inser man att man hade så mycket själv, många operationer, massor av mediciner och på det även det psykiska, något fick vänta helt enkelt. Känslorna fick vänta. Det som har varit jobbigast är att folk dragit sig undan, rädda för att såra, och rädsla för att inte kunna vara ett bra stöd.Förmodligen inte vetat hur de kan stödja. De dagar jag mår dåligt låter jag känslorna styra, vill kroppen vara ledsen så får den det. De dagar jag orkar besöker jag graven, när det varit riktigt jobbigt har jag åkt ut till olycksplatsen, i början hoppades man att huset skulle stå kvar och att allt var en dröm, men idag är bara grindarna kvar och en tom ojämn, gräsmatta, men platsen ger mig ändå ett lugn inombords. Man kommer aldrig att förstå men man kommer acceptera. Jag kan bara ge det rådet att låta det som gör ont få utlopp, om det är via gråt, samtal, skriva, musik etc känner man bäst själv. Kram

Tack för ditt fina svar. Jag förstår att det är tid det måste få ta. Ibland håller jag på att bli tokig, känns det som, av vetskapen att jag har så mycket arbete framför mig innan allt kan kännas bara. Å andra sidan är det fortfarande inte alls länge sen som jag fick hålla min väns hand och ta farväl, och det är ett minne som jag aldrig vill ska blekna.
Jag förstår precis hur du bråkar åka till olycksplatsen och graven, jag har också varit vid graven ganska många gånger. Ibland har det varit bra, ibland fruktansvärt.
Att acceptera. Det är det man måste göra alltså. Jag vet inte om jag nånsin kommer kunna det, acceptera hur fruktansvärt orättvist livet är. Men att hon är borta? Det återstår att se. Tack igen för dina ord.

Förlorat min bästa vän

INNEHÅLL