• Anonym (förtvivlad)

    Förlorat min bästa vän

    Min bästa vän, min tvillingsjäl, mitt allt har gått bort.
    Det är inte första gången jag förlorat någon nära, men det har aldrig känts så här.

    Det är som om jag trillat rakt ner i en avgrund och blivit helt apatisk. Livet har förlorat all glädje, all färg, allt.
    Mitt hjärta går sönder på insidan och dagarna rullar på enbart rutin.
    Jag vill bara lägga mig ner och självdö.
    Det känns som om jag förlorat mig själv, en så stor del av mig. Detta var en människa jag delade allt med under nio års tid. Vi var som en och samma person. Vi klickade ifrån första stund, och älskade varandra bortom alla gränser, i vissas ögon mer än vad vi borde.
    Han var min själsfrände, mitt allt och han finns inte mer. Det var med honom jag delade de lyckligaste såväl som de svåraste stunder. Han visste allt om mig, vi kunde avsluta varandras meningar, visste vad den andre tänkte innan någon hann säga det högt.
    Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur jag ska orka leva ett liv utan honom.
    Min värld har rasat och det känns inte som om någon förstår.

    Det går över säger dom, jag har förlorat den som fick mig att andas, hur ska det kunna gå över?

    Min partner försöker finnas där, men vad hjälper det när jag vet att han avskydde honom? När jag vet att han inte alls gillade det vi delade? Det känns som om han bara är glad att han är borta.

    Vad fan tar man sig till?

    Jag pratade med honom natten innan han gick bort. Så mycket man hade velat säga om man visste att man aldrig skulle få prata med honom igen.
    Jag går fortfarande och väntar på att han ska höra av sig, att jag ska vakna och det hela visa sig vara en bisarr dröm. Min själ dog tillsammans med honom.
    Jag orkar inte.

  • Svar på tråden Förlorat min bästa vän
  • Anonym (förstår inte)
    Anonym (förtvivlad) skrev 2013-03-04 09:16:38 följande:
    Jag är livrädd för att gå vidare, jag vet inte riktigt varför.

    Då är vi två. Jag har suttit många gånger och tänkt ringa bara för att höra hans röst, men inte vågat. Rädd för att jag skulle bryta ihop totalt.

    om du går vidare, innebär det att du glömmer honom? tror att det är det du är rädd för.

    jag har kvar min flickväns telefon.... aktiv. kan och vill inte stänga den. hennes dator har jag gett till våran yngsta dotter. men vad tungt det är utan hennes beröring och röst.

     
  • Anonym (förtvivlad)
    Anonym (förstår inte) skrev 2013-03-15 00:48:46 följande:
    om du går vidare, innebär det att du glömmer honom? tror att det är det du är rädd för.

    jag har kvar min flickväns telefon.... aktiv. kan och vill inte stänga den. hennes dator har jag gett till våran yngsta dotter. men vad tungt det är utan hennes beröring och röst.

     
    Dels kan det vara det jag är rädd för....

    Ja det är riktigt tungt.

    Har gått ett halvår sedan imorgon sen han gick bort, ett halvår sen idag sedan vi pratade för sista gången, känns enormt tungt. Ett halvår, det känns som en hel evighet samtidigt som det känns som om det hände igår...
  • Anonym (förstår inte)

    närheten till min älskade försvinner sakta bort och ersätts med en tung tomhet som är svår att förklara, det är bara tungt. 7 månader och det blir inte lättare.

  • Anonym (förtvivlad)
    Anonym (förstår inte) skrev 2013-03-18 23:43:49 följande:
    närheten till min älskade försvinner sakta bort och ersätts med en tung tomhet som är svår att förklara, det är bara tungt. 7 månader och det blir inte lättare.
    Lider så enormt mycket med dig.
    Man måste på något sätt fortsätta, hitta små små ljus punkter i livet och hålla fast vid dom.

    Jag längtar så enormt efter honom, det måste finnas något mer efter döden, jag måste få vara med honom igen, på något sätt, det upprepar jag för mig själv om och om igen, det här får bara inte vara slutet. Kan jag stå ut med tanken på att leva om jag kan våga tro att vi möts igen? Jag vet inte....
    Jag har nästan blivit manisk i mitt sökande efter bevis på något efter döden, men det finns inga bevis. Bara spekulationer och människors övertygelser. Jag behöver mer, skulle behöva en garanti.
    Jag önskar bara jag fick hålla om honom igen
  • hitatus

    Jag känner din smärta och jag känner din sorg. Jag vet hur det är när tårarna bränner innanför ögonlocken innan man ens har hunnit att vakna på morgonen. Jag vet hur det är. Och jag är glad att jag läste ditt inlägg, nu känner jag mig lite mindre ensam.

    Jag förlorade min tvillings själ också. Han var min vapendragare, min bästa vän, min älskade pojkvän och sambo sen fyra år tillbaka. Nu finns han inte mer. Och jag är halv och undrar om jag någonsin blir hel igen, men en dag, en dag kommer jag le igen, det vet jag. Och det kommer du med att göra.

    Massa styrkekramar till dig. 

  • Anonym (förstår inte)
    Anonym (förtvivlad) skrev 2013-03-19 19:34:00 följande:
    Lider så enormt mycket med dig.
    Man måste på något sätt fortsätta, hitta små små ljus punkter i livet och hålla fast vid dom.

