• Anonym (förtvivlad)

    Förlorat min bästa vän

    Min bästa vän, min tvillingsjäl, mitt allt har gått bort.
    Det är inte första gången jag förlorat någon nära, men det har aldrig känts så här.

    Det är som om jag trillat rakt ner i en avgrund och blivit helt apatisk. Livet har förlorat all glädje, all färg, allt.
    Mitt hjärta går sönder på insidan och dagarna rullar på enbart rutin.
    Jag vill bara lägga mig ner och självdö.
    Det känns som om jag förlorat mig själv, en så stor del av mig. Detta var en människa jag delade allt med under nio års tid. Vi var som en och samma person. Vi klickade ifrån första stund, och älskade varandra bortom alla gränser, i vissas ögon mer än vad vi borde.
    Han var min själsfrände, mitt allt och han finns inte mer. Det var med honom jag delade de lyckligaste såväl som de svåraste stunder. Han visste allt om mig, vi kunde avsluta varandras meningar, visste vad den andre tänkte innan någon hann säga det högt.
    Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur jag ska orka leva ett liv utan honom.
    Min värld har rasat och det känns inte som om någon förstår.

    Det går över säger dom, jag har förlorat den som fick mig att andas, hur ska det kunna gå över?

    Min partner försöker finnas där, men vad hjälper det när jag vet att han avskydde honom? När jag vet att han inte alls gillade det vi delade? Det känns som om han bara är glad att han är borta.

    Vad fan tar man sig till?

    Jag pratade med honom natten innan han gick bort. Så mycket man hade velat säga om man visste att man aldrig skulle få prata med honom igen.
    Jag går fortfarande och väntar på att han ska höra av sig, att jag ska vakna och det hela visa sig vara en bisarr dröm. Min själ dog tillsammans med honom.
    Jag orkar inte.

  • Svar på tråden Förlorat min bästa vän
  • Anonym (adopterad29)

    har tänt mitt ljus......
    och tomheten är gigantiskt ....
     

  • Anonym (känner igen mig)
    Anonym (adopterad29) skrev 2012-11-03 20:32:57 följande:
    har tänt mitt ljus......
    och tomheten är gigantiskt ....
     
    Jag med, efter lång tvekan gick jag till graven. Efteråt kändes kroppen som gjord av smältande stearin, kunde inte gå utan fick sätta mig på en bänk och gråta i vantarna. 
  • Anonym (adopterad29)

    exakt ...du beskrev det bra
    min ben var så mjuka.....
    jag tänkte också backa men tog mig ditt ....
    när jag gick där i från så fick också sätta mig när ett tag
    jag är totalt slut ....
    trots det kan man inte sova  
    kram 

  • Anonym (känner igen mig)
    Anonym (adopterad29) skrev 2012-11-04 00:33:03 följande:
    exakt ...du beskrev det bra
    min ben var så mjuka.....
    jag tänkte också backa men tog mig ditt ....
    när jag gick där i från så fick också sätta mig när ett tag
    jag är totalt slut ....
    trots det kan man inte sova  
    kram 
    Nej, kan aldrig sova nuförtiden. Och när jag somnat vaknar jag strax igen. Kram
  • Anonym (förtvivlad)

    Kram till er båda!

    Tände ljus hemma då det är en bit att åka till graven, tar två timmar med bil. Får dock skuldkänslor nästan för att jag inte var där, men samtidigt har jag all avsikt att åka dit snart.
    Usch ska till den nya psykologen idag, vill verkligen inte, samtidigt som en liten bit av mig vill.

  • Anonym (Min pappa)

    Hej

    Nu har jag inte läst vad de andra skrivet, men vill bara skriva att jag tänker på dig.
    Min pappa gick bort för några veckor sedan och har fortfarande inte läkt.

    Men ta en timme i taget, tillåt dig gråta när du behöver det.

    När någon går bort lämnar de ofta många obesvarade frågor efter sig, och de blir upp till oss som står lämnade kvar att själva försöka finna dem. Och med tiden gör du det, men först måste allt ut. Gråt, gråt, gråt. Skriva tycker jag också hjälper.

    Jag lovar att du kommer växa med detta och vinna biten av din själ tillbaka. Ge det tid.

    Styrkekramar.

  • Anonym (förtvivlad)
    Anonym (Min pappa) skrev 2012-11-05 09:19:52 följande:
    Hej

    Nu har jag inte läst vad de andra skrivet, men vill bara skriva att jag tänker på dig.
    Min pappa gick bort för några veckor sedan och har fortfarande inte läkt.

    Men ta en timme i taget, tillåt dig gråta när du behöver det.

    När någon går bort lämnar de ofta många obesvarade frågor efter sig, och de blir upp till oss som står lämnade kvar att själva försöka finna dem. Och med tiden gör du det, men först måste allt ut. Gråt, gråt, gråt. Skriva tycker jag också hjälper.

    Jag lovar att du kommer växa med detta och vinna biten av din själ tillbaka. Ge det tid.

    Styrkekramar.
    Hej
    Beklagar sorgen.

    Jag kan inte gråta över det, i början gjorde jag det, på urnsättningen gjorde jag det, men nu går det inte. Jag har nog stängt av helt, för att det helt enkelt blir för mycket annars. Det blir för jobbigt.
    Jag har väl även svårt att acceptera det. Man vill ju så innerligt att det inte ska vara sant. En del av en väntar fortfarande på att han ska höra av sig, att allt ska bli som innan.
  • Anonym (Min pappa)
    Anonym (förtvivlad) skrev 2012-11-05 09:24:24 följande:
    Hej
    Beklagar sorgen.

    Jag kan inte gråta över det, i början gjorde jag det, på urnsättningen gjorde jag det, men nu går det inte. Jag har nog stängt av helt, för att det helt enkelt blir för mycket annars. Det blir för jobbigt.
    Jag har väl även svårt att acceptera det. Man vill ju så innerligt att det inte ska vara sant. En del av en väntar fortfarande på att han ska höra av sig, att allt ska bli som innan.
    Jag känner verkligen igen det. Den apatiska perioden kommer gå över efter ett tag när du känner dig redo mentalt. Det är när hoppet dör som den riktiga läkeprocessen börjar. Enligt mig.

    Jag har börjat förstå att min pappa inte kommer tillbaka, att framtiden kommer se annorlunda ut. Jag gråter mer nu än vad jag gjorde innan, men jag har också fler "bra-dagar".
  • Anonym (adopterad29)

    jag ska också åka och prata idag
    .... kram på er

  • Anonym (förtvivlad)
    Anonym (Min pappa) skrev 2012-11-05 09:56:07 följande:
    Jag känner verkligen igen det. Den apatiska perioden kommer gå över efter ett tag när du känner dig redo mentalt. Det är när hoppet dör som den riktiga läkeprocessen börjar. Enligt mig.

    Jag har börjat förstå att min pappa inte kommer tillbaka, att framtiden kommer se annorlunda ut. Jag gråter mer nu än vad jag gjorde innan, men jag har också fler "bra-dagar".
    Jo det kan ju mycket väl vara så. Det är väl när man är mitt uppe i det som en bättring överhuvudtaget känns mer än avlägsen...
    Anonym (adopterad29) skrev 2012-11-05 13:39:06 följande:
    jag ska också åka och prata idag
    .... kram på er


    hoppas det går bra och att det ger dig något!
Svar på tråden Förlorat min bästa vän