    Jag längtar så enormt efter honom, det måste finnas något mer efter döden, jag måste få vara med honom igen, på något sätt, det upprepar jag för mig själv om och om igen, det här får bara inte vara slutet. Kan jag stå ut med tanken på att leva om jag kan våga tro att vi möts igen? Jag vet inte....
    Jag har nästan blivit manisk i mitt sökande efter bevis på något efter döden, men det finns inga bevis. Bara spekulationer och människors övertygelser. Jag behöver mer, skulle behöva en garanti.
    Jag önskar bara jag fick hålla om honom igen
    dom säger ju att man möts igen där uppe. får hoppas det annars har man inget kvar att hoppas på och leva för
  • Anonym (förtvivlad)
    hitatus skrev 2013-03-20 16:51:45 följande:
    Jag känner din smärta och jag känner din sorg. Jag vet hur det är när tårarna bränner innanför ögonlocken innan man ens har hunnit att vakna på morgonen. Jag vet hur det är. Och jag är glad att jag läste ditt inlägg, nu känner jag mig lite mindre ensam.

    Jag förlorade min tvillings själ också. Han var min vapendragare, min bästa vän, min älskade pojkvän och sambo sen fyra år tillbaka. Nu finns han inte mer. Och jag är halv och undrar om jag någonsin blir hel igen, men en dag, en dag kommer jag le igen, det vet jag. Och det kommer du med att göra.

    Massa styrkekramar till dig. 
     Jag beklagar verkligen
    Hur har du lyckats hålla fast vid övertygelsen att det blir bättre?
    Jag försöker hitta den ,men det går inte.
    Anonym (förstår inte) skrev 2013-03-27 05:11:35 följande:
    dom säger ju att man möts igen där uppe. får hoppas det annars har man inget kvar att hoppas på och leva för
    Men det känns så hemskt, ska man leva ett helt liv bara i hopp om att man får träffas igen? Är det verkligen så man ska behöva ha det dom åren som är kvar?

  • Anonym (förstår inte)
    Anonym (förtvivlad) skrev 2013-03-27 11:56:20 följande:
    Men det känns så hemskt, ska man leva ett helt liv bara i hopp om att man får träffas igen? Är det verkligen så man ska behöva ha det dom åren som är kvar?

    nej det är inte så man ska behöva leva. man SKA vara positiv och glad, utåt iallafall, hur man mår inuti är det bara man själv som vet. det finns dom som delar med sig av alla sorger och krämpor. hatar sånt, vill bara bli lämnad ifred med min sorg. Men livet går inte ut på att vänta på döden och hoppas att man träffa sin älskade/vän eller vem man nu saknar. lev idag, försök glömma gårdagen och morgondagen kommer vare sig du vill det eller ej.

    klokord från min mamma, vad vet hon om sorg????? kanske mer än mig, vem vet...... 
  • mammatillnovalie

    Jag har inte bearbetat sorgen efter alla(!) jag förlorat. Inte en enda. Det har gått, som längst, 5år och då dog min moster, sen dog mormor året efter, sen dog en utav mina bästa vänner. Även det en kille, som jag stod kanske lite närmare än en vanlig vänskap.

    Att jag inte bearbetat detta gör att jag inte kan ägna en sekunds tanke åt dom längre utan att känna att mitt hjärta brister. Så stänger jag av igen. Jag kan INTE tänka på dom för då brister det!!! Och jag orkar inte det. Jag vill inte gråta och gör det väldigt sällan. Sedan 7års ålder har jag gått igenom väldigt jobbiga saker. Och INGET av det har jag bearbetat. Jag kommer bli dum i huvudet en vacker dag pga det. Eller så slår det tillbaka på mig och jag bryter ihop fullständigt. Hur ska jag göra??
    Jag vill inte gå och prata med någon. Jag skäms när jag blir ledsen och jag skäms att prata om allt jag sett, hört... Tänker inte berätta det värsta jag varit med om då det handlar om mina familjemedlemmar.

    Men när det kommer till döda vänner, familj och släkt. Ja, mitt första dödsfall då bar jag faktiskt på hans kropp när han var död. Då var jag ca 6 år gammal och han var yngre än mig. 5 kanske! Han hade epilepsi. Och dog när vi lekte. Jag bar honom när han var död. Därefter har jag förlorat så många i självmord, droger, diabetes, cancer.. Jag börjar tappa räkningen:( Jag är bara 25år gammal. Min "ryggsäck" jag bär på är så överfull. Jag vet bara inte vart jag ska göra av allt som är inuti den. Jag vill elda upp den men det går inte..

    Nu måste jag sluta skriva annars börjar jag tänka för mycket.

  • Anonym (förstår inte)

    när du nu har skrivit här så har du ju tänkt på alla som försvunnit ur ditt liv och påbörjat arbetet med att sörja dom. den erfarenheten har jag fått här nu dom senaste månaderna. skickar otroligt många styrkekramar till dig. liten tröst men ändå något.

  • mammatillnovalie

    Jag åker ibland till gravarna och minneslunden och känner absolut ingenting. Bestämmer mig innan jag kommer fram att jag inte ska känna något. När jag kommer dit är det "bara" en gravsten. Undviker att läsa på den, tittar bara så att allt är fint runt om. Minneslunden, den är lättare för där har man ingen som ligger begravd. Där "ligger" massor av människor och man får ingen personlig koppling.

    Jag har nyligen fått med min sambo, hans morfar vart mördad när sambon var 11 år och det var han som hittade honom. Han har vägrat besökt någon kyrkogård. Men har äntligen fått honom att tända ljus på minneslunden för hans mormor

  • Marcusssss

    Jag förlorade i somras den vännen som alltid stöttat mig och trott på mig, jag har försökt så mycket till att hitta en anledning till att det här var rättvist på något sätt och nu känner jag bara att jag skulle vilja ge upp på något sätt. Behöver lite hjälp och råd om någon har

Svar på tråden Förlorat min bästa vän